Farlig busspjäs med hörlurar
Det är soligt men kallt utomhus när tidningen besöker Banditsagors repetition inför nya föreställningen Farligt. Vattenpölar har frusit till is och i bussen som de repat i under en månads tid är det också kyligt. De tre skådisarna och ljuddesignern har klätt sig varmt och vid ett av sätena har de en termos med varmt kaffe. Bussen står än så länge stilla på en bussdepå i Toftanäs, men redan i nästa vecka kommer den att åka till skolor och agera scenplats för föreställningen.
– Det ska bli så kul att möta publik, säger skådespelaren Ronja Svedmark.
Farligt riktar sig till elever i årskurs 6 till 8 och är en fristående fortsättning på Hemligt som Banditsagor spelade 2018. Båda pjäser har arbetats fram i samarbete med referensklassen 7a på Möllevångsskolan tillsammans med dramatikern Alexandra Loonin.
– När vi startade den här processen så besökte Alexandra Loonin klassen och frågade ”Vad kan ha hänt med de här karaktärerna två år senare, hur ser de ut, vad gör de, är de fortfarande vänner”, säger skådespelaren Sanne Ahlqvist Boltes.
Utifrån klassens reaktioner har Alexandra Loonin byggt upp manus och en helt ny berättelse – med samma, men några år äldre, karaktärer som från Hemligt.
Farligt handlar om de tre vännerna Oskar, Ronja och Sanne som tillsammans med klassen är på väg på utflykt. Man får tidigt veta att Oskar och Ronja har varit på fest under helgen och att något hemskt inträffade där.
– Det finns inga tidshopp i pjäsen, allt sker i realtid. Under den här tiden medan klassen väntar på att få åka på utflykten så sker en rad händelser som gör att de inte kommer iväg, förklarar skådespelaren Oskar Stenström.
Publiken agerar statister då de också får sitta i bussen som ska ta klassen på utflykt. De får hörlurar på sig och skådespelarna har mikrofoner där ljuddesignern och kompositören Jonas Åkesson lagt in olika ljudspår, så som musikslingor, sms-ljud och karaktärernas tankar.
– Med hörlurarna blir det mycket att man får sitta i sin egen bubbla och vara ifred med sin teaterupplevelse. I den åldern förhåller man sig mycket till vad kompisar och gruppen tycker. Men det verkar som att det också är skönt att för en stund få sitta själv med sin upplevelse och vara lite isolerad i den. När vi gjorde Hemligt så spelade vi i ett klassrum och man såg hur det i början var väldigt stimmigt och stojigt och när de sedan tog på sig hörlurarna så blev det knäpptyst.
Pjäsen får något av ett filmiskt inslag i och med att publiken har hörlurar på sig.
– Vi väljer vad skådisarna ska höra och vad de inte ska höra. Där ljudet ska driva på dem eller där de måste förstå saker som när det kommer ett sms eller när de ska sjunga till musik så ligger ljudet så att de hör det. I andra scener kan det nästan vara så att musiken och skådespeleriet kanske krockar lite då de inte hör musiken för att inte lockas att hänga med i den. I och med att publiken hör allt men inte skådespelarna så blir det lite mer som i film, att ha hörlurarna ger möjligheten att ta in en del filmiska grepp i teaterform. Det blir statiskt när man är i bussen så jag har försökt ge musiken den rollen, att skapa framåtrörelse och rytm i föreställningen och ibland komplicera eller motsäga situationen, säger Jonas Åkesson.
Att spela teater i en buss hade varit svårt utan mikrofoner med tanke på hörbarheten menar han.
– Nu kan de röra sig helt fritt oberoende av publiken och det är också en filmreferens där, de kan använda sig av ett skådespeleri som drar mer åt film än teater eftersom de inte behöver tänka på att nå ut med rösterna. De kan vända sig bort och viska med varandra och man hör det ändå lika bra, säger Jonas Åkesson.
Och skådespelarna håller med om att det blir mer filmiskt, även om det varit en någorlunda svår omställning.
– Ibland tror jag att jag viskar men så teaterviskar man, säger Ronja Svedmark med ett skratt.
– Varje liten grej syns eller förstärks med ljud. Det är lätt att det blir överspel med stora gester och miner men man får försöka ta bort överflödet, säger Oskar Stenström.
– Det är kul att man kommer så nära ljudet, så det går att ta ned röstvolymen extremt mycket och faktiskt viska och ändå få en dynamik i spelet, säger Ronja Svedmark.
Vad är det svåraste med att jobba i en buss?
– Det tekniska. Det handlar mycket om siktvinklar och vi måste vara väldigt tekniska med hur vi rör oss i bussen. Bussen har mycket möjligheter men också sina begränsningar. Det är det klurigaste men också väldigt kul, säger Ronja Svedmark.
– Vi har försökt reda ut vad skådespelarna berättar och vad ljudet berättar så att vi inte gör samma arbete. Vi som skådespelare hör ju inte mycket av ljudet själva, säger Sanne Ahlqvist Boltes.
– För oss har det i början av processen känts lite onaturligt, att man kanske måste vänta i tre sekunder innan man kan svara på sms:et man fått eftersom ljudet behöver den tiden för att etablera sig. Det handlar också om att i de mellanrummen då det känns fånigt hitta känslan av att det är organiskt, och det gör man till slut. Precis som man anpassar sig till sina kollegor så anpassar man sig till ljudet som en kollega, säger Oskar Stenström.
Farligt har premiär den 6 mars på Möllevångsskolan.
