Jag led av en falsk amerikansk dröm

Den falska amerikanska drömmen är något som jag vill påstå att jag har lidit av under mina yngre dagar. Liksom mina jämnåriga hade jag snarare den amerikanska än den svenska flaggan på mina plagg. Jag lyssnade på amerikansk musik och drömde om att få leva i New York som i filmerna. Utan att veta mer om baksidorna så glorifierade jag USA till den stora förebilden. Med åren som jag har fått en mer nyanserad bild har däremot denna blinda beundran sakta förvandlats till en avsmak.

Politiska strukturer, kulturen, trångsynthet, våld, ojämlikheter. Inte hjälper det heller att se en demokratiskt folkvald president stå och påstå att antibiotika används mot virus och ohämmat välla ut sin förkärlek för att hitta andra att lägga skuld och ansvar för diverse problem på. Än mindre hjälper det att se tusentals demonstranter tätt på gator under en pågående pandemi i ett land med samhällsspridning och dessutom flest fall och dödsfall.

De verkar sakna basal naturvetenskaplig verklighetsuppfattning och resonerar på ett så orimligt sätt att jag inte kan låta bli att känna mig uppgiven.

Det är onekligen ett unikt land och jag påminns emellanåt av kusliga likheter med de andra mäktiga länderna som Ryssland och Kina. Så precis som jag tidigare hade lätt för att uttrycka min beundran för landet, har jag nu istället lätt för att slänga med min avsky för landet, den amerikanska kulturen och amerikaner.

Jag påminns emellanåt om kusliga likheter med de andra mäktiga länderna som Ryssland och Kina.

På något sätt känns det okej för mig att uttrycka mig på det nedvärderande sättet. För detta är kritik mot ett land som har så mycket inflytande och makt. Att sparka uppåt känns inte bara rättfärdigat utan också rätt.

Hat mot (vita) amerikaner kan inte heller likställas med hat mot icke-vita. Det finns ingen så kallad omvänd rasism, som alltså ska motsvara rasism mot vita. Rasism handlar nämligen om hur vissa människor genom historien har blivit utsatta för systematiskt förtryck på grund av deras etnicitet och hudfärg. Det handlar om maktstrukturer och privilegier i samhället och är något som måste ses ur ett större perspektiv. Detta är alltså något som vita aldrig kommer ha problem med i en värld där de har mest makt.

Om vi däremot skulle titta närmare på individnivå är det annorlunda. Vi kan alla utsättas för mobbning, diskriminering och framförallt fördomar endast baserad på etnicitet. Oavsett strukturell maktbalans i samhället kan vita också känna sig orättvist behandlade och felaktigt dömda.

De kan också hamna i olika sammanhang där deras etniska tillhörighet kan ses som något negativt. Och trots att etniciteten tillför privilegier finns det många andra faktorer som också spelar roll, så som socioekonomisk status, religion, sexuell läggning. Alla individer kan skilja sig så extremt och individuella känslor borde inte heller förminskas. Alla människor, oavsett hudfärg, kan ju känna sig sårade.

Många gånger känner jag ett starkt behov att dra ner de överglorifierade och försvara och lyfta alla andra som utsätts för så omfattande förtryck och rasism. Men såklart finns det också dåliga aspekter i alla kulturer som måste kunna diskuteras och ifrågasättas.

Det är klumpigt att klumpa ihop ett så stort land med så många människor och en mångfaldig kultur. Det finns mycket som är bra och mycket som är dåligt. Det är svårt att dra hårda gränser. Oavsett vilket land vi talar om.

Sharon Wong är 21 år gammal och läser på läkarprogrammet i Lund.