En bitter värld som måste skrivas fram

Recension

När Thomas Bernhard höll sitt tacktal vid en prisutdelning 1968 öppnade han sitt anförande med att säga: ”Det finns ingenting att prisa, allt är bara löjligt om man tänker på döden”. Jag vet inte riktigt varför de orden etsar sig fast när jag läst ut Andrzej Tichýs nya novellsamling Renheten.

Kanske finns ett släktskap där i hur de båda författarna närmar sig sitt material, med lika delar mörker och absurditet. Kanske är det bara för att jag lämnas med samma hopplösa bottenklang som Bernhard ger uttryck för.

Redan i den första novellens inledning visar det sig: en hotfull man på en buss skriker att han ska sparka in någons tänder, alldeles intill en barnvagn står berättaren och hinner fundera på huruvida han är beredd att offra sitt liv i den här fullständigt slumpmässiga situationen. Senare står han i köket och dagdrömmer om mannen, fantiserar ihop olika möten.

Så småningom tycks han bestämma sig för ett utfall där de dagen därpå, slumpartat, träffas på ett tåg. De börjar prata och tar slutligen avsked av varandra som vänner. Som så ofta med Tichý är det osäkert om det faktiskt sker eller om det är en förlängning av dagdrömmen. Det balanserar precis på möjlighetens rand.

I bokens efterföljande tio noveller målar Tichý upp ett panorama av det vi så beslöjat kallar samhällets baksida, människor som är förvisade, kriminella, psykiskt sjuka, desperata och utarbetade. I en av novellerna arbetar en journalist i något som liknar en krigszon och kan inte sluta tänka på olika självmordsmetoder. I en annan hålls en man fången i en lägenhet och misshandlas till döds av en man med ett förflutet i DDR. I en tredje håller en ertappad tjuv i förhör med sin chef en inre monolog till försvar för ett liv av stölder.

Flera av novellerna utspelar sig i eller runt Malmö, Tichý själv är uppväxt i Holma.

Andrzej Tichý har alltid varit en oerhört skicklig stilist och har visat prov på det i flera av sina tidigare, flertalet prisbelönta, romaner. Det tycks inte finnas något omöjligt i hans prosa. Man känner igen det finslipade och samtidigt till synes helt spontana tilltalet. Vardagliga observationer övergår i ursinniga monomanier. Inre röster och dialog flyter samman utan egentlig förvirring.

Problemet med teknisk finess är bara att den ibland skiner igenom, och vissa utsnitt känns som rena experiment – vad händer med karaktär X om föremål Y introduceras i rummet? Men det har nog till vis del även att göra med de ekonomistiska begränsningar som hör novellformen till. Som genre öppnar novellen, på gott och ont, ofta upp för karaktärer som är socialt situerade på bekostnad av romanens frikostigare utrymme att grunda berättelsen med rötter och historia.

Med det sagt vore det nästan ännu märkligare om inte förtrollningen någon gång blev bruten. Här finns så många röster som talar, så många spår och trådar att nysta upp att det skulle ge Svetlana Aleksijevitj något att bita i.

I bokens mästerliga titelnovell övergår de omgivande berättelsernas partikularitet i en klagosång av röster som alla uttrycker sin leda, besvikelse och ilska över såväl det svenska klassamhället som de själar som genomlever det. Många av rösterna tillhör den rasifierade underklassen. Vissa är papperslösa. I en av få ljusglimtar öppnar sig ett kommunalt bibliotek som en frizon från utmattning.

Andra röster ger en desto kärvare skildring av tillvaron. En av dem tillhör en sanerare som har den otacksamma uppgiften att rengöra självmördares lägenheter. Även flertalet av de övriga arbetar som städare.

Här återknyts på ett vis till boktitelns dubbelhet, behovet av att skrubba sig ren och samtidigt vara det samhällets smuts som renheten står i motsatsställning till. Eller som Frasse, en av rösterna, uttrycker det: ”Du måste radera dig själv eller gå under, du måste anpassa dig och tystna eller gå under, du måste sluta kämpa eller gå under”.

Avslutningsvis refererar berättaren till ”Saturnus slukar sin son”, Fransisco de Goyas mest berömda svarta målning, en grotesk avbildning av guden Kronos som tuggade i sig sina barn efter att ett orakel förutspått att de en dag skulle ta makten ifrån honom. Det är en talande bild av hur utsatthet och desperation kan förvrida lojalitet och trasa sönder de band som binder människor till varandra. Bittra slutord, men så är det också en bitter värld som skildras. Den ska, måste skrivas fram.