Sommaren 1968 talade Olof Palme från ett lastbilsflak i Visby, ett spontant initiativ som blev starten till det som senare blev politikerveckan i Almedalen. Under årens lopp har veckan vuxit och på 2000-talet har antalet arrangemang ökat kraftigt. Trängseln på Hästgatan i Visby har stundtals varit närmast olidlig, priserna på mat och dryck likaså, för att inte tala om priserna på boende. Här har VD-ar på stora företag tvingats sova på soffan för dyra pengar, för att inget annat fanns att tillgå.

Tanken var förstås att den här veckan skulle se likadan ut som alla andra år, men coronaviruset satte käppar i hjulet. Region Gotland som är huvudarrangör tvingades kasta in handduken och inget av de politiska partierna kunde förstås säga emot. Så gotlänningarna får ha sin stad i lugn och ro, möjligen ihop med några turister som vågat sig dit.

Under årens lopp, i takt med Almedalsveckans expansion av antalet arrangemang, har vissa förfasat sig och kritiserat de höga kostnader som politiker och företag skaffar sina organisationer genom att åka till Almedalen. Pandemin ger en möjlighet till eftertanke och omtag. Det har måhända blivit för stort, men samtidigt, vem avgör det? Det finns uppenbarligen ett behov av att mötas och kanske blir detta ofrivilliga pausår självreglerande?

Det finns alternativa möjligheter och föredömligt nog har det malmöbaserade företaget Altitude Meetings tagit till nya metoder. De arrangerar möten och diskussioner kring olika teman under hela veckan, men digitalt och kostnadsfritt. I stället för att de politiska partierna har varsin dag upplåter Altitude Meetings dagarna åt olika teman under namnet #iställetföralmedalen. Man kan välja att koppla upp sig i realtid eller se diskussionerna senare. Man missar förstås det informella pratet och de spontana mötena som är fördelen med Almedalsveckan, men det är gott nog att samhällsviktiga frågor lyfts fram på ett intressant sätt.

Coronakrisen har medfört påtvingade förändringar inom arbetsliv och politik. Det demokratiska arbetet behöver utvecklas och då kan det digitala mötet vara väl så bra. Då kan alla som önskar vara med och inte bara de som har råd att åka till och bo i Visby under Almedalsveckan.

Regionlandstingsrådet i Stockholm Lena Svenonius (M) ville slippa betala in till det kommunala och regionala utjämningsstödet men fick självklart nej av regeringen. Just Svenonius borde förstå värdet av regional solidaritet efter att Stockholm fått hjälp av många regioner runt landet med intensivvården av covidpatienter.

Aktionerna mot människor som på något sätt arbetar med djur riskerar att bli alltmer våldsamma. Redan har militanta djurrättsaktivister begått mordbrand, hot, misshandel och andra allvarliga brott, för att inte tala om olaga intrång och ofredande.

Justitieminister Morgan Johansson har lovat att skärpa lagstiftningen men har ännu inte gjort något. Det gör att det är så gott som riskfritt att terrorisera lantbrukare och veterinärer, pälsdjursuppfödare och butiksägare, forskare och jägare. Även om säkerhetspolisen börjat intressera sig för djurrättsaktivisternas terroraktiviteter är inte organisationerna klassade som terrororganisationer. Därför kan de samla in pengar från okunniga, välmenande djurvänner, trots att djurrättsaktivismen inte har något med djurens bästa att göra.

Därför kan lantbrukare mötas av ett gäng skränande aktivister på gårdsplanen utan att polisen ingriper eller drabbas av att få sitt döda barns gravsten uppgrävd från kyrkogården och dumpad i trädgården. Därför kan en butiksägare som säljer kläder med skinndetaljer få stå ut med aktivister som attackerar kunderna, ringer hotfulla samtal på nätterna och sprider lögner på sociala medier. Därför vågar eftersöksjägare inte ha öppna telefonnummer eftersom de då riskerar att förföljas av aktivister.

Snart kanske varje hund- eller kattägare i förorterna också riskerar att attackeras av aktivisterna. Då äntligen kanske det blir fart på Morgan Johansson.

Yngve Sunesson

Demokratin i Hongkong, som utlovades få finnas kvar efter att Kina tog över regionen från Storbritannien 1997, är upphävd. När det kinesiska kommunistpartiet bestämde sig för att tvinga igenom en säkerhetslag för Hongkong, vilken innebär att samma rigorösa regler mot protester och krav på demokrati gäller där som i resten av Kina, innebar det dödsstöten för det system för ett land-två system som utlovades 1997.

Nu kan alla protester klassas som terrorism och leda till långa fängelsestraff, troligen i Kina istället för i Hongkong. Det är inte märkligt att ledande oppositionella raderat sina inlägg på sociala medier och hoppat av politiska uppdrag.

De internationella protesterna har varit lama hittills, även om Storbritannien invänt mot att Kina nu bryter mot övergångsavtalet. Kinas ekonomiska makt runt om i världen är så stor numera att många länder hellre håller diktatorn Xi Jinping om ryggen än höjer rösten för demokrati.

Frågan är vad Xi planerar för Taiwan, som också anses vara en del av Kina som på sikt måste underordna sig Peking. Taiwan erkänns inte som egen stat av mer än ett fåtal länder i världen och får inte vara medlem i FN. När en mer liberal och självständig president valdes i Taipeh var reaktionerna från Peking hårda. Kina har militärt rustat upp i havet mellan Kina och Taiwan.

Det gäller också i Sydkinesiska sjön, där Filippinerna och Vietnam, och kanske fler länder, har rättsligt motiverade krav på territorialvatten men där Kina militärt hävdar sin övermakt. Bland annat har konstgjorda öar med militära installationer byggts där.

Den senaste veckan har kinesiska militärövningar pågått där och USA har som markering skickat två (!) hangarfartyg till området. Upptrappningen är oroande, men samtidigt vore det orimligt att acceptera de kinesiska maktanspråken i strid med internationell rätt.

Kinas militaristiska och auktoritära maktanspråk måste bemötas av världen och Taiwans rätt att själv bestämma sin framtid måste värnas.

Yngve Sunesson

Det är underbart när engagerade och innovativa människor förändrar världen i praktiken. Läser i Skånskan om en kvinna som studerat förpackningslogistik i Lund och som drar igång provtillverkning av ätbara sugrör. Hittills har sugrör mest tillverkats av plast och det måste förstås fasas ut. Det används enorma mängder sugrör i världen, och alltför ofta hamnar en del av dem i havet.

Först bör kanske konsumenter fundera på om man överhuvudtaget måste använda sugrör, det kan inte vara särskilt viktigt såvida man inte har någon sorts funktionsnedsättning kring sitt ätande och drickande. Men om man nu tycker att sugrör tillför något extra är det ju bättre att använda ett som kan brytas ner. Eller som i det här fallet, som till och med går att äta upp efter användning.

Det händer så mycket positivt för att förbättra miljön och klimatet, men det är alltför sällan det sprids bland allmänheten. Alla behöver hjälpas åt att sprida dessa positiva exempel, så att fler kan förstå att det faktiskt går att göra mycket för att rädda världen. Det är till och med möjligt att tjäna pengar på det.

I Skåne har det funnits en innovationsstrategi sen 2012 där lärosäten, näringsliv, kommuner och Region Skåne samarbetar. Genom de kluster som finns, bland annat inom förpackning, livsmedel och så kallad cleantech, pågår mycket arbete men ofta i det tysta. Kommunikationen om detta måste bli mycket bättre, så att fler kan förstå att det går att göra mycket positivt för att rädda klimatet.

Den 23 november 2015 var en epokgörande dag i svensk migrationspolitik. Då presenterade statsminister Stefan Löfven och vice statsminister Åsa Romson i princip ett totalstopp för svenskt flyktingmottagande. Det var inte många veckor efter att Löfven stått på Medborgarplatsen i Stockholm och försäkrat att hans Europa inte bygger några murar.

Den berömda presskonferensen inträffade efter en höst där flyktingar från främst Syrien men även Afghanistan vandrade genom Europa, och Sverige mottog det hittills största antalet asylansökningar. De frivilliga krafterna slöt upp med stort engagemang och många kände en stolthet över att kunna göra något för de nödställda. Kommunanställda jobbade hårt, men det mesta verkade gå att lösa.

Därför kom presskonferensen den 23 november som något av en chock för många. Inga systemförändringar hade gjorts eller planerade att göras. Inga lärosäten eller innovationsorgan hade fått uppdrag att se över de svenska systemen så att landet skulle klara att ta emot alla skyddsbehövande. Näringslivet hade inte fått redskap och uppmaningar att hjälpa till i integrationsarbetet. I så fall hade man ju kunnat få en integration värd namnet. Men Socialdemokraterna var inte beredda att rucka på de svenska systemen utan var snarare försvarare och förvaltare av system som länge varit omoderna. Och så verkar det fortfarande vara.

Sen 2015 har de flesta politiska partierna i Sverige närmast tävlat om vem som kan stänga flest gränser och kräva lägre invandring. I takt med detta har Sverigedemokraterna vuxit och i tron att det är den bästa taktiken har partier närmat sig SD.

Den migrationspolitiska kommittén som nu närmar sig ett förslag är punkt 67 i januariöverenskommelsen mellan regeringen, C och L. Uppdraget var att göra upp om den framtida migrationspolitiken i en parlamentarisk kommitté. ”Partierna är överens om att driva en ny humanitär skyddsgrund i den parlamentariska kommittén.” står det lite kryptiskt. Av det som kommit ut hittills låter inte volymmål och minskad anhöriginvandring som ”humanitär skyddsgrund”.

Flera av partierna har haft som ingång i kommittéarbetet att vara så restriktiva som möjligt i migrationspolitiken. Man verkar tro att ett närmande till SD är den bästa lösningen, men högst sannolikt är det bara originalet SD som vinner på det.

Enligt uppgift måste en överenskommelse vara klar inom de närmaste veckorna för att klara tidplanen. SD hade under måndagen en presskonferens kring arbetet och många trodde att de tänkte lämna kommittén. Men de deklarerade att SD ska lämna ett alternativt förslag till vad de förmodar blir kommitténs förslag. Jimmie Åkesson deklarerade att volymmålet inte har någon effekt utan det är lagstiftning och ”skarpa åtgärder” som gäller.

Även liberaler borde kunna hålla med när SD säger att” de andra partierna ställt till det under många år”. Men då inte med SD:s infallsvinkel med noll invandring, utan med en humanistisk grundsyn att Sverige inte kunnat eller velat ändra sina system för att kunna integrera människor som har behov av skydd. Vad krävs för att människor ska komma i arbete snabbare, lära sig språket fortare och anpassa sig bättre till det svenska samhället och den svenska lagstiftningen? Valhänta försök har gjorts av olika regeringar oavsett färg, men det kräver systemförändringar som rädda politiker uppenbarligen inte klarar av att genomföra.

Flera partier är angelägna om att komma till en bred uppgörelse kring migrationspolitiken. Denna ambition har nu spruckit genom att M deklarerat att förhandlingarna brutit samman. Vissa hade den fromma förhoppningen att frågan kan läggas på hyllan för ett bra tag framöver, vilket skulle dra undan benen för SD. Det kommer alltså inte att hända nu när M kastat in handduken.

Bättre hade varit om kommittén i stället hade fokuserat på det som står i januariöverenskommelsen, en ny humanitär skyddsgrund. Hur Sverige skulle klara det på ett sätt som glädjer både infödda svenskar och dem som kommer hit.

Vackert sommarväder är kanske det största hotet mot den sociala distansen. I fyra månader har vi varit ”duktiga” och hållit avståndet, men nu när vi kan vara ute i sommar tappar vi omdömet. Åtminstone verkar det så på vissa. Det är ansträngande att uträtta ärenden, för påfallande ofta får man be folk backa när de ställt sig för nära. De flesta lyder snällt när man säger till, medan vissa glor oförstående och flyttar sig inte. Att vara en sur ”coronatant” är inte roligt, det gör något med humöret och självbilden, men vad är alternativet?

De svenskar som åkt till Rhodos i veckan skammas och dumförklaras friskt i sociala medier. Kanske är det bra i dessa pandemitider, men vad gör det med oss människor när offentlig mobbning blir accepterad och självklar?

Samtidigt väljer politikerna ut restaurangbranschen som syndabockar och hittar straff för dessa småföretagare, om deras gäster inte sköter sig. Andra branscher får bara enklare tillsägelser, vilket knappast är rättvist. Pandemin är ny för oss alla, men de regler som satts upp borde gälla alla. Ibland är det upp till den enskildes förstånd att ta ansvar, i andra sammanhang drabbas de som måste agera polis i sin egen verksamhet. Vad gör allt detta med oss?

Klyftan mellan ”ordentliga” och de som inte verkar bry sig ökar ännu mer. Liksom mellan beslutsfattare som verkar ta godtyckliga beslut som uppfattas som orättvisa. Det kan inte vara bra för ett samhälles tillit. Sverige har länge varit känt för hög tillit. Frågan är vad coronapandemin gör för skada på den och om det finns politiker som ser det och agerar i tid.

De hemlighetsfulla miniatyrmakarna i konstnärskollektivet Anonymouse har lämnat Malmö och begett sig på hemester till grannkommunen Lund, där man har öppnat ett mus-apotek, skriver konstnärskollektivet på Instagram.

"Alla är välkomna – just nu erbjudande på svansolja" skriver Anonymouse i inlägget.

Konstnärskollektivet uppmärksammades första gången med musrestaurangen "Il Topolino" och nötbutiken "Noix de vie", som dök upp på Bergsgatan i Malmö i december 2016. Därefter har de bland annat byggt en nöjespark, en tygaffär och en bensinstation i en bensindunk – allt i miniatyr.

På julaftonsnatten 2019 dök det också upp en liten restaurang och en andrahandsbutik för möss, det vill säga en andratassbutik, i centrala Malmö.

Och att även mössen hörsammat Folkhälsomyndighetens coronaråd denna sommar är uppenbart att döma av inläggen på Instagram.

”Kom förbi om ni är i krokarna, men tänk på att hålla en svanslängds avstånd!” skriver man.

En man i 60-årsåldern har anmält att hans mobiltelefon stals från en låst bil under tisdagseftermiddagen. Mannen gick på ett kort ärende och la sin mobiltelefon under jackan på ett säte i bilen.

När han kom tillbaka igen efter en halvtimme var mobilen borta men bilen var fortfarande låst.