Annons

Fänglsande historia

Kultur och Nöje ”Dessvärre är det hela inte överdrivet spännande”, skriver tidningens recensent.
Publicerad 28 februari 2020 • Uppdaterad 14 december 2021
Ur en scen från En officer och spion. Foto: StudioS
Ur en scen från En officer och spion. Foto: StudioS

Det lär inte finnas många som vägrar hålla med om att Dreyfusskandalen var just en skandal. Den spionanklagade officeren av judisk börd, Alfred Dreyfus, dömdes på svaga grunder och uselt underbyggda ursäkter till bevis och hamnade i isolering på Djävulsön.

Annons

Det betyder inte på något sätt att Polanskis handlingar ska försvaras, men för egen del kan jag tycka det är lite märkligt att moralen betonas så hårt här när det annars inte sällan spottas på sådant som moral, etik och heder. Jämför Polanski med Wikileaksgrundaren Julian Assanges våldtäktsanklagelser, som allt som oftast bagatelliseras för att han lyckats framställa sig själv som en slags demokratins frihetskämpe, snarare än en simpel tjuv av statshemligheter.

Polanski å sin sida har aldrig varit föremål för några tvetydigheter, han har alltid varit en omhuldad regissör, och med En officer och spion har han fortsatt på den inslagna vägen. Denna senaste skapelse har bland annat vunnit juryns stora pris på Venedigs filmfestival och blivit en präktig publiksuccé på den franska hemmaplanen.

Filmens hjälte är Georges Picquart, officer på uppåtgående som får i uppdrag att ta över den hemliga underrättelseavdelningen efter sin syfilissjuke föregångare. Väl där dröjer det inte länge förrän han upptäcker oegentligheter i en utredning där både försvunna och förfalskade dokument tillhör vardagen i lika hög utsträckning som den odiskutabla antisemitism försvarsmakten hänger sig åt. I en svår situation väljer Piquart sedermera för Dreyfus framför karriären med tuffa konsekvenser som resultat.

Samtidigt framstår det här också i grund och botten som en slags lyxig kostymdeckare där pusslet läggs allteftersom (spion) härvan tydliggörs. Dessvärre är det hela inte överdrivet spännande, och det beror inte bara på att vi vet att Picquart ska lyckas få Dreyfus fri från sina bojor, utan också för att Polanski valt att göra en metodisk, torr film, snarare än en nervig dito som vädjar till känslorna och engagemang för Picquard, hans älskarinna i bakgrunden, Pauline och den till större delen frånvarande Dreyfus.

Fakta:

FILM

Peter Eliasson
Så här jobbar Norra Skåne med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons