GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Barndom och vardag centralt för Luiselli

Nora Wurtzel har läst Valeria Luisellis nya roman - en härligt intertextuell galenskap med citeringar, lån, referenser och blinkningar till annan litteratur.
Recension/Litteratur • Publicerad 18 maj 2020 • Uppdaterad 25 november 2021
Valeria Luiselli.
Valeria Luiselli.
Foto: ©Diego Berruecos

I De förlorade barnen – ett arkiv möter läsaren en familj utan namn: en mamma, en femårig dotter, en pappa och en son på tio år. Flickan är inte pappans dotter och pojken är inte mammans son – Valeria Luiselli beskriver hur den moderna familjen skapar sin egen grammatik och sitt eget språk.

Föräldrarna arbetar på olika sätt med dokumentation av ljud och träffades under ett projekt i New York där de under flera års tid skulle spela in alla språk som talas i staden.

När deras gemensamma projekt är avslutat får pappan en ny idé: han vill samla in ekon efter den amerikanska ursprungsbefolkningen, vandra i deras fotspår och berätta deras historia. Hans planer går före hennes och när projektet som fört dem samman är avslutat är frågan om familjen går samma öde till mötes. De är alla medvetna, i alla fall föräldrarna och pojken, om att denna resa leder mot en framtid som de kanske inte delar.

Läsaren kommer in efter att de har lämnat sin lägenhet i New York och reser med bil genom USA. Barnen är ibland som barn är mest och frågar om de är framme snart redan i Philadelphia, trots att slutdestinationen är Arizona. Samtidigt är båda två absurt lillgamla och behandlas som intellektuella jämlikar av sina föräldrar. Perspektivet skiftar en bit in i läsningen, från mamman till den tioåriga pojken, och Luiselli berättar då skickligt genom barnets ögon och rösten blir också hans.

Medan familjen rör sig mot sydväst lyssnar de på bilradion om barn som ensamma är på flykt från Syd- och Centralamerika. Luiselli skriver fram människorna, med fokus på barnen bakom ord som flyktingström, flyktingkris och flyktingvåg. I periferin finns bekantas barn som fastnat i processen, i försöket att fly till USA har de ensamma försvunnit. ”De sökte inte den amerikanska drömmen, som det brukar heta. Barnen sökte bara en väg ut ur sin dagliga mardröm.”

Mamman påbörjar ett journalistiskt arbete om barnen på flykt – inte om de som kommer fram eller deporteras – utan de som förblir papperslösa och anonyma och försvinner längs vägen.

Att genrebestämma De förorade barnen - ett arkiv är inte helt enkelt. Kanske ska den läsas som just ett arkiv över familjen, flyktingpolitiken och den humanitära katastrofen. I bakluckan på bilen har familjen sitt arkivskåp där majoriteten av lådorna tillhör pappan, medan mamman och barnen har varsin. Förutom de mer konventionella prosadelarna av boken finns förteckningar över vad bakluckearkivet innehåller, tillsammans med pojkens polaroidbilder som han tar under resans gång.

Med på resan finns också den fiktiva boken Elegier för förlorade barn, som i fiktionen leker med fiktionen själv. I arkivet finns också mammans listor över döda kroppar som hittats i gränslandet mellan Mexiko och USA, med tillhörande kartor där varje avslutat människoliv är en liten röd prick.

Luisellis användande av form och språk är experimentellt utan att stänga ute läsaren. Utan övertydlighet litar hon på läsarens kompetens men ställer inte heller orimliga krav på motprestation. Reseskildringen blir hypnotiserande och dess beskrivningar av öde landskap och mänskliga utsatthet för tankarna till Sara Stridsbergs Darling River, men med tydligare politisk udd.

Genomgående undersöker Luiselli olika frågor: om familjeblivande som en skapande aktivitet och hur man fångar skeenden som barndom, samhörighet och vardag. Centralt är rädslan för att ha missat att dokumentera något som aldrig kan återskapas. Här finns också ett intresse för relationen mellan text, bild och ljud – det är trots allt en familj bestående av dokumenterande personer.

Oavsett vilket fack den placeras i är De förlorade barnen en härligt intertextuell galenskap med citeringar, lån, referenser och blinkningar till annan litteratur. Något som verkligen fastnar är den ständigt återkommande Space Oddity av David Bowie. Barnen blir i sina lekar till Major Tom och Ground Control och när boken är utläst finns låten kvar att lyssna på som en tröst över att den litterära resan är över för denna gång.

Litteratur

De förlorade barnen – ett arkiv

Författare: Valeria Luiselli

Översättare: Niclas Nilsson

Förlag: Rámus

Nora Wurtzel
Så här jobbar Norra Skåne med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.