Löftet om att bli 100 höll han med råge

Axel hade upplevt många genomgripande samhällsförändringar och delade gärna med sig av sina berättelser om händelser i livet och om personer som han mött i Hästvedatrakten och på Österlen och kunde hela livet igenom på ett personligt sätt med sitt klara intellekt och goda minne redogöra för händelser från tiden för första världskriget fram till våra dagar.

Han var inte de stora sammanhangens vän, men i det lilla formatet delade han gärna med sig av sina rikliga kunskaper inom de mest skilda områdena. Han kunde vara envis och ha bestämda åsikter om saker och ting men deltog inte gärna i konfliktfyllda debatter.

Han lämnar en stor tomhet och en djup saknad efter sig, nu när hans röst för alltid tystnat.

Axel föddes på en gård i Norra Kvärrestad på Österlen den 22 november 1914. 1924 flyttade familjen till Äsperöd. Vid den tiden var hans far stadsträdgårdsmästare i Tomelilla och Axel och hans bröder fick i förskoleåldern delta i trädplanteringen. Syskonen uppmuntrades att arbeta flitigt, energiskt och målmedvetet. Träden som planterades har vi, barn och kusiner, sett för några år sedan. De står ännu kvar i Tomelilla stadspark.

1926 flyttade familjen från Österlen då Axels far, Nils Svensson, övertog Hörröds kvarn i Farstorp. Själva bostaden låg i Gammalstorp, men två år senare sålde Nils huset och byggde sig ett nytt bostadshus intill kvarnen. Axel var händig och fick som 14-åring delta i byggandet. Till kvarnen hörde en såg och en stickhyvel som Axel fick lära sig arbeta vid.

17 år gammal började Axel som dräng hos Nils Persson i Kråkeberga, där han arbetade med hästar. Hästar var under hela hans liv det största intresset. Gården i Kråkeberga var ”ett underbart ställe att vara på”, som han själv uttryckte det. I Kråkeberga stannade han tills det var dags att göra rekryten.

Under några år därefter arbetade han som byggnadssnickare innan han tillsammans med Fritz och Erik Palmqvist övertog snickerifabriken Hästveda träförädling.

Även på andra sätt utvecklade Axel snickerikonsten när han 1940-1941 byggde sin egen segelbåt som han seglade med på Lursjön. Bygget av segelbåten var en utmaning som han inte kunde motstå. Han var nyfiken, tyckte om att utmana sig själv och att alltid målmedvetet sträva framåt.

– Man måste alltid ha nya mål, sa han ofta.

Som ung hade han gärna ägnat sig åt studier eftersom han hade, som man sa då, ”läshuvud”. Men hans far tyckte sig inte ha råd att skicka barnen till högre studier. Delvis kompenserade Axel sin studielängtan med att läsa engelska och tyska på Hermods.

Som fritidsgymnast och medlem i JUF hade han 1936 företagit en resa med JUF-medlemmar till Tyskland. Gruppen skulle besöka en gymnastikförening. Axel kände då att det hade varit bra att kunna språket och bestämde sig för att studera det och eventuellt återvända till Tyskland. Så blev det aldrig. Kriget kom emellan.

Efter beredskapen träffade han Brita Öhman från Fjälkinge som han gifte sig med 1947. Det var ett beslut, som han själv sa, han aldrig hade ångrat. Hon var hans stora kärlek livet igenom.

1950 köpte Axel en gård i Askustorp utanför Hästveda som först hyrdes ut innan han 1957 sålde sin del i fabriken och blev lantbrukare på gården på heltid.

Längtan till landet, djuren, jorden och naturen blev för stark. Han hyllade det jordnära livet där man levde sparsamt, fritt och enkelt.

Under 50-talet föddes vi barn, Elna och Per-Ola. Vår far var kärleksfull i handling men det var inte med några stora ord eller svulstiga känslor han uttryckte sin empati. Nej, handlingen talade för sig själv.

Han var omtänksam utan att gå till överdrift. Måttfullhet i allt gällde. Skrytsamhet och överdrifter tyckte han illa om.

Tillsammans med Brita helrenoverades gården. Axel grävde själv ut en källare under hela gården med endast en skottkärra och spade som hjälpmedel.

Som den mångsysslare han var drev han olika verksamheter under sin tid som jordbrukare. Han började med mjölkkor men ägnade sig också åt skogsbruk, svinavel och rosenodling.

Trädgårdsskötsel och rosenodling hade han lärt sig i Tomelilla hos sin farbror Per som drev Sälshögs plantskola. Under 1980 och 1990-talen ägnade han sig mest åt uppfödning av stora charolaistjurar. Detta pågick till sonen Per-Ola övertog gården på 90-talet.

I 80-års åldern började han bygga på undantagshuset, Restebygget. 1998 var huset inflyttningsklart och där tillbringade Brita och Axel sin pensionärstid.

De ägnade sig åt olika projekt, som trädgårds-, tomat- och blomsterodling. På grönsaker var de så gott som självförsörjande. Axel tillverkade också lite inredningsdetaljer som trappor och fönsterbågar i den ”nya” fabriken, en liten snickarverkstad som han själv byggt på tomten.

Brita hade sina höns och ägnad sig åt allehanda textilarbeten och matlagning.

Så fortsatte livet fram till Britas död 2011. Livet ändrade sig då för Axel, blev gråare och ensammare. Han bodde kvar i undantagshuset i ytterligare fem år innan han flyttade till äldreboendet Solgården 2016.

Som barn frågade jag min far en gång hur gammal han kunde bli. Kanske av rädsla för att han skulle försvinna.

– Jag ska bli minst 100, svarade han.

Ordhållig som han alltid var, blev det ett löfte han höll med råge.

Axel sörjes närmast av barn, barnbarn, barnbarns barn, övrig släkt och vänner.

Elna Bryngelson