Sommaren 1968 talade Olof Palme från ett lastbilsflak i Visby, ett spontant initiativ som blev starten till det som senare blev politikerveckan i Almedalen. Under årens lopp har veckan vuxit och på 2000-talet har antalet arrangemang ökat kraftigt. Trängseln på Hästgatan i Visby har stundtals varit närmast olidlig, priserna på mat och dryck likaså, för att inte tala om priserna på boende. Här har VD-ar på stora företag tvingats sova på soffan för dyra pengar, för att inget annat fanns att tillgå.

Tanken var förstås att den här veckan skulle se likadan ut som alla andra år, men coronaviruset satte käppar i hjulet. Region Gotland som är huvudarrangör tvingades kasta in handduken och inget av de politiska partierna kunde förstås säga emot. Så gotlänningarna får ha sin stad i lugn och ro, möjligen ihop med några turister som vågat sig dit.

Under årens lopp, i takt med Almedalsveckans expansion av antalet arrangemang, har vissa förfasat sig och kritiserat de höga kostnader som politiker och företag skaffar sina organisationer genom att åka till Almedalen. Pandemin ger en möjlighet till eftertanke och omtag. Det har måhända blivit för stort, men samtidigt, vem avgör det? Det finns uppenbarligen ett behov av att mötas och kanske blir detta ofrivilliga pausår självreglerande?

Det finns alternativa möjligheter och föredömligt nog har det malmöbaserade företaget Altitude Meetings tagit till nya metoder. De arrangerar möten och diskussioner kring olika teman under hela veckan, men digitalt och kostnadsfritt. I stället för att de politiska partierna har varsin dag upplåter Altitude Meetings dagarna åt olika teman under namnet #iställetföralmedalen. Man kan välja att koppla upp sig i realtid eller se diskussionerna senare. Man missar förstås det informella pratet och de spontana mötena som är fördelen med Almedalsveckan, men det är gott nog att samhällsviktiga frågor lyfts fram på ett intressant sätt.

Coronakrisen har medfört påtvingade förändringar inom arbetsliv och politik. Det demokratiska arbetet behöver utvecklas och då kan det digitala mötet vara väl så bra. Då kan alla som önskar vara med och inte bara de som har råd att åka till och bo i Visby under Almedalsveckan.

De sista pusselbitarna i höstbudgeten handlade om att tillföra lite socialdemokratisk politik till en relativt liberal budget, där man fått gå januaripartierna till mötes i stor utsträckning. Magdalena Andersson kallade budgeten historisk och det är den faktiskt i det här fallet: aldrig förr har så stora summor lagts på stimulanser och skattesänkningar för att klara ekonomin. Krisen gör det möjligt att avvika från det finanspolitiska ramverket som annars inte skulle tillåta sådant pengaregn över så många sektorer.

Sverige har, som finansministern påpekade råd med dessa satsningar eftersom våra finanser är goda. Att spara under goda tider känns aldrig lika relevant som under dåliga tider. Med en historiskt låg statsskuld på 35 procent har Sverige möjlighet att satsa historiskt höga summor utan att vi behöver svettas över det. Utan den vetskapen skulle de höga summorna oroa. Man kan driva lite med Magdalena Anderssons ilskna uttalanden om att ladorna var tomma efter regeringen Reinfeldts mandatperiod, vilket inte stämde på grund att det finanspolitiska ramverket inte tillåter det, nu när hon talar om de möjligheter som statens goda finanser har.

Satsningen som lades fram under måndagen handlade om ett jobbpaket med socialdemokratisk prägel. De högre ersättningsnivåerna i a-kassan ska vara kvar två år till och det ska även fortsatt vara lättare att kvalificera sig för ersättning. Det finns inget egenvärde i att ha många utsatta arbetslösa, så detta är en bra temporär lösning, särskilt med tanke på att det kommer att finnas betydligt färre jobb att få med en BNP-nedgång på 4.6, vilket är lågt i ett europeiskt sammanhang, men fortfarande ett stort bekymmer.

De stora summorna till kommuner och landsting är också kända sedan tidigare och handlar i mycket om att försöka beta av den vårdskuld som vid resursbrist hotar att orsaka mer hälsoproblem och fler dödsfall än covid-19. Satsningen på en bättre och bättre strukturerad äldrevård handlar inte bara om problem som krisen har orsakat, utan om att krisen belyste att svensk äldrevård var bristfällig och bland annat hög personalomsättning och lågt utbildad personal var ett problem.

De liberala framgångarna i höstbudgeten är hög utsträckning temporära: Centerpartiets hjärtefråga om sänkt arbetsgivaravgift för unga ska upphöra redan 2023 och man kan generellt sett oroa sig för om höstbudgeten innehåller för många temporära lösningar som inte skapar tillräcklig långsiktighet för att de olika aktörerna ska våga satsa. Även jobbskatteavdraget som ska gynna låg- och medelinkomsttagare är temporärt.

Förändringarna i pensionen är rimliga: det var en felberäkning att pensionärer fick betala mer i skatt än de som yrkesarbetar under de första fem jobbskatteavdragen och både skattesänkningen och höjningen av pensionen för de med lägst ersättning kan rättfärdigas av rena rättviseskäl: pensionerna har blivit så låga att det inte går att leva på dem för de allra fattigaste.

Trots att en nöjd Per Bolund fick presentera de gröna satsningarna är det egentligen inte nog. Större summor och mer radikala åtgärder krävs om Sverige ska klara miljömålen, men andra politikområden får gå före efter pandemin, vilket är både begripligt och tråkigt. Det är dock bra att man koncentrerar sig på transportsektorn, som tillhör de största utsläppsbovarna.

Det finns en hel del orosmoment: Sveriges arbetslöshet har inte minskat under regeringen Löfven och vi tillhör jumboligan i Europa. Frågan är om detta spretiga stimulanspaket är tillräckligt när man förutom de matchningsproblem man haft tidigare nu också får problem med att det finns för få jobb. Det blir inte heller särskilt roligt när det slutar regna pengar om två år och regeringen och januaripartierna får komma med försämringar inom sina respektive hjärtefrågor.

Risken är stor att Ruth Bader Ginsburgs sista vilja inte blir uppfylld. Ledamoten i USA:s högsta domstol avled i helgen och president Trump var snabb att meddela att hennes ersättare ska utses snabbt. Ruth Bader Ginsburgs önskan på dödsbädden var att valet av en ny domare skulle vänta till efter valet den 3 november.

Det sitter bara nio ledamöter i HD och de är valda på livstid. Därför säger många att valet av efterträdare till Ruth Bader Ginsburg är viktigare än valet av president, då denne bara väljs på fyra år.

Omvärlden borde inte bry sig om vilka personer ett annat land utser till sin högsta domstol, men när det handlar om USA är påverkan stor på landets politik och därmed på relationerna med andra länder. Donald Trump har hittills under sina snart fyra år fått möjligheten att utse två domare och hoppas förstås på en tredje. Då skulle det vara en konservativ majoritet i domstolen för många år framöver.

Valåret 2016 krävde republikanerna att Barack Obama skulle avvakta med utnämningen till efter valet, vilket också skedde. Nu har samma parti inga skrupler och vill inte alls ta hänsyn till att valet är om bara sex veckor. Republikanerna vill därför utse en ny domare snarast och risken är uppenbar att senaten, med republikansk majoritet, godkänner denna.

Ruth Bader Ginsburg var en liberal domare, som brann för jämställdhet och kvinnors rättigheter, delvis inspirerad av Sverige då hon tillbringade en sommar med ett forskningsprojekt i Lund 1962. Det vore en smärre katastrof om en sådan person blir ersatt av en domare från högerflanken. Hoppet står till mindre hårdföra republikanska senatorer, men det krävs att fyra av dem bryter partilinjen vid omröstningen i senaten.

Politiska strider i USA hamnar alltför ofta i HD och därför har ledamöternas politiska preferenser stor betydelse. Inte minst avgör HD vid diskussioner kring valresultat och det kan i år få extra stor betydelse, för hela världen. Trump en period till skulle få stora konsekvenser för världsordningen.

En god arbetsmiljö är ett måste för att vara en god arbetsgivare. Ska man kunna locka kvalificerad arbetskraft krävs en modern syn på arbetsmiljö och på medarbetarna. Det krävs också en värdegrund som inte bara är vackra ord och att arbetsgivaren är uppmärksam på att snabbt rätta till de eventuella misstag eller felsteg som trots allt görs. Det här borde vara självklart och ett måste, inte minst i kommunala organisationer.

I Hörby kommun verkar det tyvärr inte vara självklarheter. Ett antal höga chefer har lämnat kommunen sedan valet, låt vara osagt om det har med den politiska ledningen att göra. SD leder tillsammans med M och SD:s Cecilia Bladh in Zito är kommunstyrelsens ordförande. Kommundirektören Lena Mårtensson Stenudd är relativt nyrekryterad efter att ha fått lämna motsvarande tjänst i Åstorps kommun. Arbetsmiljöfrågor förefaller inte vara hennes största intresseområde. Den slutsatsen kan man dra när hon viftar bort den senaste skandalen bland höga tjänstemän i kommunen. Nakenbadande och berusade chefer är tydligen värt att förlåta. Mårtensson Stenudd menar att man får göra vad man vill på sin fritid, men en konferens med jobbet är knappast fritid även om klockan passerat 17.

Kommundirektören säger att herrarna med det dåliga omdömet har bett om ursäkt, men det borde inte hindra henne från att agera. I stället fortsätter historien med att en upprörd medarbetare troligtvis blir varnad efter att denne protesterat inför kommunledningen genom att ha med sig en badring och en badboll. En varning i detta läge kan knappast vara rätt sätt att få en bra arbetsmiljö i en kommun, särskilt om medarbetare behandlas annorlunda än chefer.

Politiker i alla kommuner har ett ansvar för att lagar och regler följs. Om den högsta tjänstemannaledningen inte vill ta problem på allvar är det politikens uppgift att lyfta frågan. Det görs nu, men inte av den styrande ledningen utan av oppositionen. Ska Hörby och andra kommuner ha kompetenta medarbetare i fortsättningen kräver det ett helt annat engagemang.

Ig Nobelpris-tilldelningen tillhör årets höjdpunkter. Priset delas ut till den konstigaste och roligaste forskningen, som enligt definitionen först ska leda till skratt och sedan till eftertanke. Lunds universitet får ännu ett pris, den här gången i ackustik. Forskaren Stephan Reber har tagit reda på hur en alligator som andas in helium låter. Syftet var att ta reda på om reptiler använder resonans och det visade sig i alligatorfallet att de gör det. Som bonus får man reda på att dinosaurer förmodligen använde resonans, eftersom alligatorer och fåglar är deras nu närmaste nu levande släktingar och båda dessa använder resonans.

”Fredspriset” lärde oss det här året mycket om varför det går så dåligt för människor i ett globalt perspektiv. Priset gick till indiska och pakistanska diplomater efter rapporter om hur de och andra offentliganställda har trakasserat varandra, bland annat genom att busringa på dörrklockor mitt i natten och springa därifrån innan någon öppnar. Inte så konstigt att vi inte klarar att förhandla fram klimatavtal och världsfred.

Ofta är det mer eller mindre förutsättningslös forskning som vinner Ig Nobelpriset. Det är på många sätt den viktigaste forskningen och inget att skratta åt, egentligen. Här kan man både få skratta och tänka, vilket är den bästa av båda världar. Grattis Lunds universitet till ännu ett pris som är väl värt att vinna. Grattis också till falsettalligatorns starka insats.

Till sist hann verkligheten ifatt även de mest ihärdiga förnekarna. Nyligen konstaterade statsminister Stefan Löfven helt korrekt att det finns ett samband mellan migration och brottslighet. Det borde leda till att vi får ett sansat debattklimat såväl kring sambanden som om frågan hur vi skall bryta denna utveckling, i synnerhet den gängbrottslighet som lett till gängmord och sprängningar och skadat tryggheten i samhället, inte minst för skötsamma invandrare som lever mitt uppe i en kriminalitet som gör stora bostadsområden otrygga, leder till ekonomiska skador som när enskilda personers bilar bränns upp och får affärsidkare att utsättas för utpressning och skadegörelse.

Många sätter upp ett yrvaket ansikte inför den händelseutveckling som gjort gängbrottslighet till en av våra viktigaste framtidsfrågor. Så hade det inte behövt vara om vi haft en balanserad samhällsdebatt utan okvädingsord om rasism och brunsmetning utan byggt på sanningssökande och haft en konsekvent och rättssäker hantering av dessa ärenden.

Det som nu skett borde inte överraska några politiker om de kan vår moderna historia. Redan för drygt 40 år sedan gick det att se vart det barkade hän.

Under några år i slutet på 1970-talet jobbade jag som politisk tjänsteman i kanslihuset och hade till uppgift att särskilt följa invandringspolitiken. Ansvarig minister var folkpartisten Per Ahlmark. Han och hans tjänstemän i arbetsmarknadsdepartementet plågades alltmer av den växande mängden ärenden om uppehållstillstånd eftersom regeringen på den tiden var slutinstans. Man försökte neutralisera frågan genom några så kallade nollställningsbeslut - amnestier - som gjorde att de flesta i ärendekön fick stanna. Föga oväntat ökade därmed antalet nya ärenden.

Ofta dök det upp snyftreportage i framförallt kvällstidningarna om enskilda personer som skulle utvisas och där dåvarande Statens invandrarverk och regeringen utmålades som hjärtlösa. När jag bad handläggande tjänstemän informera mig om bakgrunden visade det sig regelmässigt att utvisningsbeslut var välmotiverade och att medierna med hull och hår svalt uppdiktade historier. En handläggare jag talade med i ett av ärendena sa i en lite cynisk kommentar att när man pressats så hårt av mediekampanjer i ett enskilt fall så brukade man veckorna efter försöka utvisa så många som möjligt för att tidningarna inte orkade engagera sig i nya fall varje vecka.

Till sist var måttet rågat för regeringen och ett beslut togs att lyfta bort de enskilda ärendena om uppehållstillstånd från regeringens bord. Istället fick vi en ordning med ren myndighets- och domstolshantering. Motiveringen utåt var rättssäkerhet, men sanningen var att ärendemängden hade blivit ohanterlig för regeringskansliet som hade annat att syssla med.

Svensk invandringspolitik var på den tiden ett föredöme. Jag medverkade som regeringsföreträdare 1978 på en debatt och utfrågning på Invandrarverket, för oppositionen förde förra invandrarministern Anna-Greta Leijon Socialdemokraternas talan. I publiken fanns företrädare för olika invandrarorganisationer som riktade hård kritik mot bristen på fungerande integration. Efteråt kom en av de mest välkända och faktiskt högljudda företrädarna för en invandrarorganisation fram till mig och sa att vi i panelen inte behövde ta åt oss så mycket av den hårda kritiken, att han och andra invandrare hade all anledning att känna tacksamhet över hur väl de hade blivit mottagna i Sverige.

Att vi står där vi står idag med gängkriminalitet och annan brottslighet där olika invandrargrupper är överrepresenterade beror på att vår migrations- och asylpolitik varit dysfunktionell. Redan då för 40 år sedan var det regel att de som sökte sig till Sverige slängde sina pass och andra id-handlingar. En slutkörd myndighetsorganisation mäktade inte med att hantera ärenden där många sökanden bluffade om sin identitet, vilket land de kommit ifrån och ändrade sina berättelser gång på gång när de fått sina skyddsskäl underkända. Därför har vi idag många som lever under falska identiteter och vars bakgrundshistoria i länderna de säger sig ha flytt från inte stämmer. Någon kanske minns hur en socialdemokratisk invandrarminister Georg Andersson smutskastades när han helt sanningsenligt ifrågasatte det rimliga i att nästan alla fackföreningsaktiva som begärde asyl kom från en och samma stad i Chile. En liknande kölhalning fick Birgit Friggebo när hon som invandrarminister ifrågasatte den höga brottsligheten bland kosovoalbaner. Så illa har debattklimatet varit.

Att det handlar om väldigt många som idag lever i Sverige och vars bakgrundshistoria i hemländerna vi inte känner till är ett faktum. Det kan vara tiotusentals eller betydligt fler. Den amerikanska regim-change-politiken har lett till sammanbrott i en rad länder i bl.a Mellanöstern. Såväl fängelser som psykiatriska institutioner har raserats och människor kommit på fri fot. En del troligen som snabbt hakat på flyktingströmmarna till Europa och tagit med sig familjemedlemmar. Den som inte tror det kan likt strutsen fortsätta att sticka huvudet ner i sanden för att slippa se en verklighet som inte är så vacker.

Låt mig göra det mycket tydligt. Om vi beviljar asyl till en irakisk familj där mannen är ingenjör och kvinnan läkare är sannolikheten ytterst stor för att de snabbt får jobb, lever en ordnad tillvaro i vårt land och får barn som lyckas väl i skolan. Tar vi däremot in en familj där de vuxna saknar ordentlig skolutbildning, inte haft ordnade liv utan levt i socialt utanförskap i sina hemländer är risken uppenbar att både vuxna och barn inte blir integrerade i Sverige.

Det handlar alltså inte om etnicitet - vilket Sverigedemokraterna ofta tar som huvudförklaring - utan om klass och socialt nedbrytande beteende som människor tar med sig från de länder de kom ifrån. I dessa familjer finns också ofta grogrunden för den kriminella karriär en del unga inleder redan innan tonåren och som gör att de är förhärdade gängkriminella redan i tonåren.

Därför är de problem vi har med gängbrottslighet inte främst bristen på integrationspolitik utan att det är så många som är onåbara för integrationsåtgärderna. Samhället - staten och kommunerna - har bokstavligen öst in pengar i integrationspolitiken. Sådana riktade satsningar, projektpengar, dömdes nyligen ut av S-kommunalrådet Boel Godner i Södertälje som meningslösa. Dessutom är inte bara pengar ett problem, vi har inte kompetent personal i tillräcklig mängd, vilket fackförbundet Vision larmade om igår.

Varför vi hamnat där vi är - den dysfunktionella asyl- och invandringspolitiken - råder det ingen tvekan om. När det gäller fungerande lösningar är jag lika osäker som våra politiker. när vi låtit problemen växa oss över huvudet. Troligen behövs mer av repressiv politik, framförallt instängning under mycket lång tid för de gängkriminella och avskräckande påföljder för de allra yngsta som begår brott. Men dessutom behöver vi återupprätta en i ordets rätta mening human asylpolitik inför framtiden. Genom att ha haft en alltför slapp tillämpning av asylrätten - en tycka synd om politik istället för en strikt tillämpning av FN:s flyktingkonvention - har vi utestängt människor som har starkast skyddsbehov. Därför har också vår illa hanterade asylpolitik lett till att skyddsbehövande lidit och dött i vår omvärld när vi blockerat deras rätt att hamna först i kön t.ex barnfamiljer i inbördeskrigets Jemen. Istället prioriterar vi bort dem för familjeåterförening av bl.a icke flyktingar.

Lars J Eriksson

Världshälsoorganisationen WHO har utlyst 17 september till den internationella patientsäkerhetsdagen. Årets tema är ”Health Worker Safety: A Priority for Patient Safety!”.

För att kunna ge patienter bästa möjliga vård och behandling måste hälso- och sjukvårdspersonal ha en arbetsmiljö som möjliggör att arbetet kan utföras på ett sådant sätt att inga patienter kommer till skada. Det är hög tid för arbetsgivare och beslutsfattare inom hälso- och sjukvården att förbättra arbetsmiljön för medarbetare inom vårdens alla professioner för en säkrare vård.

Säker vård är en av de kärnkompetenser som är gemensam för vårdens professioner. Det innebär kunskap om risker i vården och att arbeta på ett sådant sätt att riskerna minimeras. Hälso- och sjukvårdspersonal är skyldig att bidra till hög patientsäkerhet och patienternas skydd mot vårdskador är lagstadgat. Trots detta avlider ungefär 1200 patienter per år till följd av vårdskador enligt mätningar i somatisk slutenvård. Det måste finnas förutsättningar för medarbetarna att omsätta sitt ansvar och skyldigheter i praktiken. Socialstyrelsen publicerade i våras den nationella handlingsplanen för säker vård. I den poängteras betydelsen av en hållbar arbetsmiljö och adekvat tillgång till personal med rätt kompetens för att kunna ge en god och säker vård och rehabilitering. Såväl övergripande arbetsmiljöfaktorer som bemötande och stöd från chefer liksom hög arbetsbelastning och bristande tid för återhämtning påverkar möjligheterna att utföra ett säkert arbete.

Under covidpandemin har riskerna för medarbetare inom hälso- och sjukvården blivit mycket tydliga. Otillräcklig skyddsutrustning, inkonsekventa rutiner och ofta för hög arbetsbelastning är några exempel som rapporterats ett otal gånger. Drygt 4000 personer som arbetar inom hälso- och sjukvård har i dagsläget anmält covid19- infektion som arbetsskada, det är alltför många.

Covidpandemin har ställt mycket på sin spets och blottat allvarliga brister, men behovet av en förändring har funnits länge. Medarbetare från olika professioner vittnar så gott som dagligen om hög arbetsbelastning, fysiska och mentala påfrestningar och påtaglig etisk stress. Studier visar att hälso- och sjukvårdspersonal som utsätts för ihållande stress utan möjlighet till återhämtning löper en ökad risk att göra misstag. Dessa misstag kan drabba patienterna.

Hälso- och sjukvården blir alltmer komplex med fler äldre patienter med stora vårdbehov och en snabb medicinsk utveckling samtidigt som antalet slutenvårdsplatser minskar. Alla medlemmar i teamet behöver ha rätt kompetens för att möta de krav som finns för att patienterna eller de själva inte ska komma till skada. Enligt patientsäkerhetslagen ska hälso- och sjukvårdspersonal utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Patienter har rätt till en säker, evidensbaserad och jämlik vård och rehabilitering oavsett var i Sverige de bor eller inom vilken verksamhet de vårdas. Vägen framåt är att höja kompetensen för att ge en god och säker vård, arbetsgivare måste därför skapa utrymme för medarbetarna att kontinuerligt uppdatera sina kunskaper.

Medarbetare i hälso- och sjukvården väljer att säga upp sig på grund av missnöje med arbetssituationen. På många arbetsplatser är det svårt med nyrekrytering av personal med rätt kompetens och erfarenhet. Arbetsgivaren försöker alltför ofta lösa problemet genom reducerad bemanning eller genom att anlita medarbetare med otillräcklig kompetens. Inom slutenvården är utlokalisering av patienter till andra enheter ett sätt att komma runt problemet. Detta förstärker grundproblematiken med otillräcklig kompetens och hög arbetsbelastning och ger en ökad risk för vårdskador.

För att kunna ge en säker vård måste det också finnas möjlighet till återhämtning och reflektion. Detta prioriteras alltför ofta bort, vilket ökar riskerna för felbehandling och vårdskador. Inom de flesta verksamheterna sker arbetet i team, ofta bestående av olika professioner. En del av lärande och reflektion bör därför ske gemensamt för att stärka samhörighetskänsla, kommunikation och interprofessionell kompetens.

Säker vård och god arbetsmiljö är två sidor av samma mynt. Båda kan förbättras med genomtänkta arbetssätt för alla professioner, möjlighet till kompetensutveckling och återhämtning. Forskning visar att verksamheter inom hälso- och sjukvård med en god arbetsmiljö och delaktiga medarbetare har bättre förutsättningar att utveckla vårdkvalitet och patientsäkerhet. Ett kombinerat systematiskt patientsäkerhets- och arbetsmiljöarbete ger trygghet och förutsägbarhet för medarbetare inom hälso- och sjukårdens professioner. Det kan också bidra till att de risker och avvikelser som observeras rapporteras i adekvat utsträckning. På så sätt skapas attraktiva arbetsplatser där medarbetare vill stanna kvar och utveckla verksamheten. För att genomföra dessa förändringar krävs beslutsfattare och arbetsgivare med kunskap om patientsäkerhetens komplexitet.

Ingen vill utsätta patienter för vårdskador. Vi måste få förutsättningar att arbeta patientsäkert.

Vi vill

• att alla medarbetare inom hälso- och sjukvården oavsett profession får möjligheter att arbeta patientsäkert genom optimala arbetssätt, realistisk bemanning, tid för reflektion och kontinuerlig kompetensutveckling

• att samtliga vårdgivare fokuserar på att göra arbetsmiljön säker, vilket bland annat innebär korrekt skyddsutrustning för hälso-och sjukvårdspersonal som vårdar covidpatienter

• att ledarskap på alla nivåer får tydliga mandat att främja och skapa förutsättningar för en god arbetsmiljö och en säker vård.

Ami Hommel

ordförande Svensk Sjuksköterskeförening

Heidi Stensmyren

ordförande Sveriges Läkarförbund

Ida Kåhlin

förbundsordförande Sveriges Arbetsterapeuter

Sineva Ribeiro

förbundsordförande Vårdförbundet

Stefan Jutterdal

förbundsordförande Fysioterapeuterna

Susann Ask ordförande Dietisternas riksförbund

Tobias Alfvén

ordförande Svenska Läkaresällskapet

EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen släppte en bomb i sitt tal om ”tillståndet i unionen” under onsdagen. Dublinförordningen, som reglerar EU:s migration, ska avskaffas. Den föreskriver att man ska söka asyl i det land där man först anländer till när man kommer till Europa. Förordningen har fungerat dåligt och en större reform har behövts länge. Italien och Grekland har känt sig pressade av att flyktingarna av geografiska skäl oftast landar där och systemet med att till exempel Sverige ska kunna skicka tillbaka flyktingar som anlänt till unionen via Grekland dit har inte fungerat.

Von der Leyen tog också upp problemet med att flyktingar drunknar i Medelhavet och hur EU-länderna verkar acceptera det. Hon lovade att det skulle upphöra; förhoppningsvis kommer det konkreta förslag och handlingsplaner kring hur vi ska hantera döden på Medelhavet och inte bara stränga uppmaningar.

Mer detaljer kring Ylva Johanssons ansvarsområde kommer 23 september, men von der Leyen gav några ledtrådar kring vad som skulle kunna ersätta Dublinförordningen. Det ska vara ett system med en ”mänsklig och human approach och en stark solidaritetsmekanism”. Solidaritet i flyktingfrågan har EU hitintills varit mycket dåligt på. Vissa EU-länder vägrar ta emot asylsökande över huvud taget. Sannolikt vände sig von de Leyen till dem när hon tryckte på att alla unionens medlemmar måste bidra. Frågan är om östländerna som inte vill ha flyktingar kommer att erbjudas/tvingas till att bidra till projektet på något annat sätt.

Det är bokstavligt talat det minsta man kan begära. Sannolikt innebär det att någon form av fördelningsprincip kommer att läggas fram, så Skandinavien, Tyskland och Frankrike inte behöver ta allt ansvar för hela Europas flyktingmottagande. Hon nämnde också återvändande för dem som fått avslag. Här måste det till en helt annan metod än den nuvarande, som innebär att flyktingarna blir kvar i landet i ett slags limbus efter avslaget, vilket är katastrof både för dem och för värdlandet. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen släppte en bomb i sitt tal om ”tillståndet i unionen” under onsdagen. Dublinförordningen, som reglerar EU:s migration, ska avskaffas. Den föreskriver att man ska söka asyl i det land där man först anländer till när man kommer till Europa. Förordningen har fungerat dåligt och en större reform har behövts länge. Italien och Grekland har känt sig pressade av att flyktingar av geografiska skäl oftast landar där. Systemet med att till exempel Sverige ska kunna skicka tillbaka flyktingar som anlänt till unionen via Grekland dit har inte fungerat.

Von der Leyen tog också upp problemet med att flyktingar drunknar i Medelhavet och hur EU-länderna verkar acceptera det. Hon lovade att det skulle upphöra; förhoppningsvis kommer det konkreta förslag och handlingsplaner kring hur vi ska hantera döden på Medelhavet och inte bara stränga uppmaningar.

Mer detaljer kring Ylva Johanssons ansvarsområde kommer 23 september, men von der Leyen gav några ledtrådar kring vad som skulle kunna komma. Det ska vara ett system med en ”mänsklig och human approach och en stark solidaritetsmekanism”. Solidaritet i flyktingfrågan har EU hitintills varit mycket dåligt på. Vissa EU-länder vägrar ta emot asylsökande över huvud taget. Sannolikt vände sig von de Leyen till dem när hon tryckte på att alla unionens medlemmar förväntas bidra. Frågan är om östländerna som inte vill ha flyktingar kommer att erbjudas/tvingas till att bidra till projektet på något annat sätt. Det är bokstavligt talat det minsta man kan begära. Sannolikt innebär detta att någon form av fördelningsprincip kommer att läggas fram, så Skandinavien, Tyskland och Frankrike inte behöver ta ansvar för hela Europas flyktingmottagande. Hon nämnde också återvändande för dem som fått avslag. Här måste det till en annan metod än den nuvarande, som innebär att flyktingarna blir kvar i landet i ett slags limbus efter avslaget, vilket är katastrof både för dem och för värdlandet.

Expressen har kartlagt rasistiska uttalanden hos en anställd på Sverigedemokraternas riksdagskansli, Dennis Askling, som också är partiets gruppledare i Haninge. Det är grova skämt på svarta och judars bekostnad, hell seger och rasistkarikatyrer. SD får med jämna mellanrum hantera sådana skandaler. Ironin i att Askling sitter i juryn för Region Stockholms antirasistiska pris är dock stor. Det är också intressant att det var Askling som ”tog avstånd” när en annan SD-medlem i Haninge, nämndemannen Hans-Johnny Hedström, uttalat sig rasistiskt. Det går sådär med nolltoleransen mot rasism i Haninge.

Tidigare har sådant här inte spelat någon roll. I vissa fall har det till och med varit en fördel för partiet. Sverigedemokraternas väljare har antingen hög tolerans mot rasism, eller så tycker de den övriga politiken väger upp rasismen. SD är ett parti som oftast stiger i opinionen av skandaler, även rasistiskt färgade. Ingen synd är värre än att vara ”pk” och hänsynsfull i tonen mot andra människor. Det som däremot inte stiger genom sådant beteende är Sverigedemokraternas aktier hos önskade samarbetspartners som Moderaterna och Kristdemokraterna. Om en högerregering där SD ingår dessutom vill söka blocköverskridande samarbeten med till exempel Liberalerna kan man inte ha personal som kastar nazi-slagord omkring sig.

Förmodligen är det en önskan om inflytande som gör att personer som Askling och Hedström inte söker sig till öppet högerextrema rörelser, utan stannar i SD trots Jimmie Åkessons försäkran om att det råder nolltolerans mot rasism inom inom partiet. Det är Åkessons jobb att se till att Sverigedemokraterna inte längre lockar rasister om han menar allvar med att göra partiet så rumsrent att det kan få regeringsmakt. Han har som vi kan se mycket jobb kvar. Moderaterna och Kristdemokraterna måste innan valet fundera på mycket rasism de kan tåla hos en samarbetspartner, eftersom frågan tyvärr kan bli aktuell.