Konservatismen är det sista pojkstrecket

Vi är inne på år sex med världens första feministiska regering som arbetar med att främja kvinnors och flickors ekonomiska och sociala villkor. Det handlar om sexuell och reproduktiv hälsa och kvinnors rättigheter.

Med MP i regering drivs utvecklingen för ett mer jämställt samhälle framåt i rasande fart. Om det bara inte vore för de sista pojkstreckens fanbärare, så skulle vi kanske redan ha uppnått ett jämställt samhälle. Dessa fanbärare i form av “konservativa” tankesmedjor och studentföreningar, ploppar reaktivt upp som gubben i lådan och påminner oss alla om att kampen för utveckling och jämställdhet är långt ifrån över. (Det är dags för dessa småpojkar att ta sig i kragen och inse att nittonhundratalet är över. Eller om man vill tänka lite mer marknadsorienterat, som med företag - utvecklas eller förgås!)

SVT/Novus partisympatiundersökning avseende kvinnor och män i åldern 18-29 år för februari månad 2020 ställer upp det kort och koncist: benägenheten att rösta höger är större om du är man. Är du kvinna röstar du snarare på ett progressivt parti. Är det så märkligt egentligen? Nej, det är knappast århundradets chock. Varför? Det är väl rätt så uppenbart egentligen. Det finns de partier som verkar för att öka kvinnors makt och rätt i samhället, och sedan finns konservativa och högerextremistiska partier. Högern, som förskräckt utbrister att de inget hellre vill än att fastvidhålla gamla tiders maktordning. Ni vet när en kvinna inte skulle göra något annat än att sköta hemmet, laga mat och ta hand om ungarna, för om det inte vore så så utgjorde ju kvinnorna ett hot för männen som annars riskerade bli utkonkurrerade på arbetsmarknaden.

Oron är inte helt obefogad, som det ser ut idag är män på god väg att hamna på arbetsmarknadens efterkälke. Enligt en IFAU-rapport från 2019 får kvinnor avsevärt mycket bättre betyg än män. Enligt UHR är två av tre antagna till universitetet kvinnor. Männen hamnar efter redan från barnsben eftersom de springer på skolgården och rycker i flätor (och det vi ju alla att det bara “det betyder att han gillar dig”) istället för att öppna en bok och faktiskt lära sig något. När de senare i livet inser hur långt efter de hamnat är det väl inte så konstigt att de vänder sig till likasinnade.

Likasinnade som, med en ryggdunk, kan säga att det var inte deras eget fel De var ju bara pojkar, de kan ju inte förväntas ansvara för sina egna handlingar, och om de kan det så var deras handlingar inte något utöver vanligheten.

Frånskrivandet av egen agens och acceptans för ett mediokert men fortfarande vidrigt beteende leder att pojkar hamnar på efterkälken. Som svar på utvecklingen söker de andra som de kan sitta tillsammans med och säga att de inte var deras fel. På högstadieskolorna är de de “coola” killarna, som redan då börjar öva sig på att slåss med järnrör. På universiteten dyker de upp i olika nystartade “konservativa” studentföreningar som vill dricka punsch och låtsas som om de vore något annat än små pojkar i föräldrarnas kostymer.

I det stora samhället rör de sig tillsammans konservativa och högerextremistiska partier och diverse tankesmedjor, klagar på medier, och jagar invandrare med järnrör. I EU-parlamentet går de i kostym och säger konsekvent nej till kvinnors rätt till sin egen kropp och rätt till abort.

Detta beteende, att män försvarar män, återspeglar sig i politiken. Män röstar i större utsträckning på andra män som tillhör konservativa partier. Vi ser även vilka som företräder vilket parti. Exempelvis i Sveriges riksdag är de minst jämställda partierna – trumvirvel – Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, inte så värst överraskande, eller hur?. Männens överrepresentation hos dessa partier är onekligen påtaglig. De är pojkstreckens siste försvarare. De som bär fanan för allt det där som var som förr, ni vet när kvinnor skulle vara i hemmet och homosexuella varken fick gifta sig eller adoptera barn.

Med sex år av en feministisk regering, som i sin tur blivit omvald, är det ingen frågan om saken: framtiden är här, den är nu och den låter sig inte stoppas av pojkstreckens sista dödsryck. Nu är det dags att bygga ett jämställt och solidariskt samhälle som inte låter någon hamna på efterkälken, där ALLA har samma förutsättningar och förväntningar. Stärk kvinnors rätt till sig själva och i samhället. Gör upp med skeva normer och ideal. Samhället är till för alla, låt det också bli så i praktiken.