Behöver vi en Andrew Cuomo?

Amerikansk politik är ofta förvirrande, motsägelsefylld och ibland mera show än allvar. Men det betyder inte att politiken i USA är gycklarnas marknad.

I flera nyhetsinslag har svensk TV-publik lärt känna en medelålders politiker ur den stora kontingenten italienska invandrare i USA. Det är delstaten New Yorks guvernör Andrew Cuomo. En luttrad man med ett ansikte vittrat i sten som bekräftar att han hört, sett och lärt mycket. Han försöker navigera sin hårt drabbade stat bort från corona-virusets attacker.

Från 1997 till 2000 var Cuomo bostadsminister i Bill Clintons regering och en gång medlem i Kennedy-klanen. Han var gift med Bobby Kennedys dotter, författaren och människorättsaktivisten Kerry Kennedy innan paret skilde sig. Han höjer aldrig rösten, kommenderar inte och strör inte hel- och halvlögner omkring sig som sin överordnade, presidenten. Han rör sig heller inte med abstraktioner. Lika konkret som Dante i sitt Inferno når han i retorik och medkänsla sensationellt höga höjder.

Som (Fritt översatt):

– Jag önskar jag kunde säga till er läkare, sjuksköterskor och alla andra som bevisar sin storhet i er tunga plikt att jag vill ge er allt det ni saknar av hjälpmedel och skyddsutrustning. Men det kan jag inte. För jag äger det inte.

Eller (Också fritt översatt):

– Jag är trött på er som säger att ni är avtrubbade av all information. Varje dag möter jag människor i vården som tyngs av sitt arbete att rädda människor till livet. Hur skulle det bli om de också varit avtrubbade? Jag möter sörjande människor som förlorat nära och kära. Varje dag görs deras sorg ny. Jag lovar, de är heller inte avtrubbade.

Lika konkret som Dante i sitt Inferno når han i retorik och medkänsla sensationellt höga höjder.

På 1980-talet hade den som skriver dessa rader ett uppdrag inom det så kallade psykförsvaret. Det krävde både ämbetsmannamässig nit och fantasifulla improvisationer. I den sektion jag tillhörde diskuterade vi behovet av en medial person som i krigstid kunde samla nationen kring ett viktigt budskap. En som utstrålade både auktoritet och trygghet. Den unge kungen då? Men han tyngdes fortfarande av blyghet. För att inte tala om den tvångströja som Torekov-uppgörelsen påtvingat honom året efter hans trontillträde (Ni minns Olof Palmes utfästelse att monarkin kunde skrivas bort med enda krumelur).

Samtidigt var den unge kungen och hans gemål småbarnsföräldrar och hårt kontrollerade av både hovet och skvallerpressen. Var gick det då att hitta en begåvning för uppdraget? Den idealiska kombinationen hos den eftersökte hade varit författaren och pingstpastorn Sven Lidmans grovkorniga predikospråk, Gunnar Strängs pondus, Astrid Lindgrens lekfullhet och Tage Danielsons visdomsmättade klurigheter.

Tiden hade redan sprungit förbi Lennart Hyland. Sven Jerring var bara ett glänsande minne. I brist på levande personer torgfördes flera omöjligare alternativ. Som Hasse Kvinnaböske eller Sven Melander när det längtades efter Per Albin Hanssons skånska idiom. Men Per Albin var aldrig någon talare som tände sina åhörare.

Kanske gjorde vi det för svårt för oss. För att bli sedd, hörd och trodd räcker det med att tala sanning och släppa fram något så omodernt som samvete.

Billy Bengtsson är tidigare chefredaktör för Norra Skåne.