Det nya åtalet mot Ron Jeremy gör att han nu är misstänkt för sammanlagt 35 olika sexbrott, varav elva våldtäkter och en lång rad sexuella övergrepp, mot totalt 23 brottsoffer.

Den 67-årige porrfilmsskådespelaren, som har varit ett av de största namnen i branschen, åtalades första gången i juni för bland annat tre våldtäkter mot flera kvinnor som ska ha ägt rum mellan 2014 och 2019.

Efter det trädde fler kvinnor fram och i augusti åtalades Jeremy för ytterligare 20 sexbrott. Då listan över misstänkta förbrytelser nu har växt sig ännu längre riskerar han att dömas till minst 330 års fängelse.

Brotten sträcker sig över en period på 24 år, från 1996 fram till i år, skriver Variety . Den yngsta målsägaren var 15 vid tidpunkten för det påstådda dådet och den äldsta 54.

Jeremy hävdade sin oskuld när han åtalades i juni och i en kort domstolsförhandling på onsdagen sade han sig vara oskyldig även till de nya anklagelserna. En ny förhandling i rätten väntas den 14 december.

Jeremy har medverkat i över 2 000 porrfilmer från 1970-talet och framåt.

Rockrävarna i The Boppers gör en turné med 36 spelningar på åtta dagar. Samtliga på äldreboenden i och omkring Uppsala.

Bandet nappade direkt när en förfrågan från Uppsala kommun kom.

"Det är helt överväldigade av att se och känna glädjen från de äldre och personalen", säger frontpersonen Matte Lagerwall i ett pressmeddelande.

Spelningarna sker utomhus, och bandet uppger att alla rekommendationer följs.

Bandet har inte kunnat turnera till följd av pandemin, så erbjudandet från kommunen var välkommet.

"Hela vår bransch har haft typ jobbförbud sedan mars så alla försöker hitta kreativa lösningar", säger Lagerwall.

Wanda Bendjellouls namnlösa berättare kallas under gymnasiet till skolkuratorn som misstänker att ärren på hennes underarmar är på grund av ett självskadebeteende. Men egentligen är det stridsskador efter hennes timmar vid grillen på en stor snabbmatskedja.

Debutromanen pryds av ett minimalistiskt omslag med en design som för tankarna till McDonalds pommes frites och med titeln Dalenglitter – En roman om hårt arbete skriver Bendjelloul in sig i den svenska arbetarlitterära traditionen.

Här återfinns flera klassiska arbetarlitterära motiv: chefens svinerier, dåliga arbetsförhållanden, ömma porträtt av kollegor och arbetsplatsolyckor. Till skillnad från arbetarskildringarna från 2010-talet är det inte föräldrarna som arbetar hårt och beskrivs genom barnens ögon, utan det arbetande subjektet är istället den unga kvinnan själv.

Klass som präglar livet

Där Susanna Alakoski och Åsa Linderborg skildrade barndom är det hos Bendjelloul tiden efter studenten som står i fokus, då berättaren försöker samla ihop pengar till sitt körkort. Klass blir inte ett historiskt fenomen som hör till det förgångna och enbart berör föräldragenerationen, utan en reell förutsättning som präglar varje del av livet.

Efter ett års arbete i köket finns ändå bara 4 000 kronor på kontot och hon bor fortfarande i Enskededalen, i södra Stockholm, med sin mamma. Där går tunnelbanelinjen som en mur mellan villorna och lägenhetsområdena. På ena sidan bor före detta kulturministern tillsammans med diverse chefer, medan andra sidan befolkas av frisörer och kökspersonal.

Titeln Dalenglitter förklaras redan på försättsbladet som ett nedlåtande ord mot tjejer och kvinnor, ofta från förorten, som klär upp sig med billiga smycken från H&M eller märkeskopior. Hos berättaren och hennes kollegor finns hela tiden längtan efter klassresan närvarande, det som hägrar är dyra märkeskläder tillsammans med fina bilar. Samma längtan finns hos mamman som drömmer om att en dag vinna på lotto och kunna köpa ett stort hus.

Hög igenkänning

Det är uppfriskande att läsa en klasskildring som frångår den totala misären där författare i sina delvis självbiografiska verk nästintill tävlar om vem som har haft det värst – för trots hårt arbete och ont om pengar är skildringen här inte fokuserad på vare sig hopp eller förtvivlan. Eller för att citera Bendjeloull: ”När jag vaknar känner jag mig nästan glad. Känslan håller i sig hela vägen till jobbet.”

Genom servicepersonalens ögon växer en bild av Stockholm fram där missbrukarna på Sergels torg inte utgör ett hot. Istället är det stressade småbarnsföräldrar som förnedrar de anställda och igenkänningsfaktorn är hög för alla som serverat kaffe eller hamburgare i utbyte mot minimala löner. Dock är historien märkligt nog placerad i en diffus framtid där corona-hysterin blivit till ett minne medan Voi-boys och Instagram fortfarande är högst aktuella, vilket ger ett något spretigt intryck.

Målet för vår berättare är körkortet och den frihet som en bil för med sig, men det blir nästintill ouppnåeligt när mamman saknar körkort och andra vuxna lyser med sin frånvaro. Kvinnorna i släkten finns kvar i Polen, medan männen spridits ut över Europa för att lägga tak, renovera badrum och bygga nya kök för minimilön.

Utforskar med finess

Att vi alla inte föds med samma förutsättningar är en självklarhet när svenskar har en förkärlek för ”Berlin-känslan” och vill besöka svartklubbar i nedgångna betongmiljöer, samtidigt som köket måste vara vitt och fräscht och gärna renoverat av en polsk man – till så låg kostnad som möjligt.

Bendjelloul utforskar klass och utanförskap med finess utan att tappa fokus på berättelsen. I huvudpersonens slitning mellan att vara för mycket förort i vissa ögon och på samma gång inte vara tillräckligt orten i andras finns en rädsla att svika och inte vara bra nog. I kombination med en bitter humor och ömma personporträtt är det en debut värd att läsa.