Vår utskällda men älskade veckopress

Rubriken på veckotidningens första sida lyder ”det svåra beskedet om Oscar till Victoria”. Innan Du köpt tidningen vet Du inte om ”beskedet” avser sjukdom eller val av annan förskola.

Veckopressen har fått mycket skäll genom åren. Ändå är svenska skvallertidningar att likna vid Kamratposten i jämförelse med brittisk tabloidpress. Fråga Meghan och Harry. Vår veckopress har dessutom en historia som kulturbärare. Aktade skribenter medverkade i Idun/Veckojournalen, Folket i Bild och andra tidskrifter på 1930- och 40-talen. Folkbildningens fackla brinner fortfarande med klar låga i den 82-åriga Kvällsstunden där utrymme även ges åt läsares livsberättelser.

Husmodern, Vårt hem, Hemmets Veckotidning och Allas Veckotidning lästes av den stora gruppen hemmafruar på 1940-50-talen. Deras män frossade i Levande Livet och Se-tidningen med bildjournalistik av hög internationell klass. Såvida de inte tjuvläste tonårssönernas favoritlektyr Rekordmagasinet och All Sport, utgivna av redaktören och boxningsmanagern Edvin Ahlkvist; en säregen begåvning med vänstersympatier som var författare till följetongen Per Stigman. Vi barn förtjustes av serier som Pigge och Gnidde i Hemmets Veckotidning. Schlagertexter och romantik erbjöds tjejerna i Hela Världen, Min Melodi och Fickjournalen. Skvallerjournalistiken ägnades mest åt par som gifte sig. Skilde de sig var det tyst i spalterna till dess att kontrahenterna själva gick ut och berättade. När televisionen tagit över styrdes läsarströmmen till Bildjournalen med dess topplistor, senaste nytt om schlagerscenens och filmens idoler.

Oftast var det yngre män i snitsigt mode som försökte blända med sitt urbana tilltal. Men så klev en grovhuggen äldre man in i lektionssalen i den hopplösa kombinationen blå kavaj och bruna byxor.

I den nya tiden blev veckopressen en experimentverkstad med nya målgrupper som Amelia Adamos kvinnosatsning med reportage om mode, hälsa, resor, sex och andra ämnen av terapeutisk karaktär. De bekanta frågespalterna som mest handlat om hälsa och ohälsa utökades med ny expertis och blev en lättsam form av folkuniversitet. Exempel i den vägen är klassikerna Året Runt och Hemmets Journal i vilken senare tidning läsarkontakter sköts av de tidigare Norra Skåne-medarbetarna Lars Norman och Ingela Wärle.

När jag var elev på det som sedan blev journalisthögskolan fick vi i ämnet veckopress besök av de stora veckopressförlagen. Oftast var det yngre män i snitsigt mode som försökte blända med sitt urbana tilltal. Men så klev en grovhuggen äldre man in i lektionssalen i den hopplösa kombinationen blå kavaj och bruna byxor. Det var Karl-Erik Hillgren. I sina yngre år arbetade han som skogsarbetare. Sedan blev han journalist, chefredaktör på Se och författare. Som reporter följde han med fronten när amerikanska FN-styrkor 1950 steg i land i Sydkorea för att möta den nordkoreanska invasionen. Hans inledning i reportaget, när han beskrev hur förbandet hamnade under häftig artilleribeskjutning blev klassiskt i sin hemingwayska andhämtning:

– Den unge grabben jämte mig låg och skakade så att jag trodde han skulle dö.

Hillgren önskade oss välkomna in i yrket och hoppades att vi inte skulle ångra oss. Aldrig ska jag glömma den gamle journalistens ödmjukhet. De gamle kineserna hade förvisso rätt:

– Storheten förhäver sig icke. Däri ligger dess storhet.

Billy Bengtsson är tidigare chefredaktör för Norra Skåne.