Lättare att fälla än att fria

Jag har en god vän som hatar försvarsadvokater. Bara hon ser en sådan på tv eller i tidningar börjar hon veva med armarna och fräsa som en ilsken tjur (trots att hon är kvinna).

För det mesta tänker jag att javisst, fick jag välja så skulle jag ju utan tvekan välja att bli åklagare och inte försvarsadvokat. Sitta och försvara muppar som enligt alla tecken har gjort sig skyldiga till grova brott känns inte som riktigt min grej. Samtidigt tänker jag att alla har ju rätt till ett försvar. Och tänk om jag själv skulle bli oskyldigt anklagad. Tänk om alla indicier dessutom pekar åt mitt håll. Ja, kanske finns det till och med någon därute som skulle vilja sätta dit mig.

Men jag behöver bara slå upp en tidning eller slå på en tv-kanal för att själv börja anta formen av en frustande tjur (trots att jag är kvinna).

Två ganska färska exempel är den mördade tonåringen Wilma och den dödade lilla flickan Esmeralda.

I det första fallet sitter hennes före detta pojkvän och förklarar hur paret gjort slut och att Wilma lämnat hans lägenhet. Ändå hittas hennes huvud senare paketerat i en garderob i just hans lägenhet. Dessutom med flera avtryck från pojkvännen på fyndet. Det lär enligt uppgift dessutom inte vara första gången som han misshandlat henne och i ett sms till Wilma har han till och med beskrivit hur han ska stycka henne. Grannar har hört skrik från lägenheten där man även funnit spår av Wilmas blod.

Samtidigt säger advokaten att ”vi vet ej om det är någon som begått ett brott mot henne eller om det skett av andra skäl”. Nä, hon har väl prylat sig själv så att blodet skvätt och därefter skruvat av sitt eget huvud. Visserligen kan det här stolpskottet till pojkvän ha haft en medhjälpare i själva efterarbetet, men ändå…

När det gäller treåriga Esmeralda är det snudd på ännu värre eftersom hon inte hade en chans, ens på ett mycket tidigt stadium, att dra sig ur sin situation. Efter att ha omhändertagits redan från födseln, eftersom föräldrarna på grund av bland annat missbruk inte kunde ta hand om henne, skickades hon tillbaka till dem trots att varningsklockorna klämtade högt. När hon hittades hade hon legat död i flera dagar och hade spår av yttre våld samt flera narkotiska substanser i kroppen.

Försvaret hävdar att det var en olyckshändelse. Jo, säkert. Skador på huvudet, opiater i blodet och inpackad och gömd under en säng. Måste vara en herrans massa olyckshändelser på en och samma gång.

Jag vidhåller att även jag tycker att alla ska ha rätt till ett försvar och jag förstår till viss del advokater som säger att de inte försvarar gärningen utan att de ser till att den anklagade får en rättvis rättegång. Men ändå…

Sedan sägs det ju att man är oskyldigt till dess att man är dömd. Till det är jag synnerligen skeptisk. Nog tusan kan en person vara skyldig trots att inte domaren slagit klubban i bordet och sänt vederbörande att skaka galler.

Ta Gryningspyromanen till exempel, som drev med både polis, allmänhet, folk och fä. Alla visste vad han höll på med, men bara för att man inte kunde ta honom med fingrarna i tändsticksasken och näsan i ljusveken så gick han fri. Och bredvid satt en försvarsadvokat och gnuggade sina händer och tjänade storkovan. Undra på att det frustas som tjurar både här och där i stugorna.