Smal som en flicka i en kurvig kropp

Jag kollar mig själv i spegeln. Vrider och vänder mig åt sidan och studerar hur jeansen buktar ut i en mjuk kurva.

Jag är fjorton år gammal och har fått höra att jag ska suga in magen för att den naturliga formen ska tillintetgöras. Min kropp växer och utvecklas fortfarande på så många olika sätt. Någonstans här börjar självmedvetenheten om det yttre ta fart trots att jag är mitt i en naturlig fas med påtagliga förändringar. Jag har lärt mig och vet exakt vad idealen är.

Samtidigt bestämmer min envisa och ilsket samhällskritiska sida att vägra låta mig själv påverkas. Trots att jag hör den viskande kommentaren som jag inte skulle höra att mina ögonbryn är vildvuxna och inte fina plockade linjer. Trots att jag får ett omtänksamt uppmuntrande förslag från en klasskamrat under idrotten att jag kanske borde börja raka mina ben. Överallt möts jag av uppmaningar att hålla mig smal som ett flickebarn men ändå bli kurvig som en kvinna på en och samma gång. Jag vägrar lyssna, vilket jag blir tacksam för alla de senare åren.

Ändå står jag framför spegeln och vet exakt vad som skiljer det jag ser från vad som hade varit optimalt. Jag må ha turen att det inte utvecklas till direkt skadliga nivåer men är ändå inte helt befriad. Sanningen är att det är en tanke som aldrig riktigt lämnar. Någonstans i bakhuvudet har den tryggt klamrat sig fast för att ständigt leverera oskyldiga försiktiga pikar.

Jag vill inte tycka att det har någon betydelse.

Oftast beskrivs jag som kort, liten och nätt men ändå kan jag stundom känna mig så stor. Delvis personlighetsmässigt som en chihuahua, när jag besviket blir påmind om hur lite plats jag faktiskt tar upp men även genom en kritiserande självuppfattning, ett rent kroppsligt missnöje. Ibland är inget så bekvämt som att dölja kroppen med löst sittande plagg. Regelbundet känner jag mig fast i ett yttre skal och att jag är så mycket mer än vad som syns. Därför vill jag inte bli glad av att få komplimanger om mitt utseende. Jag vill inte tycka att det har någon betydelse.

Ytlighet är så tröttsam. Det som är ännu mer tröttsamt, är att det inte spelar någon roll att jag vet hur ytliga värderingar är fel ur så många aspekter. Ursäkter är enkla att hitta. En hälsoskadlig kroppsfixering kan misstas som hälsosam. Vi lär oss om hur övervikt och fetma ökar risken för mängder av sjukdomar och hur detta är ett växande problem i de välbärgade delarna av världen. Bara ett sådant faktum kan träffa mig och få min hjärna att försiktigt ifrågasätta om jag fokuserar tillräckligt på min kropp.

Jag kollar mig själv i spegeln. Lägger huvudet på sned och studerar hur jeansen buktar utåt så dragkedjan kniper fast sig med nöd och näppe. Antingen har de krympt eller så har jag blivit bredare. Inget av det är särskilt märkvärdigt. Plagget har funnits i min garderob sedan jag var fjorton. Samma par jeans och samma impuls att vilja suga in magen. Även fast jag är så säker på vad jag värderar, kan en variation av obekväma känslor krypa fram i olika sammanhang. Alltid i så liten, nästintill normaliserad, dos att det knappt ses som märkvärdigt.

Sharon Wong är 21 år gammal och läser på läkarprogrammet i Lund.