Opinion

Trögrörlighet kan löna sig

Opinion
Opinion Inför valet 2014 lovade Moderaterna att bygga ut höghastighetståg mellan landets storstadsregioner. Ja, förslaget lanserades som partiets riktiga slagnummer det året.

Inför valet 2014 lovade Moderaterna att bygga ut höghastighetståg mellan landets storstadsregioner. Ja, förslaget lanserades som partiets riktiga slagnummer det året. Nu har det gått några år och M tycker så illa om höghastighetståg att de inte ens vill sitta med vid bordet när regeringen bjuder in partierna till samtal om frågan.

Låt mig göra klart med en gång: det kan aldrig vara fel tänka om och tänka nytt. Den person eller det parti som aldrig har reviderat en analys eller en uppfattning ska man akta sig för. Verkligheten förändras och då måste ibland åsikterna också göra det.

Jag har för övrigt lite svårt se att just frågan om hur fort tågen ska gå kan vara en så laddad fråga. Visst är det viktigt att jämföra kostnaden mellan till exempel höghastighetståg, som går i över 300 km i timmen och snabbtåg, som ”bara” klarar 250, men det borde rimligen inte finnas några djupt ideologiska böjelser för det ena eller andra alternativet. Det är alltså inget märkligt i mina ögon med omsvängningar Det märkliga är att inget förefaller heligt eller beständigt inom M. Det är verkligen inte bara i järnvägsfrågan som partiet har gjort en rejäl U-sväng.

Först driver M igenom en kraftig liberalisering av arbetskraftsinvandringen, och nu några år senare överväger partiet att göra gemensam sak med Vänsterpartiet för att få igenom en kraftig åtstramning. Först driver partiet igenom jobbskatteavdrag och förbereder nya och sedan förklarar M att det inte finns något som är viktigare än mer pengar till välfärden. Och återigen slår man följe med ärkefienden på vänsterkanten.

När det gäller synen på arbetsrätten har partiet under några år svängt och svängt igen och sedan återigen varför jag undrar om någon just nu vet var partiet befinner sig.

Jag skriver inte detta för att försöka förtränga att mitt eget parti Socialdemokraterna har det kämpigt. Mitt syfte är inte heller att retas med moderater i största allmänhet. Nej, jag skriver det därför att jag tror Sverige behöver partier som står hyfsat stadiga i en turbulent tid.

Rörligheten bland väljarna är större än tidigare. Åsikter, än mindre partilojalitet, sitter särskilt fast hos väljare i allmänhet numera. Därför är det fullt naturligt att också partierna blir mer känsliga för opinionsvindarna. Det är inget konstigt med det. För mindre partier kan förstås följsamheten var en överlevnadsfråga.

Samtidigt har vi många samhällsfrågor som kräver långsiktiga svar. Det tar decennier att bygga nya stambanor och vi förväntas använda dom under mycket lång tid. Om vi ska klara av att fatta den typen av beslut fordras en viss uthållighet. Kort sagt, just därför att vi lever i en så turbulent tid behöver vi statsbärande partier. Och med det menar jag partier som står hyfsat stadiga och som försöker driva en politik som håller både i opposition och i regeringsställning.

Dessutom, trots väljarnas rörlighet, jag undrar om det inte lönar sig med en viss trögrörlighet. Den trögrörlige blir kanske inte älskad lika ofta, men möjligen respekterad. Det går inte särskilt bra för varken S eller M och vad jag försöker säga är att det inte nödvändigtvis beror på att de inte förmår följa med i opinionssvängningarna.

Opinion

Hur många små hjärtan

En bild på ett litet barn i mammans famn
Barnets trygghet bör komma först.
Fotograf: Christine Olsson/TT
Opinion
Opinion Fallet Lilla Hjärtat är tyvärr inte isolerat och denna lagstadgade vanvård av barn fortsätter.

Dagens Nyheter skriver om hur familjehem och socialsekreterare har kontaktat tidningen efter att de skrev om den lilla flickan som vanvårdades till döds. Den tragiska historien om "Lilla Hjärtat" borde vara unik, men är det inte. En misshandlad pojke i en skånsk kommun var på väg tillbaka till sin biologiska far när DN uppmärksammade fallet. Det ska nu ske en granskning innan pojken flyttas från fosterhemmet.

Även till våra tidningar har det ringt förtvivlade personer och larmat om att fler barn far illa på det här sättet. Detaljerna skiljer sig, men grundproblemet är detsamma: det biologiska föräldrarnas rättigheter kommer före barnets. Ibland blir konsekvensen tragedi.

Det är otroligt smärtsamt att tänka på, men om man försöker föreställa sig hur långt vanvården måste gå för att ett barn ska avlida av den så inser man under tankeexperimentet att det måste ha funnits otaliga varningstecken innan tragedin blev ett faktum. Vi kan alltså inte skydda de barn som placeras hos en farlig biologisk förälder. Pojken i den skånska kommunen hade som bebis (!) "blåmärken, sårskador, hudavskrapningar samt förändringar i hjärnan" enligt rättsmedicinalverkets rapport. En person som kan skada ett spädbarn på det sättet ska inte vara vårdnadshavare, det är livsfarligt för barnet.

Pojken anses kunna återvända till en "trygg och stabil hemsituation". Så sent som förra året vittnade pojken om att han blivit slagen vid ett besök med en biologisk förälder. Även om den här lille pojken, till skillnad från flickan som kallades Lilla Hjärtat, överlever utan skador krävs inte mycket fantasi för att föreställa sig vilken vuxen ett barn som lever i rädsla för sin vårdnadshavare blir.

Samhället tar sig i de här fallen rätten att chansa med barns fysiska och psykiska hälsa. Det ska inte krävas att en dagstidning gräver i saken för att barnets rätt till en trygghet utan våld och rädsla ska bli verklighet.

Opinion

Olika typer av skydd

Opinion
Opinion

Många butikskedjor försöker öka säkerheten för sina anställda, som begripligt oroar sig för att bli smittade av mötet med många människor under dagen. Alla kunder är inte säkerhetsmedvetna. Butikspersonal på Willys uttalar sig positivt om planen på att installera plexiglasskydd framför kassorna, eftersom det är en droppspriden smitta. Om det får personalen att känna sig tryggare är det en god idé. Det handlar inte bara om fysisk smitta: trygghet är också viktigt. Att känna sig otrygg och rädd är också tärande.

På min lokala ICA-butik är folk rätt så dåliga på att hålla avståndet. Många äldre verkar obekymrade över kontakt med främlingar, även om folk inte går omkring och hostar. Kanske handlar det om att man tänker att folk inte går till affären när de är sjuka eller om att man inte känner sig sjuk själv.

Flera butiker har satt klisterdekaler på golvet för att markera lämpligt avstånd mellan kunderna. Det är ett enkelt och billigt sätt att öka säkerheten: kanske vet alla inte vad ett rimligt säkerhetsavstånd är.

Sen är det bästa skyddet för butikspersonalen möjligheten att gå hem om de känner sig sjuka, utan att oroa sig för att ekonomin förstörs.

Vi har tur i att det inte ses som konstigt att ge personal i detaljhandeln rimliga villkor. I USA Och Storbritannien kan butiksjobb vara mycket dåligt avlönade och ha dåliga möjligheter till sjukskrivning eller sjukersättning. Plexiglassköldar i all ära, men det bästa skyddet mot smittspridning är att veta att det går att sjukskriva sig.

Opinion

Gratis pengar till alla

Opinion
Opinion Swedbanks chefsekonom Andreas Wallström, vill se radikala grepp för att få igång ekonomin efter krisen.

Ge 10 000 kronor i månaden till alla svenskar efter krisen för att kickstarta ekonomin. Det säger Swedbanks tillförordnade chefsekonom Andreas Wallström. Han menar att Sverige har så starka statsfinanser att det är fullt möjligt att strö kontanter över medborgarna på det här sättet.

Det känns osannolikt att en försiktig svensk regering skulle föra en sådan politik, men det är en intressant tanke. Stimulansåtgärder kommer absolut att krävas. Frågan är om det bör ske på så direkt, personlig nivå som pengar in på kontot för den enskilde.

Ett annat ord för Wallströms förslag är medborgarlön. Normalt sett kan man komma med stora invändningar mot medborgarlön, på flera nivåer. Särskilt i Sverige skulle det bli svårt, eftersom svenskar är vana vid en såpass hög standard att det skulle vara svårt att ge en tillräckligt hög summa för att den skulle räcka till det som vi ser som en rimlig levnadsstandard. I Sverige anses man som fattig om man inte har en dator och åker på sommarsemester.

Det skulle också skapa den typ av klassamhälle som vi jobbat för att avskaffa, även om det skulle vara frivilligt att leva på den. Vi har under flera decennier försökt röra oss mot att alla ska ha en hyfsat god ekonomi och en medborgarlön skulle av nödvändighet få hållas ganska låg.

Vissa trycker istället på den moraliska aspekten: ska man verkligen få något för ingenting, kanske helt utan att man själv bidrar till samhället?

Inga av ovanstående argument håller särskilt bra i coronakristider. Folk kommer att bli fattiga av den här krisen, på ett sätt som vi förmodligen inte sett sedan 2008. Med en enorm arbetslöshet och ekonomisk depression blir dåliga förslag bra förslag. Om man någon gång ska genomföra ett experiment med medborgarlön så är det nu.

Opinion

En stor miss

Förre KD-ledaren Göran Hägglund talar med journalister.
Göran Hägglund.
Fotograf: Erik Simander/TT
Opinion
Opinion Göran Hägglund identifierar en stor miss i avregleringen av apoteken.

Det ska bli svårare att hamstra mediciner. Det är en bra och rimlig försiktighetsåtgärd med tanke på den nuvarande situationen. Istället för att vänta på ett sammanbrott för systemet försöker man förhindra det.

Man kan inte längre själv bekosta en hel årsförbrukning av medicin, vilket man tidigare har kunnat. Högkostnadsskyddet gäller bara för tre månader, men det har alltså varit möjligt att på egen bekostnad köpa ut sin förbrukning för upp till ett år -- om man haft råd. Tråkigt nog blir det något av en klassfråga, även om det bara blir så tillfälligt i Sverige. Tursamt nog har vi normalt sett inte ett system där köpkraft avgör hur god tillgång du får till medicin.

Göran Hägglund (KD), som var socialminister under apoteksavregleringen, är självkritisk kring en tydlig brist som i systemet: ansvaret för medicinförsörjning i kris. Tidigare låg ansvaret hos Apoteket AB. Nu har ingen något övergripande ansvar. Regeringen hoppades på att det skulle ske spontant av ren självbevarelsedrift från de nya apotekens sida. Den nuvarande situationen visar att det inte blev så.

Vi kommer sannolikt att se många rop på återförstatligande av branscher och verksamheter som avreglerats sedan regeringen Reinfeldt, med bland annat Hägglund som ansvarig minister. Det finns som vi sett mycket att förbättra. Medicinförsörjningen måste ses över, och det lär tveklöst också hända när faran är över för den här gången. Det är dock värt att minnas att avregleringen skedde av flera mycket goda skäl. Det fanns inte god tillgång till medicin innan avregleringen heller: apoteken var stängda när folk behövde köpa smärtstillande och inga ipren såldes i matbutikerna. Den som behövde få ut medicin under helgen eller på kvällen var hänvisad till ett ibland avsides jourapotek eller till att tiga och lida till Apoteket öppnade igen.

Hägglunds självkritik ger honom heder: en politiker måste kunna omvärdera sin tidigare hållning om han får ny information.

Opinion

Underhållning som undervisning

Tre kvinnor som sitter på en fåtölj.
STOCKHOLM 20191202Aliette Opheim, Gizem Erdogan och Nora Rios spelar huvudrollerna i SVT:s nya serie Kalifat.Foto Henrik Montgomery / TT kod 10060
Fotograf: Henrik Montgomery/TT
Opinion
Initierat Fördelen med public service är att även den underhållning de tar fram kan användas som undervisning i vissa fall. Så har blivit fallet med serien Kalifat.

SVT:s serie Kalifat slutade för några veckor sen, men finns att se på SVT Play. Där har den blivit det mest sedda programmet någonsin i SVT Play, vilket är intressant på många sätt.

Det var ett himla liv innan serien ens började sändas. Hur kunde man bidra till en glorifiering av IS? Eller tvärtom, hur kunde SVT upplåta sin tittartid åt kritik mot muslimer, det skulle bara bidra till polarisering? Det kom alltså kritik från flera håll, men den tystnade när serien började sändas. Serien var ju trots allt väldigt välbalanserad och därtill spännande.

Jag biter aldrig på naglarna, men det var snudd på att jag började när jag såg Kalifat, så spännande var det. Ingen figur var allt igenom ond eller god, utan precis som i vanliga livet komplexa individer. I vanlig ordning måste verkligheten förfinas för att få ihop historien, men serien kändes ändå realistisk. Huvudpersonerna är alla kvinnor, vilket är ovanligt och därmed extra intressant.

"Facit" kom i Dokument utifrån: I kalifatets ruiner som visades häromdagen. En fransk dokumentär där man utgick ifrån kvarglömda dokument och vittnesmål från överlevande. Där kunde man i princip checka av flera punkter från tv-serien Kalifat. Det är sällan man ger manusförfattare beröm för god research, men de verkar ha gjort ett bra jobb. Serien skapar en god förståelse hur människor kunde lockas till IS och att det kunde ske i vilken familj som helst, inte bara muslimska.

Opinion

Bort med stuprören i bokstavlig mening

Bilar som fastnat i vattenmassor under en viadukt.
Skyfall i Malmö 2014.
Fotograf: Johan Nilsson / TT
Opinion
Andraledare Nu ska stuprören bort. Det är ingen plan för organisationsutveckling utan en bokstavlig önskan från VA Syd. Tillsammans gör vi plats för vattnet heter projektet.

Skyfall och översvämmade vattendrag blir allt vanligare och kommunerna arbetar med att förebygga problemen. I Malmö har VA Syd arbetat några år med att hitta nya arbetsmetoder för att minska risken för översvämningar och vattenskador. Nu är det Lunds tur. VA Syd uppmanar fastighetsägare att göra vad de kan för att skapa bättre dränering och underlätta för vattnet att rinna undan. Fastighetsägare få ekonomisk ersättning om man kopplar bort stuprören från ledningsnätet.

Fastigheter som har trädgård kan genom att ta tillvara vattnet från stuprören få en bra bevattning. Billigt och klimatsmart. Summan man får per bortkopplat stuprör är inte stor, 2500 kr, och får kanske ses som en symbolisk uppmuntran. Större fastigheter och bostadsrättsföreningar behöver antagligen lägga ner en del arbete och pengar för att kunna koppla om stuprören till vattentunnor eller liknande.

Fastighetsägare kan också hjälpa till på andra sätt för att underlätta avrinning vid skyfall. Det gäller att se över de hårdgjorda ytor som finns och fundera över om de går att byta ut till något som släpper igenom vatten. Armerat gräs kan vara ett alternativ som tål både bilkörning, är grönt och släpper igenom vatten.

Som i så många andra sammanhang är det viktigt att det offentliga går före. Kommunerna har möjlighet att samarbeta med universiteten för att hitta de bästa metoderna. Här ligger till exempel SLU Alnarp långt framme. Man kan på goda grunder klaga på gatstenarna i Lund, men den beläggningen släpper faktiskt igenom vatten till skillnad från asfalt. Malmö stad har tagit fram en skyfallsplan och Lunds kommun en översvämningsplan. Frågan är om kommunerna tagit ett större grepp med nya beläggningar för att förebygga översvämningar. Det kommer att krävas.

Opinion

Väl använda skattepengar

Opinion
Opinion Av en nästan absurt lyckosam slump har Malmö med omnejd redan haft corona -- för tio år sedan.

2010 simulerades en pandemi av just den typ som vi upplever nu, för det som kallas storstadsregion Malmö: Burlöv, Kävlinge, Lomma, Lund, Malmö, Staffanstorp, Svedala, Trelleborg och Vellinge.

Sydsvenska Dagbladet citerar ett tio år gammalt pressmeddelande: "Unikt redskap skyddar Malmöregionen mot pandemi." Skyddade kanske är en överdrift, men det gav oss en god idé om hur effektiva olika åtgärder skulle vara vid en pandemi som den vi ser i dag. Nu kan man i alla fall arbeta efter en hypotes.

Simuleringen gjordes i spåren efter svininfluensan 2009. Bland variablerna man tittade på fanns stängda skolor och vad som händer om en stor del av arbetsstyrkan stannar hemma från arbetet. Att stänga skolorna var inte så effektivt, visade sig. Inte heller stängda gränser hade särskilt stor effekt.

Skolstängningen hade i simuleringen runt tre procents effekt. Att stänga skolor och förskolor hade nästan ingen effekt: simuleringen kom fram till att barnen hade samma chans att bli smittade någon annanstans än i skolan.

Folkhälsomyndighetens analyschef Lisa Brouwers säger till Sydsvenskan att just skolstängningarnas bristande effektivitet är en av de viktigaste slutsatserna från simuleringen. Barn är inte de som driver smittan.

Lite överraskande skyddade inte ett inreseförbud till regionen heller. Det rörde sig om någon procents bättre skydd om det började komma folk hit från andra landsändar. Scenarion med mer aggressiv karantän gav alltså ett par procents bättre skydd, trots att det låter så effektivt.

Sverige har fått en del kritik internationellt för att vi tar till mindre drastiska åtgärder än andra länder och man har ifrågasatt statsepidemiologen Anders Tegnells linje med att uppmana till eget ansvar. Tegnell var en av dem som var involverade i de fyra rapporterna som blev resultatet av simuleringen, så kanske gissar han inte i alla fall.

Göran Bengtsson, professor i ekologi vid Lunds universitet, som var en av två konsulter som anlitades av Malmö stad för analysen säger att han tror att Anders Tegnell har haft nytta av innehållet i rapporterna i sin nuvarande verksamhet.

Det finns konsulter och konsulter, vilket kan vara bra att komma ihop nästa gång man som kommentator är frestad att skaka på huvudet åt att man bränner skattepengar på höga konsultarvoden. Det här har varit en bra användningen för pengarna man fått från Krisberedskapsmyndigheten och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB).

Det är intressant att få det i siffror. Att stänga skolor och gränser låter instinktivt som något som vore mycket effektivt mot smittspridning och det är begripligt att mångas spontana reaktion har varit att ropa på det.

Ett annat exempel på hur siffror kan skifta perspektivet är när smittskyddsläkaren Agnes Wold kommenterar kravet på att testa så många som möjligt. Det skulle ta väldigt lång tid och kräva mycket personal. Så lång tid att när man är färdig kan den första rundan testade ha blivit smittade och man får börja om från början. Wold ger 1000 dagar som exempel på hur lång tid det skulle ta även med en hyfsat hög frekvens.

Opinion

Toleransen för statlig kontroll lär öka

En bild på finansminister Magdalena Andersson
Magdalena Andersson
Fotograf: Claudio Bresciani/TT
Opinion
Opinion Vi ser en dramatisk ökning av antalet arbetssökande som konsekvens av coronaviruset. Magdalena Andersson skönmålar inte framtiden.

36 800 personer har varslats om uppsägning, vilket kan jämföras med de högsta nivåerna under finanskrisen 2008 då knappt 20 000 varslades, vilket då sågs som extremt. Inte alla varsel kommer att leda till ett förlorat jobb, men Sverige kan ha 10 procents arbetslöshet till sommaren.

Magdalena Andersson menar att många kommer att gå i konkurs och att vi går mot en stor arbetslöshet. Det är välkommet att hon inte försöker skönmåla situationen: om medborgarna ska kunna förbereda sig måste de få en rättvisande bild av läget.

Arbetslösheten i sviterna av coronaviruset kommer att testa vår självbild som ett land med socialt skyddsnät. Hållfastheten kommer att visa sig när ett rekordhögt antal arbetslösa blir resultatet av att vi inte konsumerar och beter oss som vi brukar.

Anderssons erfarenhet av att hantera kriser under Göran Persson är lyckosam under de här omständigheterna. Pandemin är en kraft som kan ändra den globala ekonomin i så stor utsträckning att man även ifrågasätter själva systemen och dess hållbarhet.

Arbetsförmedlingens analyschef Annika Sundén tycker dock inte att man ska dra för långt gående paralleller mellan de två kriserna och säger de är av olika natur. Hon kallar detta en hälsokris och menar att det kommer att gå över. Det är ett intressant resonemang, med tanke på att arbetsmarknaden verkar drabbas betydligt hårdare än då.

Statens roll kommer av nödvändighet bli mer aktiv under krishanteringen. Magdalena Andersson menar att ökat statligt ägande av större företag kan vara ett alternativ. Det är ingen vild gissning att toleransnivån för statligt ägande kommer att öka och i viss mån redan har gjort det, på båda sidor om den politiska mitten. Det här är ett av de tillfällen då marknadsekonomin inte räcker till och inte kan sanera sig själv.

Opinion

Var återhållsam med "vad-var-det-jag-sa"

Opinion
Opinion Det tillhör alla krisers dramaturgi att politiker och andra hävdar att krisen minsann bekräftar det vi alltid har sagt och tyckt.

Därför har vi under senare tid bland annat fått höra att covid 19 visar värdet av internationalisering, men också att samma virusspridning visar farorna med internationalisering.

Jag själv är inget undantag. I takt med att krisen har förvärrats har jag fått allt mer vatten på mina kvarnar. Svårigheterna att få fram tillräckligt med sjukvårdsutrustning och bristen på lager i landets regioner har förstärkt min uppfattning att vi borde ha mer av statlig styrning. Jag och andra har blivit ännu mer övertygade om riskerna med privatiseringar och behovet av en stark stat och över huvud taget en offentlig sektor med rejäla muskler.

Möjligen är jag partisk, men generellt känns det som om virussmittan har gett just traditionella vänsteråsikter extra draghjälp. Det var länge sedan jag hörde så många så ofta använda ordet solidaritet.

Jo, det värmer en del, det ska erkännas. Samtidigt tror jag det finns en fara med att använda kriser som bekräftelser på sina egna åsikter och teser.

Först därför att det i en kris inte är särskilt sympatiskt med vad-var-det-jag-sa-resonemang. Ingen hade rimligen för ett par månader kunnat föreställa sig att vi över hela världen skulle vara fullt upptagna med ett livsfarligt virus. Alltså borde vi alla känna en viss ödmjukhet, och inse att vi alla är lika överrumplade. Dessutom känns allt skuldbeläggande rätt tarvligt i ett läge då vi alla bör ägna all kraft åt att bekämpa den gemensamma fienden. När ett hus britter spelar det ingen större roll vem som ville ha en stor eller en liten egeninsats.

För det andra tycker jag erfarenheterna visar att vardagen återvänder förvånansvärt snabbt efter kriser och att vardagen i regel är sig lik i förvånansvärt hög grad. Ok, den här krisen liknar ingen annan jag har upplevt, men jag tror trots det att det finns skäl vara försiktig med profetior om livet efter covid 19.

Det är möjligt att alla företagare och andra som idag vädjar om solidaritet och det offentligas stöd minns det när vi om några år åter igen debatterar skatter och välfärd. När minnet av viruset har bleknat är det möjligt att vi fortfarande hyllar vikten av självständiga myndigheter och uppskattar kunskap och kompetens.

Det är dessutom möjligt att dagens till synes fördjupade samarbete mellan regeringspartierna och Liberalerna och Centerpartiet lever vidare efter krisen. Självklart kommer dagens verbala vapenstillestånd att upphöra när krisen är över. Det hoppas i alla fall jag, men jag hoppas samtidigt att något av den respektfulla ton som hörs idag överlever. Vem vet, uppfattningen om Stefan Löfven och andra politiker har kanske förändrats långsiktigt.

Allt det där är förstås önsketänkande från min sida. Hur som helst, min poäng är att vi alla bör vara återhållsamma med förnumstiga vad-var-det-jag-sa-resonemang under en pågående kris. Förhoppningsvis får vi emellertid snart uppleva en dag då coronaviruset är tillbakapressat. Och då, den dagen, är det inte omöjligt att jag apropå debattklimatet eller respekten för kunskap säger det vi bör undvika idag.

Vad var det jag sa.

NÄSTA ARTIKEL