Växeln hallå, hallå, hallå, koppla mig till Telia

Ett företag som sysslar med telefoner borde väl rimligtvis gå att ringa till. Som till exempel Telia. Jag menar telefoner är ju Telias grej och har så varit sedan det lystrade till namnet Televerket. De borde ju till och med låta sitt telefonnummer lysa i eldskrift på himlen samtidigt som de snabbt och effektivt svarar i andra änden när man ringer. Visserligen är väl inte att ringa till varandra det människor gör allra mest med sina telefoner idag, men ändå. Lite nostalgi och lite retro är det väl ändå att prata i telefon.

Häromdagen skulle jag göra ett tappert försök att få kontakt med Telia. Eftersom min mamma avlidit skulle jag säga upp hennes fasta telefonabonnemang. Det visade sig vara i stort sett lika lätt som att lösa Rubiks kub.

Jag började med att ringa på det gamla hederliga viset. Nu slussades jag genom otaliga kombinationer där jag skulle välja etta, tvåa, trea eller fyra alternativt berätta vad jag ville ha hjälp med, vilket väder det var, vilket skonummer jag har och om jag slutligen ville berätta om jag gillade dem. Efter allt detta tragglande skulle jag uppge mitt bank-id för att komma vidare.

Jag fattade inte varför jag skulle tvingas identifiera mig med bank-id för att säga upp min mammas telefon. Nya turer i telefonen för att försöka hitta en annan väg in. Men icke, bank-id skulle det vara. Fattade jag inte det? Till slut gav jag med mig och knappade in min identitet, vilket naturligtvis innebar att jag fick veta att jag alls inte hade några som helst kopplingar till Telia, allra minst något telefonabonnemang.

Nästa steg var att mejla någon som skulle kunna ta sig an mitt ärende. Var nu detta lösningen? Å nej. Säga upp en telefon via ett mejl går icke. Jag hänvisades till hemsidan där jag i stället skulle logga in på ”mina sidor” för att utföra det jag nu hade tänkt utföra. Här jobbade man minsann med säkerhet och då går det inte att säga upp sin telefon hur som helst via mejl.

Nu började jag bli lite aggressiv. Hur skulle jag kunna logga in på ”mina sidor´” när jag inte hade vare sig telefon, bredband, tv eller något annat kommunikativt med detta företag. Min mamma har haft telefonnumret sedan tidigt 60-tal och har aldrig varit inne på några ”mina sidor” och visste absolut inte att dessa finns överhuvudtaget.

Nya tag med luren. På något sätt lyckades jag ta mig förbi bank-id-spärren för att istället mötas av en käck röst som förklarade att de jobbade snabbt med handläggningen och att det bara var att vänta i luren. Men jag fick allt vara beredd på att slå ihjäl tiden i drygt en timme innan någon hade tid med mig.

Nu var jag aggressiv på riktigt och började googla kundkontakt med Telia. Jag fick snabbt veta att åtskilliga andra försökt få kontakt med detta telefonins Fort Knox utan att lyckas. En god vän berättade också om sitt krig med samma företag.

Hur slutade då detta? Jo, efter att ha testat att ringa många, många gånger hamnade jag i en kö där jag beräknades var framme vid målet efter 30 minuter. Jag härdade ut och möttes till slut av en vänlig man som fixade mitt ärende på mindre än en halv minut. Nu tror ni att jag sopade banan med honom. Det gjorde jag inte. Istället svalde jag ilskan eftersom det ju inte var denna arme mans fel att detta företag har en usel kundkontakt. Ilskan kommer jag däremot att skicka vidare längre upp i hierarkin, men jag är tveksam till att någon kommer att bry sig.