Annons

Min korta karriär som ”karatetränare”

krönika • Publicerad 28 maj 2020 • Uppdaterad 25 november 2021

I amerikanernas ögon är jag en karatemästare. Inte i alla amerikaners ögon, kanske, men det finns några som har den bilden av mig.

Tre stycken, närmare bestämt.

Annons

De tre som satt vid en pool i Mexiko och såg mig ”instruera” min tioåriga dotter.

Dottern går nämligen på karate och när vi var på semester i vintras passade hon på att träna lite vid poolen. Hon gjorde några rörelser (kata, kallas det, har jag lärt mig) och de tre amerikanerna som, precis som jag, satt och slöade vid poolen (med en kall dryck i handen) tyckte uppenbarligen att hon var duktig. Det sa de i alla fall till mig.

Jag trivdes med att sola mig i dotterns glans och bad henne, på svenska, att göra fler karategrejer.

Dottern gjorde ytterligare ett par karaterörelser och amerikanerna fällde fler berömmande kommentarer. Sen hade dottern tränat klart och gick över till att leka i poolen med sin kusin.

Amerikanerna frågade mig något om hur länge hon hade tränat karate och sen sa en av dem:

– Det verkar ju fungera bra att ha pappa som tränare.

Jag är inte karatetränare. Jag har aldrig tränat karate och dottern har inte lärt sig någonting av mig. Hon har lärt sig allt hon kan av de fantastiska tränarna i hennes karateklubb. De gångerna dottern ber mig prova någon karaterörelse slutar det med att hon har svårt att hålla sig för skratt.

Detta sa jag till amerikanarna.

Eller jag sa inte exakt det.

Det kändes ju rätt bra att de trodde att jag var en cool karatetränare så jag sa väl i ärlighetens namn – ingenting.

Annons

Jag ljög inte, vill jag hävda. Jag lät bara bli att rätta amerikanerna vid poolen.

Jag ljög inte, vill jag hävda. Jag lät bara bli att rätta amerikanerna vid poolen.

Om de trodde att jag var en svensk karatemästare är det väl inte mitt fel. Det var ju inte så att jag aktivt försökte lura amerikanerna att tro att jag var dotterns karatetränare.

I alla fall inte förrän nästa gång dottern körde ett kort karatepass vid poolen. Då kollade jag så att amerikanerna satt på sina platser med sina drycker och sen gick jag fram till dottern och låtsades instruera henne lite.

Jag ”rättade till” hennes hand och ”förklarade” hur hon skulle stå. Dottern förstod inte vad jag sysslade med, utan fortsatte med sin träning utan att bry sig om mig och mitt ”instruerande”.

Men amerikanerna såg oss och tolkade det hela rätt – eller fel, beroende på hur man ser det. De trodde i alla fall att jag tränade dottern. Hoppas jag.

Fast nu när jag tänker på det så här i efterhand är det allt svårare att föreställa sig att de verkligen trodde att jag var någon form av kampsportsmästare.

De kunde uppenbarligen ingenting om karate och fattade inte att jag inte heller kan något om karate.

Men de såg ju mig vid poolen.

Iklädd enbart badbyxor.

Annons

Och när semesterfirande amerikaner med en drink i handen tänker på svenska kampsportsmästare tänker de väl på ... Dolph Lundgren i Rocky IV, typ.

Jag såg faktiskt Rocky IV häromdagen.

Jag såg Ivan Drago (Dolph) i bar överkropp – och min omedelbara reaktion var inte att det kändes som att jag såg mig själv i spegeln.

Peter Paulsson är lokalreporter på Norra Skåne i Osby/Östra Göinge.

Peter PaulssonSkicka e-post
Så här jobbar Norra Skåne med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons