Krönikor

Hässleholm behöver oss alla

Bild på en man i kavaj och svart polotröja.
Centrumledare Johan Jönsson.
Fotograf: Prorec AB
Krönikor
Krönikor

God morgon!

Ordet tillsammans har aldrig varit viktigare än i den stora osäkerhet som just nu råder. Allt har verkligen dragit till sin spets och mycket har vänts upp och ner i coronavirusets framfart.

Känslan är riktigt kuslig när man tänker tillbaka. Det var som om någon tryckte på en knapp för två veckor sedan och allt stannade upp.

Det jag önskar nu är att vi mobiliserar och gör vad vi kan för att nytta utbudet vi har i Hässleholm, vårt allas vardagsrum! Som vi älskar!

Alla har säkert nåtts av att verksamheterna kämpar på, frågan är bara om vi är medvetna om hur mycket?

Jag möter verksamheter som just nu har det jobbigt. Krögare skickar hem kockar, handlare säger upp butikspersonal, de som driver egna verksamheter kommer inte kunna ta ut lön. Detta var det sista de behövde! Det de behöver är att du och jag som är friska kommer ner och handlar, fikar och äter! Har du ej möjlighet att ta dig ut finns det hemleverans eller personer som gärna hjälper till med detta.

Mitt i detta måste vi se framåt. Undantagstillståndet kommer förhoppningsvis inte vara för evigt, men kanske tillräckligt länge för att påminna oss om vad som faktiskt är viktigt och inte.

Vi behöver inte uppfinna hjulet själva.

Det engagemang som visas nu för det lokala hoppas jag stannar kvar när väl vardagen är här igen Framför allt för oss som medmänniskor, men också när det gäller var och hur vi väljer att konsumera. Vi kan alla bli lokala hjältar som värnar om det som finns på hemmaplan.

Hur jobbar Hesslecity i det rådande läge? Mycket fokus ligger nu på att finnas tillhands för alla stadens aktörer med rådgivning och stöd. Skulle vilja säga att samverkan är ännu viktigare nu och att vi hjälps åt från alla håll med att möjliggöra för tiden som ligger framför oss just nu.

Vi håller även kontakten med övriga städer och dess centrumutvecklare för att se hur de arbetar i rådande situation. Mycket erfarenhetsutbyte och goda exempel som är till stor hjälp för oss i Hässleholm. Vi behöver inte uppfinna hjulet själva.

När det gäller de event som vi har planerade framåt så som Vårmarknad 25 april och Krogrundan 9 maj så är planen att de skall genomföras på utsatta datum. Givetvis håller vi oss till myndigheternas direktiv och restriktioner. Vi får ta vecka för vecka. Håll er gärna uppdaterade via vår hemsida och våra sociala medier Facebook och Instagram

Tillsammans för vårt allas Hässleholm, välj att handla på hemmaplan och stötta ditt lokala näringsliv.

Vi ses på stan.

Krönikor

Det måste ju gå, trots allt

Krönikor
Krönika
PREMIUM

Jag har sällan några problem att hitta ett ämne för den text som varannan lördag ska fylla det här utrymmet i tidningen. Det händer alltid saker, i det stora, i det lilla, man har alltid någon ofärdig tankegång som slingrar omkring i skallen och längtar efter att bli skarpare i konturerna genom att kläs i ord.

Men i dag är det svårt. Bokstäverna har sprungit och gömt sig längst in under sängen. Dokumentet gapar vitt och tomt och bara stirrar på mig.

Saknas det remarkabla skeenden i världen? Inte direkt. Saknas det infallsvinklar på dessa skeenden? Nope. Saknar jag personligt engagemang i det som händer? Icke.

Det borde vara fantastiska tider för en krönikör. Så många märkligheter att fånga i flykten, så många perspektiv att koka ner till något snärtigt och underfundigt. Jag borde känna mig som ett barn i en ovanligt välsorterad godisaffär: oj, var ska jag börja, ska jag ta hon Östermalmstanten som vägrade karantän pga måste ut och köpa ål, ska jag ta det här med uppkopplade möten och allt knasigt som följer i dess spår, ska jag prata om nationalhjälten Tegnell, eller nationens fiende Tegnell, ska jag ta mig an den etiska dragkampen mellan smittspridning och mänskligt lidande på kort sikt, och ekonomisk kollaps och mänskligt lidande på lång sikt, ska jag betona situationens allvar eller erbjuda lättsam distraktion?

Svar: Jag vet inte.

Sug på dessa tre ord. Jag. Vet. Inte. De fångar själva kärnan i nästan allt just nu. Jag vet inte. Vi vet inte. Det är på sätt och vis det enda som är sant i denna märkliga tid.

Det är på sätt och vis det enda som är sant i denna märkliga tid.

Vi vet inte vad som har bäst effekt på smittspridningen - husarrest och skolstängning, eller försiktigt upptrappade åtgärder. Vi vet inte hur immuniteten fungerar. Vi vet inte hur lång tid det tar innan det finns ett vaccin. Vi vet inte hur vården kommer att klara trycket. Vi vet inte om jag blir sjuk, och i så fall hur sjuk jag blir, vi vet inte om du blir sjuk, och i så fall hur sjuk du blir. Vi vet inte när smittläget lugnar sig igen. Vi vet inte om ekonomin och arbetsmarknaden kommer att hinna sargas till oigenkännlighet, eller ganska snabbt studsa tillbaks till det normala.

Vi vet nästan ingenting. Och att inte veta råkar vara det värsta vi vet. Det riskerar att ta fram det sämsta i oss, en giftig dekokt av rädsla och egoism. Och detta vet jag i alla fall, mitt i den här oceanen av ovisshet, att just rädsla och egoism är det farligaste som finns, särskilt i kombination.

Det är klart att man får bli rädd. Och det är klart att man tänker på sig själv när marken gungar, och på dem man älskar. Det är mänskligt.

Men. Och här kommer det fina i kråksången. Även om människan på många vis är en idiot så rymmer just hennes mänsklighet en del fantastiska möjligheter. Till skillnad från de flesta djur, som inte har hjärnkapacitet till mer än att agera på den självupptagna rädslan, att fly eller fäkta, så har evolutionen byggt på de där primitiva, djuriska mekanismerna med en drös avancerade strukturer i den mänskliga hjärnan som möjliggör finlir som eftertanke, analys och planering. Is i magen. Lugn i stormen.

Många uppvisar en helt ny empati, ringer på hos granntanten och erbjuder hjälp att handla.

Nej, vi vet ingenting, och det är konstigt och skrämmande. Men de allra flesta av oss lyckas faktiskt ändå gå upp på morgonen och fixa frukost. Vissa av oss lyckas till och med, trots bristen på fakta, fatta enorma beslut, och stå i tv och till synes lugnt berätta om dem. Många av oss kämpar på i vården, eller i andra funktioner som håller igång vårt samhälle. Många uppvisar en helt ny empati, ringer på hos granntanten och erbjuder hjälp att handla.

Nej, vi vet inte hur det ska gå, men det måste ju gå, så vi stretar på. Och det är riktigt fint. Det är något vi ska klappa oss själva på axeln för. Det är i sig hoppingivande. Det skakar nu, det gör det. Men var och en av oss som ändå håller ryggen någorlunda rak, och blicken någorlunda stadig, som syr ihop krispaket på finansdepartementet eller helt sonika tar en kopp kaffe i trädgården, vi bygger den framtid som ju faktiskt ligger kvar där framför oss. Det blir en dag i morgon också. Solen fortsätter att skina, talgoxar fortsätter att kvittra, och människan stretar på. Det vet vi faktiskt, alldeles säkert.

Krönikor

Mot stress och oro finns naturlig bot

Krönikor
Krönika

Hektiskt. Så går det att sammanfatta mina arbetsdagar just nu med ett enda ord. Coronaviruset är något som infekterar minsta blodkärl i samhällskroppen. Vinklar och sätt att skildra hur viruset förändrar vår omvärld är oändliga, samtidigt har också vårt vanliga medielandskap med sportaktiviteter och kultur- och nöjesevenemang förändrats i ett enda trollslag. Ett nytt och faktiskt på många vis spännande landskap att navigera er nyhetstörstande läsare genom. Men snårigt ibland ska erkännas.

Ovissheten vi alla lever i är tärande och skrämmande. Stundvis tar rädslan tag i mig och jag tänker med oro på nära och kära som absolut inte får lov att drabbas av smittan.

Men det finns bot. Morgonluft och djupa andetag har blivit mitt sätt att hämta kraft och hantera stressen och oron.

Halvsex på morgonen när nattens mörker börjar ge vika, kliver jag ut på favoritrundan längs grusvägen upp i skogen, där det är långt mellan gatlyktor och hus. Jag följer de nyutslagna tuvorna av vitsippor upp mot höjderna i bokskogen och kommer så småningom fram till den lilla 1600-talsgården som numera tjänar som hembygdsmuseum. De uråldriga husen är omgärdade av höga träd. Lönnen intill grinden är min favorit. Mot dess stam brukar jag luta mig i några minuter och betrakta solen som stiger som ett rött klot mellan trädstammarna i skogsbrynet, på andra sidan den vidsträckta åkern.

Stöld! Det är inget annat än ren skär stöld.

Mina kunskaper i yoga är högst begränsade, men jag försöker mig ändå på en solhälsning. Det är svårt att andas in och ut på rätt sätt, så jag nöjer mig med att luta mig mot lönnens skrovliga bark och koncentrerar mig på att andas in och räkna långsamt till fyra och andas ut medan jag räknar till fem. Ett par djupa andetag i den klara morgonluften medan fåglarna sjunger och skogsduvorna kuttrar i snåren, får mig att känna lugn och tillförsikt. Att få vila i naturens rofyllda famn för en stund och fylla lungorna med rent och livgivande syre ger respit. Jag ska nog klara även den här hektiska dagen och jo, allt kommer att bli bra. Vi ska bara ta oss igenom den här osäkra tiden. Ingen epidemi varar för evigt. Någonstans finns det en ände även på detta.

Snart kan jag köra hem till far och mor igen för en kopp kaffe kring det runda köksbordet som varit min trygghet så länge jag kan minnas. Men ännu en tid måste vi barn och barnbarn hålla oss på avstånd. Vi vill ju inte äventyra deras hälsa. Däremot blir det många telefonsamtal och textmeddelande på messenger.

Fulltankad med syre och skogens ro, vänder jag hem igen och nu bär det fort utför backarna ner mot hemmet.

På vägen hem kommer jag på att det bara är andra veckan som det har varit så ljust, att det har varit möjligt att gå skogsrundan. Men redan nu natten till söndag blir du och jag bestulna på en hel timme av morgonljus. När normaltid, det vill säga vintertid går över till sommartid, ställs klockan fram en timme och plötsligt går solen upp 6.41 istället för 5.44. Med andra ord kastas vi tillbaka till den 6 mars i soluppgång mätt. Stöld! Det är inget annat än ren skär stöld. Och jag får ta den tråkiga vinterrundan med asfalt och gatlyktor till heders igen. Först kring den 21 april har dagen lyckats ta tillbaka den timme som stals. Så ljuset återvänder oförtrutet vad vi människor än hittar på för dumheter.

Men nog vore det bra att bestämma sig för antingen det ena eller det andra istället för att hatta på det här viset. Förhoppningsvis går förslaget om att bara ha normaltid igenom både i EU och här i Sverige på något vis, någon gång ...

Krönikor

Twisten – en dans för coronatider

Krönikor
Ur min skivhylla

En lämplig aktivitet i dessa tider där närkontakt inte rekommenderas är att twista. Som ska vara den första populärdansen där man inte hade kontakt med sin partner. Dansörerna vickade på höfterna och hoppade runt med god marginal utan att riskera att trampa någon på tårna. Detta långt innan någon ens kunde stava till discodans.

Twisten var populär under de första åren av 1960-talet. Den stora artisten inom genren var Chubby Checker som denna veckas lilla anspråkslösa vinylkrönika ska handla om. 33-varvaren är en greatest hits-samling med honom som jag köpte i mitten av 70-talet då han surfade på en tillfällig nostalgivåg i England.

Chubby Checker föddes 1941 och slog igenom i American bandstand, ett TV-program med den legendariske programledaren Dick Clark, där de populäraste låtarna för dagen kunde höras. 1960 framförde Chubby Checker ”The twist” som blev en jättehit med en förstaplats i USA och även gav upphovet till en ny dans. Låten var skriven av Hank Ballard som med sin grupp The Midnighters fick nöja sig med en 28:e plats på bilboardlistan. Checkers version av ”The twist” toppade listan igen året efter och är den enda låt i historien som gjort detta två gånger.

Den senare var även den en fånig dans där man bakåtlutad skulle ta sig under en ribba.

1961 blev det en ny etta för Chubby Checker med ”Pony time”. Men det var för först med Let’s twist again” som han skulle slå igenom i Europa. Då drabbades även Sverige av twistfebern och låten toppade tio-i-topp under hela fyra veckor i början av 1962. Han hade sedan ytterligare tre topp 10-hits i USA med ”The fly”, ”Slow twistin’” och ”Limbo rock”. Den senare var även den en fånig dans där man bakåtlutad skulle ta sig under en ribba. I Sverige slog även Checker med ”Dancin’ party” och ”Twist it up”.

Chubby Checker besökte Sverige några gånger och turnerade i folkparkerna. Något överraskande var han tillbaka på hitlistorna 1988 då han gästade rapgruppen Fat Boys på deras hit ”The twist (yo twist)”.

Om man vill se Chubby Checker i aktion är ”Chubby Checker Show”, som finns på SVT Play, ett bra tips. Det är en twistgala från augusti 1963 i nybyggda Johanneshovs isstadion där även en ung Jerry Williams är med och rockar. Detta var dock i slutet av twistkungens storhetstid då det någon månad senare kom fyra killar från Liverpool och blåste bort honom.

I kölvattnet på Chubby Checkers framgångar kom det en del twistlåtar med andra artister. Många av dem var riktigt minnesvärda som Joey Dee & The Starlites ”Peppermint twist”, ”Twistin’ the night away” med Sam Cooke, Isley Brothers ”Twist & Shout” och den franska tio-i-topp-ettan Les Chats Sauvages ”Twist à Saint-Tropez”.

Det gjordes också en del svenska försök att göra twistlåtar. Som till exempel Jerry Williams ”Twistin’ Patricia”, Siw Malmkvists ”Det är nå’t visst med twist” och ”Twist till menuett” som var en svenskstoppsetta med Inger Berggren. Den sistnämnda låten blev även trea i den svenska uttagningen till Eurovisionsschlagern 1963 med Lasse Lönndahl.

Krönikor

Högprocentig hjärtmedicin

Krönikor
Bertils Bästa
PREMIUM

God Helg! Koronavägen. Man nästan ryser i kroppen, när man ser den skylten i Hässleholm. Varje dag är vi nu alla med om att skriva historia. En påminnelse om hur skört själva livet är.

En olycka kommer sällan ensam. Coronaviruset upptar allas tankar, men nu måste en stor del av kommunens befolkning på nytt även börja fundera på våra skolors framtid. Liksom på den sociala sidan fullkomligt blöder Hässleholms kommun inom skolsektorn. Då vill en del styrande ljushuvud lägga ner fler skolor. En grupp utomstående revisorer har, mot rejäl betalning, gjort en utredning i frågan. Flera skolor riskerar nu förändringar/nedläggningar. Smittan sprider sig.

Varför kan inte politiker och tjänstemän för en gångs skull tänka lite längre? Vilken typ av kommun vill vi egentligen ha om några år? Varför tittar vi bara genom ett enda stuprör i taget? Hur kommer det sig, att vi inte vill satsa på en av denna kommuns allra största tillgångar, nämligen landsbygden?

Varför tittar vi bara genom ett enda stuprör i taget?

Från kritik mot kommunen till kritik mot staten och regionerna. Hur kan det ha blivit så här slött och slappt, när det gäller att ha material och materiel, personlig skyddsutrustning, livsmedel med mera i lager och förråd? Inte ens andningsskydd, visir, plastförkläden och liknande har funnits att plocka fram mer än i ytterst begränsad omfattning. Hur många från offentliga sektorn skäms i dag?

I morgon inleds sommartiden. Då ska klockan dras fram en timme. Kvällsmörkret kommer en timme senare än förut.

Två veckor före påskhelgen blommar sedan ett tag påskliljorna för fullt hemma hos Elsie Engkvist i Ubbarp utanför Bjärnum. Där har liljorna spritt färgprakt, glans och glädje i alla fall sedan 1800-talet. Blomningen är inte lika riklig som under fjolåret, men trafikanter genom Ubbarp stannar gärna till och tar bilder på de tjusiga blommorna.

En gammal dam, mellan 90 och 100 år, från Hässleholm, på ett äldreboende, gläds mycket över sonens regelbundna besök hos henne. Tillsammans har de kommit fram till att en liten whisky då och då sätter bättre fart på hennes hjärta än vad traditionell hjärtmedicin gör. ”Whiskyprovningen” har ytterligare stärkt banden mellan de båda pensionärerna – mor och son.

Efter 51,5 års tjänst på AM-Tryck i Hässleholm har trotjänaren Rolf Nilsson slutat där. Stig Aronsson och Bertil Månsson hette männen som startade rörelsen en gång i tiden. Därav ”AM”…

”Vinterstudion” i SVT är slut för säsongen. Nu har ”Helgstudion” kommit i stället. Där blandas allt möjligt, inte bara sport. Programmet rekommenderas. TV4 drar tittare till sitt vardagsprogram ”Efter fem”. En bra satsning.

Hur länge kommer svart att vara modefärg på damsidan?

Bengt Almfjord i Osby är organist i Hässleholms församling sedan juni i fjol. Nu har han redan sagt upp sig. Almfjord stannar kvar en kort tid. Men inte nog med det. Organistkollegan i Hässleholm, Lukas Arvidsson, ska också sluta.

Hur länge kommer svart att vara modefärg på damsidan? Oavsett vinter eller vår, kallt eller varmt, vardag eller helg, jobb eller ledighet, ungdom eller äldre så går nu för tredje eller fjärde säsongen i sträck väldigt många kvinnor i svart. Ibland sitter det lite extra utstyrsel på byxorna, ibland inte. Just byxorna ska vara svarta.

Veckans förhoppning är att Casinorevyn kommer igen våren 2021.

Krönikor

Den varma men sjuka sommaren

Krönikor
Krönika

Fotot tas den långa och varma sommaren 1953. Tre pojkar i tioårsåldern leker tivoli. Det är jag själv, Christer som tagit på sig en uniformsmössa med polismärke. (Märkligt nog ska han också bli polis som vuxen) och Karl-Ivar. Kvarterets småungar förlorar snart sina kopparören runt lådorna och bräderna. Utanför staketet bugar sig säden hög och mogen för sommarvinden. Det är en vacker bild men tiden är ond. Den febriga sommaren har bara börjat.

Snart vaknar jag en morgon av att mina föräldrar kallat på doktorn. Min tre månader gamle lillebror bara skriker. Doktorn befarar det värsta:

”Barnförlamningen sprider sig. Han kan ha drabbats.”

På länssjukhuset får hans mamma bekräftelse. Armarna har angripits. Resten av familjen får inte lämna hemmet. Lillebror blir ortens första offer för den polioepidemi som avlöser sommarens paratyfus. Den varma, sjuka sommaren fortsätter.

Paratyfus är en akut magtarm-infektion, orsakad av en salmonellabakterie i livsmedel och vatten. Den 1 september summerar dåvarande medicinalstyrelsen facit för paratyfusen: 7 857 sjukdomsfall och 90 döda. Nu återstår kampen mot polion. Mellan 70 och 100 personer insjuknar dagligen. Polion är en kräsen sjukdom, som liksom spanska sjukan, väljer ut de yngsta eller starkaste. I Jämtland förs unga vältränade skogsarbetare in på sjukhuset i Östersund och dör framför ögonen på läkare och sjuksköterskor. Den 10 november har 2 383 svenskar insjuknat i polio och 117 avlidit. I efterhand visar det sig att mer än 5 000 personer drabbats.

Vid denna tid har Sverige flest registrerade poliofall i världen. Orsaken är paradoxalt nog hög levnadsstandard och hygien. Därför har svenskarna låg naturlig immunitet. Polion sprids av virus som först kan ge hjärnhinneinflammation. Därefter angrips ryggmärgen med förlamningar som följd. Virus växer i tarmen och halskörtlarna, sprids framförallt med avföring men också genom luft och vatten.

Den varma, sjuka sommaren fortsätter

Lillebror överlever. Det tar ett halvår innan både polio och paratyfus klingar av. Vaccination mot polio startar omkring 1960 och ger genast resultat. Polions offer drabbas efteråt av postsyndrom som svaghet i lemmar, köldkänsla och försvårad andning.

Det finns få medier som kan sända ut samhällsviktig information. Det finns heller inga huvudmän för centralt skydd typ MSB. En lågmäld men allvarlig expertis talar med endast en röst och för inte debatt med sig själv. Det finns inga sociala medier som ger bränsle åt vanföreställningar, hysteri och överdrifter. Världen är fortfarande så, så stor. Den som far utomlands nöjer sig ofta med Tivoli i Köpenhamn. Jag och min syster får stanna hemma från skolan en vecka. Att stänga skolorna under hösten förs aldrig på tal.

Nationens minne är kort. Utbrottet av coronaviruset bekräftar att kunskapen om gångna tiders pandemier är liten. Vi fortsätter att negligera det vi gjorde eller inte gjorde i det förgångna trots att vi vet att vi i vår globaliserade tillvaro lever ännu närmre katastroferna.

Livet är fortfarande ett ömtåligt projekt. Människan förblir bräcklig, ständigt utsatt och ständigt sökande efter trygghet.

Krönikor

Munskydd i Sverige inte som i Hongkong

Sharon Wong.
Krönikor
Krönikor

– Du kommer inte använda munskydd även om jag skickar det till dig, va? undrar läkarkusinen i Hongkong. Där bor de sju miljoner människor på en tiondel av Skånes yta och har i den stunden endast lite mer än hundra covid-19-fall. De har färre fall än Sverige, trots att de ligger alldeles intill det nya coronavirusets kärna utan att ha stängt alla gränser.

Under denna tid sitter jag också, till hans förskräckelse, fortfarande i en föreläsningssal med vanlig undervisning. Han förstår sig inte riktigt på vår kultur eller hur vi tänker. Varför används inte munskydd? Inte ens när vi är lätt förkylda och träffar människor?

– Jag riskerar att bli slagen då, svarar jag ironiskt och syftar på hur asiater över hela världen under den växande coronavirusrädslan har blivit utsatta för diskriminering och trakasserier i olika former. Med eller utan munskydd.

Viruset har varit så starkt förknippat med den stereotypiska nidbilden av en asiat med munskydd. De smutsiga kineserna har ju orsakat alla nya viruspandemier, och som någon så klokt frågade mig: Varför kan de inte bara äta djur som ska ätas och inte ger oss sjukdomar?

Han menade då gris (svininfluensan), kyckling (fågelinfluensan) och ko (galna ko-sjukan).

Själviskheten kommer bara att slå tillbaka mot oss.

Det blir dock svårare att försvara rasism mot asiater som ”rädsla för virus”, när nästan alla fall som börjar dyka upp kommer från varannan genomsnittlig svensk medelklassfamilj som åker på skidsemester i Alperna under sportlovet.

Kanske skulle jag ur det avseende tryggt kunna börja använda munskydd, men som välkänt kommer det snarare vara slöseri med resurser än till något skydd. Jag kan fortfarande få en droppe på tröjan, röra mig i ansiktet för att rätta till masken och bli smittad.

Munskydd har inte alls samma roll i vårt samhälle som i Hongkong.

Vi lever inte lika tätt och har inte heller upplevt en tidigare SARS-epidemi. De har en annan smittskyddskultur där de bär munskydd vid minsta lilla förkylningssymptom för att inte riskera att smitta andra i närheten. Att använda mask handlar således om att skydda andra och inte sig själv, vilket ändå i slutändan indirekt skyddar oss själva.

Det är när jag försöker förklara för en utomstående som jag påminns om hur individualistiska vi är. Mycket som jag hör runt mig är ur egna själviska perspektiv. ”Vi behöver inte vara rädda för ingen av oss är i riskgruppen”. Många vill fortsätta leva som vanligt för att de själva ”inte är rädda för att bli sjuka”.

Knappt två veckor senare ska all universitetsutbildning abrupt ske på distans när vi närmar oss tusen fall. Studentnationerna stänger sina verksamheter och alla event med stora folksamlingar ställs in.

Ganska plötsligt vänder allting och nu kan jag sitta inne på mitt rum dygnet runt. Jag märker hur jag beklagar att inte kunna göra vad jag vill, att det är tråkigt att tillställningar ställs in, att inte kunna resa, att mina studier försvåras.

Men på samma sätt som det inte hjälper att använda munskydd med avseendet att vilja skydda sig själv, känns det som att det behövs en förändring av den mentaliteten.

Liksom andra stora samhällskriser står vi inför det tillsammans och själviskheten kommer bara slå tillbaka mot oss. Kanske är det bästa sättet att hjälpa oss själva genom att hjälpa andra.

Krönikor

Ängelns kamp mot den svarta demonen

Krönikören Heléne Fingalsson på bild.
Heléne Fingalsson
Fotograf: Arkiv
Krönikor
Krönika

– Skriv nu inte om det hemska coronaviruset, säger ängeln där hen sitter på min ena axel. Människor orkar inte höra mer. Skriv om våren och solen.

– Är du helt väck, väser demonen som sitter och hoppar på min andra axel. Skippa gullegullet. Nu är det Darwin som gäller. Det är ”survival of the fittest”. (Fritt översatt: Den starkaste överlever). Och då handlar det inte bara om den som har bäst fysik och psyke utan även den som är listigast.

Demonen skrattar rått på min axel och vispar nonchalant med sin vassa treudd. Ängeln sänker sin blick, suckar och viskar: Var har all solidaritet tagit vägen? Vi måste dela på våra resurser och hjälpa varandra.

– Haaaa, ropar demonen och höjer sin nyvässade treudd. Fattar du inte att den som har mest dasspapper är den som kommer att segra i detta coronakrig.

– Men man kan torka sig med hushållspapper också, svarar ängeln försiktigt.

Demonen ruskar på huvudet.

– Du fattar ingenting. Det är inte att torka sig där bak som är grejen. Dasspappret visar på makt och styrka. Mjöl och jäst är ett annat styrkemedel.

– Hjälper det mot coronaviruset?

– Aaaah, självklart inte. Men bakom en packe mjöl och en påse med jäst är du odödlig.

– Är det inte meningen att man ska baka bröd när man nu har mycket mjöl och jäst och dessutom är hemma i karantän?

– Bröd och bröd. Skit i brödet. Det viktiga är att du har det som andra kanske saknar. Det ger dig makt. Du blir en liten Trump. Jag har vetemjöl. Vad tusan har ni?

– Men havregryn då …?

– Nja, havregryn. Ja, jag kan väl inte veta allt …

– Människor gör kanske chokladbollar som de delar ut för att göra andra människor glada?

– Chokladbollar? Göra människor glada? Äsch, hur ska jag veta varför människor hamstrar havregryn.

– Men pasta då?

– Det är väl självklart. Italien går i coronaputten och så gör även pastan.

– Du, jag har lite handsprit i badrumsskåpet. Du kanske vill ha lite?

Den som har mest dasspapper kommer att segra i detta coronakrig.

Ängeln plockar fram en flaska med den åtrådda vätskan.

– Vaaaa? Ger du bort handsprit? Alltså, är du helt svedd på vingarna? Fattar du inte att du kan sälja det dyrt på den svarta marknaden?

– Men det är väl omoraliskt? Man ska väl inte tjäna pengar på en kris?

– Alltså du behöver ju skita ner den där glorian som vajar över ditt huvud lite. Det finns de som skulle kunna tömma börsen för en flaska handsprit och så sitter du på detta guldägg. Auktionera ut det till högstbjudande. Jag kan ju ta lite procent för tipset.

Demonen gnuggar sina händer och blinkar till den allt mer stukade ängeln.

– Host, host. Jag tror jag har feber. Säg inte att jag har blivit smittad av corona.

Demonen svettas, hostar, fräser och faller ihop på min axel.

– Lilla ängeln, du har inte en Alvedon eller två?

– Nä, och de är slut på apoteken och i butikerna.

– Va? Men jag måste få ner febern.

– Tyvärr, människor har hamstrat medicin så det lär dröja innan nästa leverans.

– Men … Hur tänker folk? Har alla som inte är sjuka köpt all medicin? Men var har all solidaritet tagit vägen. Du måste hjälpa mig.

– Det blir nog dyrt?

– Dyrt? Men man måste ju tänka på sina medmänniskor. Hjälp mig. Hjäääälp ….

Krönikor

Hellre gubbe vid 67 än vid 33 års ålder

Krönikören Lars J Eriksson på bild.
Krönikören Lars J Eriksson.
Krönikor
Krönika

70 sägs vara det nya 50. Det gäller knappast i Coronatider där de som passerat 70-årsdagen utgör en riskgrupp generellt, även om de inte har några underliggande sjukdomar.

Tack och lov är jag 67 och mig veterligen frisk varför jag inte behöver begränsa mig så mycket i vardagen. Men detta med ålder är förstås flytande, inte minst i omgivningens ögon.

I onsdags sen eftermiddag klev jag in i hissen i huset där jag bor. Precis när dörren skulle gå igen klev det in en yngre man, gissningsvis i 25-30 års åldern. Han hälsade vänligt och undrade om jag klarat mig från influensan, vilket jag gjort. När jag sedan skulle kliva av tilltalade han mig och sa att jag gärna får säga till om jag vill ha hjälp med att handla livsmedel. Förstås lite nedslående att han uppfattade mig som äldre än jag är. Men jag tackade självklart honom för erbjudandet. Men lite sved det i min själ att han trodde jag såg ut som 70-plus.

Förstås lite nedslående att han uppfattade mig som äldre än jag är. Men jag tackade självklart honom för erbjudandet.

Dock var det inte lika nedslående som när jag på 1980-talet lånade ut min övernattningslägenhet i Stockholm åt en ung kvinna som behöver öva sång för att deltaga i en talangtävling. När vi en dag fikade på Svenska Filminstitutet fällde hon kommentaren att det skulle vara pinsamt om någon av hennes kompisar såg henne och undrade vad det var för ”gubbe” hon umgicks med. Då var jag ändå bara 33 år. Idag lär hon närma sig 60, rätt åt henne.

I kriser samlas vi och hjälper varandra. Det kommer det många exempel på. I sådana situationer kommer ofta människors bästa sidor fram.

Ännu har vi inte sett någon riktig panik ute i samhället, men långsiktigt är det förstås extremt oroande både med effekterna av en fortsatt spridning av Coronaviruset och de ekonomiska följderna det får för hela samhället. Ibland sägs det att vi i Sverige är dåliga på att hantera kriser eftersom vi inte haft krig på över 200 år. Jag tror vi klarar det här.

Bland det bästa jag sett nu i Coronatider är det självtest man kan göra på nätet och som tagits fram inom Stockholms läns landsting, https://corona.sll.se/. Testa gärna. Men eftersom inte alla har internet så kanske detta självupplevda fall jag fått till mig där en dansk läkare som insjuknat i viruset beskriver hur hans sjukdomsutveckling har yttrat sig, kan ge ledning för att veta om man fått denna för många farliga influensa:

”Allmän sjukdomskänsla, trötthet, lätt tryck över bröstet, lätt andnöd, torr hosta, irriterade slemhinnor, huvudvärk samt muskel och ledsmärtor, ryckvis återkommande rätt diskret snuva, feber men inte samma höga feber eller trötthet som vid en vanlig influensa. Däremot nattlig kroppsvärk, och det mest speciella, tappat luktsinne.” Inte minst det där med luktsinnet är ett rätt speciellt tecken.

Det ändå positiva i dessa tider är att det finns många engagerade i civilsamhället som vill göra en insats likt min granne och hjälpa andra och hålla uppe stämningen. Mest imponerande är ändå hur Vera Lynn, britternas favoritartist under andra världskriget, i samband med sin 103 års dag häromdagen skickade ett uppmuntrande videobudskap med uppmaningen ”keep smiling and keep singing.”

Själv sätter jag också en del hopp till den kommande veckans vårväder. Dagarna i Skåne blir soliga och erfarenheten från andra virus är att de jagas på flykten av sol och värme.

+ Tack och lov att vi tillhör en generation som kan fördriva tiden framför TV-apparaten.

– Det verkar som att alltfler bilister numera struntar i att använda körriktningsvisare.

Krönikor

Snälla, fortsätt att bli riktigt förvånade

org-665b2c71-8868-401d-9653-6eae906f4719.jpg
Krönikor
Krönikor KRÖNIKA

Tänker uppehålla mig vid begreppet att aldrig upphöra att förvånas. I grunden en sund egenskap, för den människa som helt tappat förmågan är antingen totalt uppgiven om allt, alternativt död, förmodligen sedan en tid tillbaka.

Nåväl. Förvåningsspaning ett: I samband med det rättsliga efterspelet till den totalförödande branden i godsmagasinet i Hässleholm i somras, fokuserades mycket på cigarettfimpar som anses vara orsak till branden. En brand, som endast tack vare Guds försyn, en snabb räddningstjänst och gynnsamt väder inte spred sig och ödelade flerfamiljshus, företag och som i värsta fall kunde orsakat dödsfall och allvarliga personskador.

Mycket handlade alltså om fimpar och vem som kastat vilken glödande fimp eller inte. Mitt upp i allt detta som Norra Skåne ännu rapporterar flitigt om, kom ett irriterat inspel till tidningen från en person. Och håll i er nu och känner jag mina läsare rätt, så blir alla förvånade.

Den irriterade undrade varför i alla sin dagar polisen inte hade sökt DNA-spår på fimparna.

Ja. Det är sant. Men jag upprepar så ni inte tror att ni läst tosigt.

Den irriterade undrade varför i alla sin dagar polisen inte hade sökt DNA-spår på fimparna.

Tja, vad ska man säga? Ett vänligt svar, som alla som inte är oförskämda eller räliga i munnen (har lovat en tidigare kollega att inte skriva flabben) är naturligtvis ungefär:

Nej, någon DNA-spårning på fimparna var inte möjligt eftersom allt, precis allt, på platsen i princip var förångat och förvandlat till finkornig aska av den krematorieheta elden.

Det enda som återstod var förvridna metalldelar, betonggrunden med källare och en ihållande brandstank bestående av diverse ohälsosam rök. Men DNA? Öh näe.

Ett mera irriterat svar kunde kanske lyda: Men snälla, lilla människa, har du inte läst Norra Skåne, har du inte sett på tv-nyheterna eller följt kloakflödena på de sociala medierna?

Ett tredje alternativ kanske borde innehålla det idag underskattade ordet fubbick (funkar utmärkt även utanför Malmö), alternativt töffe, tosing eller stolle.

Fast det är såklart uteslutet, sådana lågheter sysslar inte vi med på Norra Skåne. Vänlighet, artighet och saklighet så långt det är möjligt är alltid den mest framkomliga vägen, även om det kliar elakt i tangentfingrarna ibland.

Nu raskt vidare till förvåningsspaning två:

Hamstring av toalettpapper i coronakrisens spår. Samma där. Har hamstrarna inte läst, tittat eller lyssnat? Har det i något sammanhang andats ett knyst om att toapapperet skulle ta slut?

Har de nödiga hamstrarna möjligen förväxlat caliciviruset med coronaviruset, varav det första bland annat brukar innehålla aktiviteter som våldsamma kaskadkräkningar och diverse andra trista kaskader.

Dock ska jag åter lugna oroliga toapappersköpare. Pappersbruket i Lilla Edet som gör mjukpapper, producerar dygnet runt 365 dagar om året förutom under ett så kallat ”Kalle Ankaskift” på julafton då toalettrullarna inte rullar ut under ett antal timmar.

Så snälla, är det något vi alla behöver hamstra och det rejält i dessa yttersta tider så är det vett, sans och förnuft (och möjligen en burk ravioli eller två).

Fortsätt att vaska nävarna och njut av livet i veckan som ligger framför oss.

NÄSTA ARTIKEL