Äntligen känner han sig befriad

Min skolkamrat och jag ringer varandra en gång i halvåret.

– Äntligen har jag fått lugn och ro, sade han senast. Även om jag vet att många lider av isoleringen. Men jag slipper tänka på människor i min omgivning. För första gången har jag avstånd till tillrättavisningar och förödmjukelser.

Hans första år i skolan skulle inte skämt för sig i en pjäs av Lars Norén. Först en våldsutövande lärarinna, sedan kamraternas tyranni i tre år. Varför ingrep inte vi i medlöparnas tysta malajkompani när han knuffades ut i brännässlorna? Han fick vita streck i ansiktet av lärarinnans taveltorkare , kinder och öron röda av örfilar. Därav känslan i vuxenheten att ingenting duga till, att ständigt göra fel. Han beskriver uppväxten som en skogsbrand, ett landskap av sot och rök. Bara svarta döda trädstammar överallt, förbrända grenar och sotiga stenar.

– När jag ligger sömnlös kommer det förflutnas skuggor tillbaka, sade han. De får människors konturer i sin förfärande tydlighet. Jag ser deras lömska minspel med lukt av stulna cigarretter och oharklad andedräkt. Det var då min karaktär skulle formas. Förberedelsen till vuxenlivet; hävstången till en meningsfull fortsättning. Det blev istället en nedstigning i en djup brunn.

Så har han blivit han en rädd och ensam människa. Alltid var det någon som övertygade honom om att han sade eller gjorde allting fel. För honom fanns inga medmänniskor utan bara motmänniskor. Att söka sig en hustru var ingen idé. Han hade ju misslyckats med allt annat.

Som filmentusiast beskriver han den nya friheten som när de transsylvanska furstarna i Roman Polanskis Vampyrernas natt brister sönder i jordkokor för solljusets laserstrålar.

En eller par gånger fick han behandling hos en kurator. Blev medveten om orsaken till att han blivit som han blev. Men han fann det för sent att kunna göra något av kunskapen och verktygen. Ständigt hukade han sig för omgivningens förakt. Undvek även sådana som han visste ville honom gott. Men fick på nytt ångest. För tänk om han sade något som förstörde en av de få goda relationer han hade. Erbjöds chefstjänst på jobbet men misstänkte att hans enda merit var snällhet och foglighet. Därför tackade han nej.

För skolagans, kamratförtryckets och klass-samhällets barn blev priset som vuxna sömnlöshet när ljuset och mörkret kämpar om herraväldet. Nattväkten gick i regel över i befrielse när den nya dagen kallade på dem. Men inte för honom. Ånger och ångest förblev den nya dagens följeslagare .

– Ja, bekräftar han. Men bara tills nu. Jag känner att i den påtvingade en- eller tvåsamhetens tid har snaran omkring mig släppt. Jag behöver inte tänka i någon sorts konvenans och träffa dem jag inte orkar träffa. Röda korsets väntjänst kommer hem med mat. Jag saknar ingenting av tryggheten; den har istället växt i kvantitet och kvalitet.

Som filmentusiast beskriver han den nya friheten som när de transsylvanska furstarna i Roman Polanskis Vampyrernas natt brister sönder i jordkokor för solljusets laserstrålar. Jorden blir damm som blåses bort i morgonens vinddrag.

Vårens blommande syrén är hans bästa tid, berättar han. Blommande lila syrener utanför det nedlagda stationshuset med gardiner i fönstren och vita trädgårdsmöbler. Där satt de gamle förenade i eftermiddagskaffets vänliga varsamma samtal.

Eller så som han själv alltid velat ha det.

Billy Bengtsson är tidigare chefredaktör för Norra Skåne.