Slutet för liv i universum

Tanken på mänsklighetens framtid lämnar nog ingen oberörd. En klyschig fras är att världen aldrig förändrats så snabbt och aldrig kommer förändras så här långsamt igen. De olika framtidsscenarierna varierar mellan gränslös optimism präglad av ändlös tillväxt och odödlighet, till gränslös pessimism genom en obeboelig planet och utrotning. Mest dominerande för vår syn på framtiden är konsekvenserna av den teknologiska utvecklingen och av globala uppvärmningen. En viktig fråga i sammanhanget är om de politiska institutionerna riskerar förlora sin relevans. Har politiken verktygen för att hantera utvecklingen?

Ett avgörande ögonblick är då vi uppnår generell artificiell superintelligens som överstiger den samlade mänsklighetens intelligens. En del är skeptiska till att det någonsin kommer hända, andra menar att det är oundvikligt. Auktoriteter på området som Nick Bostrom och Elon Musk samt avlidne Stephen Hawkings tror den så kallade singulariteten innebär människans undergång.

Filosofen David Hume trodde att politisk långsiktighet och hänsyn skulle uppnås genom demokratisk representation och debatt. Tvärtom kännetecknas det demokratiska systemet av en kortsiktighet som inte sträcker sig bortom nästkommande val. Långsiktighet är också en svår strategi då osäkerheten är svårkommunicerad och kan upplevas som illegitim.

Populism är en växande politisk trend – de senaste 20 åren har andelen röster på populistiska partier i Europa ökat från 7 till 25 procent. Statsvetare har visat att den främsta orsaken till att människor väljer att rösta på populistiska partier är oro för framtiden. En ökande oförutsägbarhet och oro pekar därför mot slutet av den politik vi känt sedan efterkrigstiden.

Demokratier representerar de miljarder människor som lever idag, inte de triljoner som kan tänkas leva i framtiden. Oavsett om orsaken är global uppvärmning, superintelligens eller någonting annat är tanken på slutet av det mänskliga livet på jorden en tragedi bortom mänskligheten. Inget annat intelligent liv i universum är känt. Vår långsiktiga överlevnad handlar om fortsatt liv i hela universum.

Min försvarsmekanism när jag jagas upp av domedagstankar är att drömma mig bort till en scen där jag lyssnar på radio och dricker kaffe ovanpå en gammal segelbåt som guppar på vågor en solig dag. Det känns betryggande i en läskig framtid. Vem kan svara på hur man ska hantera det obegripliga?