Skammen är borta

Teaterdirektören och författaren Martina Montelius har talat med Dagens Nyheter om vad som hänt sedan hon var en av de 18 personer som vittnade om övergrepp av Jean-Claude Arnault, mer känd som ”kulturprofilen”.

Hon var från början anonym i granskningen av Arnault, likt många andra som vittnade om traumatiska upplevelser. Nu menar hon att det inte längre är ett jobbigt samtalsämne, eftersom metoo-debatten tvättat bort skammen kring att ha fallit offer för sexuella övergrepp. Det var just det som var meningen med metoo-diskussionen: att tvätta bort skammen och få slut på tystnadskulturen.

Det har i kölvattnet efter metoo varit vanligt att någon sorgset (eller triumferande) sagt att metoo inte har lett till några större förändringar eller fått några konsekvenser. Men att lyckas tvätta bort en flertusenårig skam över att berätta om övergrepp måste ses som en stor framgång för en proteströrelse. Alla gärningsmän får inte 23 år i fängelse som Harvey Weinstein, men det var det nog ingen som trodde.

Skammen är oerhört viktig. Skam är det mest effektiva sättet att tysta obekväma röster. Montelius berättar om hur skådespelare, regissörer och andra makthavare skamlöst har kunnat begå övergrepp utan att ifrågasättas. ”Han bara är sådan” har hon fått som svar när hon berättat om övergrepp. Så är det inte längre. Skammen har förskjutits. Nu ska den hela vägen över till gärningsmannen, där den hör hemma.

Martina Jarminder