DNA-rättvisa
Svensk polis har för första gången fått tillstånd att använda sig av släktforskares genetiska databaser. Mördarens DNA jämfördes med företaget Family Tree DNA:s databas för hobbysläktforskning. Släktforskaren Peter Sjölund spårade avlägsna släktingar tillbaka till 1700-talet och vände sedan och följde spåren fram till 2020, där mördaren hittades. Det är samma metod man använde för att få tag på den amerikanska seriemördaren Joseph James D’Angelo, känd som The Golden State killer, som också kunnat begå brott ostört fram tills dess.
Peter Sjölund menar att metoden är ett större genombrott än fingeravtrycksläsning. Han kan ha rätt, beroende på hur och hur mycket man kan använda den.
Man kan glädjas åt att åttaåriga Mohammad Ammouri och 56-åriga Anna-Lena Svenssons anhöriga nu äntligen får besked om vem som mördade deras familjemedlemmar. Mordet förvånade bland annat för att de två saknade koppling till varandra och blev slumpmässigt offer för ett besinningslöst våldsdåd.
Kanske vet du, beroende på vad klockan är när du läser texten, också vad Palmegruppen kommit fram till. Om de hittat ett mordvapen, eller rent av en mördare. Det är svårt att inte spekulera i vad vi hade vetat om Palmemordet i dag om möjligheten att släktforska fram en mördare fanns. Kanske hade man kunnat gripa hen i snabb anslutning till mordet.
Det är svårt att inte känna sig entusiastisk inför de möjligheter som DNA-matching ger för att inte bara lösa mord utan också förhindra dem. Den som vet de nog åker fast kanske låter bli att begå våldsbrott. En möjlig seriegärningsman hinner kanske bara begå ett brott.
Jag läser en bok om hur man bygger gärningsmannaprofiler och hur det är att som psykolog samtala om brott med seriemördare och andra tunga brottslingar. Flera gånger skildrar psykiatrikern hur de som med nöd och näppe överlevt ett överfall från en seriemördare inte blir trodda av polisen, eller hur polisen inte verkar tycka att offret är värt att skydda. Hon ger också exempel på när oskyldiga fått sitta i fängelse för dessa seriemördares brott. Med DNA- register kunde man hittat rätt mördare från början.
Men visst finns det etiska problem: vem bör ha tillgång till de här registren för att lösa brott och vilka brott rättfärdigar integritetsintrånget?De amerikanska demonstrationerna mot polisbrutalitet ställer frågor kring användningen av DNA för brottsutredningar. Vi har sett exempel på chockerande övervåld: fredliga demonstranter som blir slagna, knuffade och tårgasade. Skulle polisen använda en DNA-databas för att söka upp demonstranter, eller kritiker mot polismyndigheten? Det måste finnas gränser för vem som får och kan använda dessa viktiga och potentiellt farliga verktyg. I grunden är det dock såklart ett fantastisk genombrott, som kan ge många anhöriga det avslut de förtjänar.
