Vem förmedlar jobben

Reformen av Arbetsförmedlingen fortsätter, samtidigt som arbetssökande behöver hjälp i långt större utsträckning än tidigare.

Det glöms gärna bort i debatten om Arbetsförmedlingen att den inte förmedlade tillnärmelsevis tillräckligt många arbeten. Den hade ett grunduppdrag: att förmedla kontakter mellan arbetsgivare och arbetssökande. Det gick inte tillräckligt bra. Det var ett strukturellt problem: processen var inte effektiv och inte strömlinjeformad och det kunde därför skilja sig stort hur framgångsrik den enskilde arbetsförmedlaren var. Man ska inte klandra de anställda: det var en tung och illa fungerande byråkrati, som lade för mycket resurser på att kontrollera arbetssökande och för lite tid på att skapa bättre matchning på arbetsmarknaden. Harmsen kritik från vänster framhåller Arbetsförmedlingen som den sista livbojen för den som inte kan hålla sig flytande under den kommande lågkonjunkturen. Det hade kunnat vara sant om det var en väl fungerande myndighet med högt förtroende hos allmänheten som lyckades väl med sitt uppdrag. Kritiska röster låter stundtals som om liberaler och högerpolitiker vill montera ner arbetsförmedlingen på pin kiv, för att sabotera för arbetslösa. Det handlar om att man tröttnat på att hålla en dysfunktionell och dyr verksamhet under armarna, vilket under normala omständigheter vore rimligt.

De som vill krama Arbetsförmedlingen har rätt i en sak: det går inte att tänka sig ett sämre tillfälle för att genomföra en reform än under en internationell pandemi med massarbetslöshet som följd. Nu ska Arbetsförmedlingen klara en radikal omläggning av verksamheten samtidigt med ett inflöde av arbetssökande i en omfattning vi inte sett tidigare, utan de resurser de tidigare haft, eftersom omläggningen dragit igång. Det finns ingen bra lösning på det här problemet. Förhoppningsvis är alla medvetna om att detta kan gå ordentligt åt pipsvängen och tar höjd för det. De arbetssökande ska inte betala priset.