Berikande bild av Ancher

I en lyckad kronologi följer Statens museum for kunst i Köpenhamn upp senhöstens publik- och kritikerrosade presentation av den danska guldålderskonsten med ett lika storslaget som nyanserat helfigursporträtt av Anna Ancher (1859-1935) – som nu träder fram som Skagenkoloniens okrönta drottning.

Redan guldåldersmålaren Martinus Rørbye fann i mitten av 1840-talet vägen till Skagen, där familjen Brøndum på 1830-talet öppnat en kombinerad handelsbod och gästgiveri. 1874 kom en ung bornholmare med konstnärsambitioner dit, lockad av ryktena om de folklivsmotiv som Skagens vindpinade byar och deras fiskarbefolkning erbjöd. Det var Michael Ancher. Där mötte han den 15-åriga krögardottern Anna som satt i köket och tecknade …

Resten är som det heter historia. Annas konstnärliga talang var uppenbar och uppmuntrades av föräldrarna som under tre vintersäsonger lät henne studera vid Wilhelm Kyhns målarskola för kvinnor i Köpenhamn. En tonårstjej från den nordjyska utmarken på konstskola i Köpenhamn och det i en tid då kvinnor förväntades stå vid spisen och föda barn.

Tanken svindlar, även om hon hade ett ”förkläde” i Michael Ancher som hon förlovat sig med 1876. De gifte sig 1880. Det blev ett jämlikt konstnärsäktenskap, något för tiden unikt och under många decennier förträngt av de (manliga) konsthistoriker som valde att skriva de manliga konstnärernas (inte bara Skagenkonstnärernas) historia. Ända in i vårt eget sekel har Anna Ancher hört till de över axeln sedda. Men vinden vänder. 2011 var hon enmansutställare på konstmuseet Arken och med den nu aktuella utställningen befäster hon sin plats inte bara i främsta ledet av Skagenmålarna utan som en av de absolut främsta koloristerna och ljusskildrarna i det förra sekelskiftets nordiska konst.

Den översiktligt och vackert hängda utställningen presenterar Anna Ancher i fem kapitel: ljus, färger, landskap, förenkling och religion. Ljus och färg var Anna Anchers suveräna styrka. Bländad av P. S. Krøyers målningar från Skagens Sønderstrand brukar man hänfört tala om Skagens ”blå ljus” och glömmer det utställningen nu påminner om: att Anna Ancher var Skagenkolonins stora ljusskildrare främst av det ljus som trängde in genom ateljéns och fiskarstugornas fönster, som kastade solkatter på väggarna, som värmde åldrande kinder och fick krukväxterna att glöda.

Anna Ancher var först och främst figur- och interiörskildrare. Målningar som ”Flickan i köket”, ”Syende fiskarflicka” och alla studier av hennes åldrande mor Ane, hör till de oförglömliga. Inte mist vittnar verk som dessa om att Anna Ancher var väl förtrogen med vad som hände på den samtida kontinentala konstscenen.

Visst skapade sig Anna och Michael ett hem i Skagen (sedan 1967 museum) men de hade också en vinterbostad i Köpenhamn och reste en hel del. Framför allt till Paris där Anna till att börja med tog starka intryck av impressionisterna, senare också postimpressionisterna (främst Gauguin) samt, inte minst, av symbolisten på modet, Puvis de Chavanne som hon också studerade för under ett längre uppehåll i Paris i samband med världsutställningen i 1889. Teckningar, skisser, förarbeten illustrerar dels hur hon under hela sitt konstnärsliv bearbetade impulser hon fått genom möten med andra konstnärers verk, dels hur hon förmådde att smälta samman alla intryck till något helt eget och unikt.

Utställningen (som hör till vårens måsten) berikar bilden av Anna Ancher genom att dels visa att inte heller utomhusmotiv var henne främmande, dels att också scener med religiös anknytning – begravningar, kyrkogårdsbesök, väckelsemöten – hörde till den rika motivflora som Skagen hade att erbjuda. Var Anna religiös? Den storslagna och genomarbetade katalogen antyder det men frågan blir hängande i luften och är egentligen oväsentlig. Det viktigaste som utställningen förmedlar – och cementerar – är Anna Anchers roll som en av sin tids främsta kolorister, ljus- och människoskildrare.