Opinion

Folkhälsa och integritet

Pensionärer gör gymnastik på Friskis & Svettis.
Foto: ANDERS WIKLUND / TT
Opinion
Opinion

Fetma visar sig vara en av de största riskfaktorerna för covid-19. Att värna folkhälsan genom att motverka övervikt hos befolkningen samtidigt som man respekterar individens rätt att själv bestämma över sin kropp blir en utmaning för samhället efter covid-19.

Tyvärr har överviktiga varit överrepresenterade på intensivvårdsavdelningarna. Kanske är det hormonet leptin som gör personer med övervikt extra känsliga för för att få svår covid-19. Enligt en ny studie finns det indikationer på det. Som med allt covid-19-relaterat kommer det att behövas mycket ytterligare forskning innan man kan dra säkra slutsatser.

Om leptinteorin stämmer gör det stor skillnad för framtida insatser mot covid-19 och för vilka åtgärder som bör prioriteras.

Samtidigt är det ett känsligt ämne. Överviktiga människor möts ständigt av kritik och fördomar om övervikt. Det blir en svår balans att försöka främja folkhälsan genom att uppmuntra till livsstilsförändring utan att en informationsinsats känns kränkande för överviktiga personer. Vi kan inte hamna i en situation där överviktiga känner sig skuldbelagda av samhället, det räcker med det fördomsfulla bemötande de får i andra sammanhang. Dessutom lär inte fingerpekande uppmuntra till förändring.

Å andra sidan måste folk få information om att eventuell övervikt kan förvärra situationen så att de själv kan ta ställning till vad det innebär för dem.

Om kopplingen mellan övervikt och covid-19 kan fastställas måste man i största möjliga mån försöka öka resurserna till friskvård. Den som är intresserad av viktnedgång bör få bra förutsättningar genom olika former av hjälp och stöd. Kanske kan olika motionsformer bli gratis på det allmännas bekostnad för den som vill röra sig mer eller tillgång till dietist utökas för den som behöver råd kring det. Friskvård är sällan eller aldrig olönsamt för samhället, särskilt inte med tanke på de enorma kostnaderna för att hantera pandemin.

Opinion

Krönika: Ett 80-årsminne: Då blev Finlands sak inte vår

Det så kallade fortsättningskriget i Finland skapade spänningar mellan Finland och Sverige.
Foto: PRESSENS BILD
Opinion
Opinion

Midsommaraftonen den 25 juni 1941, i dag för 80 år sedan, angrep sovjetiska bombplan städer i södra Finland. Det s k fortsättningskriget mellan Finland och Sovjetunionen hade börjat. Det skulle pågå i tre år och tre månader. Ändå minns svenskar mest fortsättningskriget för den s k midsommarkrisen, som höll på att spränga samlingsregeringen sedan tyskarna begärt att få sända stridande trupp till Finland på svensk järnväg. Efter hetsig och hastig beslutsgång i partier och regering beviljades genomfart för den s.k. Engelbrechtdivisionen ehuru dess insats på nordfronten i Finland blev försumbar.

Finlands sak blev inte vår sak den här gången. Anledningen var Finlands samarbete med den nazityska krigsmakten. Svenskarna hade på nära håll sett med vilken brutalitet tyskarna gick fram i främst Norge. Hur kunde då mesalliansen mellan demokratin Finland och Hitlers Tyskland uppstå? Efter vinterkriget saknade Finland både bostäder, byggnadsmaterial, petroleum, livsmedel och andra nödvändiga varor. Sovjet hotade ideligen med nytt anfall. Tyskland erbjöd varor och vapen därtill. Men priset var högt; Finland skulle delta i anfallet mot Sovjetunionen. Beslutet hade fattats av en liten grupp finska politiker och militärer ehuru finske ÖB:n Gustav Mannerheim beskrev Finland som ”medkrigförande” och inte allierat med Tyskland. Men få i väst köpte den formuleringen.

Säkert fanns det sympati främst i Sverige när områden som förlorats i vinterkriget återtogs av den finska armén, som omorganiserats, förstärkt vapenarsenalen och tillförts en ny välutbildad befälskader. Men när enheter överraskande snabbt nådde ända till Onega och Petrozavodsk beträddes mark som aldrig varit finsk. Från 1941 till försommaren 1944 rådde ställningskrig. När tyskarna kastades tillbaka i söder brakade Röda arméns offensiv loss på den finska fronten. Finländarna retirerade under blodiga anfall och motanfall. I juni-juli rasade Nordens dittills största slag vid Tali-Ihantala i Karelen. Den finska armén stödd av tyskt flyg och pansar lyckades bromsa fiendens offensiv till priset av ohyggliga förluster på båda sidor. Sedan mojnade den sovjetiska offensiven fram till september 1944 då vapnen tystnade. Det hårda finska motståndet liksom den sovjetiska prioriteringen av kapplöpningen mot Berlin styrde därvidlag det sovjetiska överkommandot.

Genom en snillrik diplomatisk manöver sade finländarna upp samarbetet med tyskarna. Finland ålades i fredsvillkoren att avväpna tyska förband vilket ledde till det tredje kriget för Finland inom andra världskrigets ram. Freden innebar ytterligare inskränkningar av finländskt territorium, ett krigsskadestånd till Sovjetunionen som per invånare var det högsta som något land betalat efter andra världskriget. Vidare förpliktigades Finland att hålla rättegång mot de politiker och militärer som ansågs särskilt ansvariga för krigsutbrottet. Åtta av dem, bl a förre presidenten Risto Ryti, dömdes till fängelse även om de släpptes innan straffet nått full verkställelse.

Finlands ekonomi drabbades återigen hårt. 70 000 finländska barn fick fosterhem i Sverige. Dit sökte sig också många flyktingar. Finland hade under den nye presidenten Mannerheim stakat ut en ny utrikespolitik med ett gott förhållande till Sovjet som överordnat mål. Fortsättningskriget krävde närmare 60 000 finska och 256 000 ryska soldaters liv; ett förödande facit. Finland ockuperades aldrig. Men de stupade var medborgare i sin bästa ålder med krafter och begåvningar som så väl hade behövts när freden och återuppbyggnaden äntligen tog vid.

Billy Bengtsson

Opinion

Är karriären slut vid 55?

55-plussare har mycket att tillföra arbetslivet, skriver Pia Sander, VD, Interim Minds.
Foto: Janerik Henriksson/TT
Opinion
Debatt

Omorganisation, neddragning eller bara en önskan om att lämna ekorrhjulet. Det finns en rad skäl till att 55-plussare hamnar utanför den traditionella arbetsmarknaden. Plötsligt upplever många att den långa karriären och alla erfarenheter inte alls är en merit, trots att företag och organisationer uttrycker kompetensbrist som det största hindret för tillväxt. Rekryterare som tidigare hörde av sig med nya spännande erbjudanden slutar att ringa och dessa tillgängliga jobbkandidater får nu istället höra att de är överkvalificerade. Att så många erfarna individer vill jobba men inte får, är ett enormt resursslöseri. Erfarenhet måste väl vara något positivt?

Det finns en mängd fördelar med att anställa en 55-plussare. Många upplever sig mer landade och tryggare i sig själva. Med åldern förbättras också förmågan att se mönster och sammanhang baserat på inlärt beteende och erfarenhet. Problemlösningsförmågan ökar och genom att bli bättre på riskbedömning kan gamla misstag undvikas. Visst minskar förmågan att snabbt ta in ny information, men att äldre saknar driv och initiativförmåga är bara en myt.

Att vara överkvalificerad betyder ofta för dyr. Men stämmer det? Den som aktivt väljer en ny inriktning är fullt medveten om att lönen är lägre i en roll med mindre ansvar. Kanske har barnen flyttat ut, den ekonomiska friheten är större och en fast lön inte lika viktig. Många är också villiga att gå ner i tid och kan tänka sig flexiblare anställningsformer. Interim Management som vuxit starkt de senaste åren kan vara ett bra sätt för företag och organisationer att snabbt få in erfaren kompetens under en tidsbegränsad period.

Med åren förändras också mål och prioriteringar och saker som var livsviktiga förr visar sig vara rätt så oviktiga trots allt. Fina titlar och att klättra i hierarkin blir för många sekundärt, medan det som kvarstår är drivkraften att få jobba med spännande och utmanande frågor. Många är heller inte lika upptagna av att skapa ett liv med partner, barn och renoveringsprojekt, utan kan ha fullt fokus på jobbet. Dessutom har de lägre sjukskrivningstal, de blir mer sällan utbrända, de är inte föräldralediga och vabbar inte.

Med åldern ökar förståelsen och empatin för andra människor och flertalet har en större acceptans för både egna och andras tillkortakommanden. Många uttrycker att de nu hellre utvecklar andra än sig själva. Med ökad rörlighet på arbetsmarknaden och en flexiblare syn på anställning kan 55-plussare vara just den där värdefulla organisatoriska pusselbiten som saknas. Våra allt längre och hälsosammare liv gör att karriärnormen behöver utvecklas – de flesta ska trots allt hinna med flera karriärer under sin arbetsföra tid i livet.

Pia Sander, VD, Interim Minds

Opinion

Undvik politiskt kaos!

Nya talmansrundor eller nyval väntar.
Foto: Nils Petter Nilsson / TT
Opinion
Opinion

För första gången någonsin avsattes på måndagen en svensk statsminister genom en misstroendeomröstning i Sveriges riksdag. Vänsterpartiet stödde Sverigedemokraternas initiativ till misstroendeomröstning – och backades upp av Moderaterna och Kristdemokraterna.

Jimmie Åkesson förklarade att det var en ”glädjens dag” att få avsätta Stefan Löfvén, vilket han kan tacka Nooshi Dagostar för. Att Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet tar gemensamt ansvar för landet finns inte på kartan. Ändå har de, uppbackade av Moderaterna och Kristdemokraterna, lyckats kasta landet in i en osäker politisk situation. Att agera så är oansvarigt.

Midsommarveckan blir avgörande för vad som händer framöver. Den avsatte statsministern har två alternativ under de kommande dagarna. Antingen avgår han och överlåter till talman Norlén att starta talmansrundor eller så utlyser han extraval. Även om man kan hoppas på en snar lösning under de närmaste dagarnas diskussioner partierna emellan kan ett extraval i september inte uteslutas. Bara ett år före ordinarie riksdagsval.

Ett tungt ansvar för den uppkomna situationen faller på Vänsterpartiet. Trots en utsträckt hand från januaripartierna om att överlåta till bostadsmarknadens parter att förhandla om hyressättning i nyproduktionen, som Dagostar krävt, stödde Vänsterpartiet Sverigedemokraternas misstroendeyrkande. Eftersom det inte har lagts fram något regeringsförslag om ”marknadshyror” framstår agerandet som politisk skuggboxning. När omröstningen väl var över hoppades Nooshi Dagostar ändå att Löfvén ska fortsätta som statsminister.

Som Centerpartiets Annie Lööf säger måste partierna ”sätta sakpolitiken och lösningar för människors vardag före politiskt spel”. Det handlar om att ta ansvar för Sverige och undvika politiskt kaos. Låt oss hoppas att det snart åter finns en fungerande regering på plats. Annars kan läget bli allvarligt fortare än vi kanske tror.

Håkan Larsson

Opinion

Valfläsk som luktar illa

Opinion
Opinion

Vem behöver och vill ha familjeveckan? En del av januariöverenskommelsen är införandet av en familjevecka för föräldrar med barn mellan 4 och 16 års ålder. Åldersgränsen utgår från perioden efter den vanliga föräldraförsäkringen. Har man gemensam vårdnad skall bägge föräldrarna dela på dagarna, tre dagar var oavsett vilka praktiska möjligheter de har att ta ut ledigheten.

Om något kan betecknas som ett valfläsk är det denna reform. Lyxreform passar också bra.

Redan idag ligger vi i världstopp med 5 eller 6 veckors semester beroende på under vilka kollektivavtal man jobbar. Min egen erfarenhet är att det är på gränsen till väl många dagar, många har svårt att göra något meningsfullt med så många ledighetsdagar. Och vilka 12-plus-åringar behöver mamma och pappa att umgås med om det är en enstaka studiedag i skolan.

Jag är en stark anhängare av välfärdssystemen. Men det finns gott om andra behov som i så fall är angelägnare än ännu fler ledighetsveckor med barnen. Så här med lite facit över ett långt yrkesliv hade jag t.ex uppskattat att i så fall haft ledighetsdagar för att hinna umgås med mina föräldrar på ålderns höst innan de gick bort. Ett annat alternativ skulle vara att staten ger landsting och kommunerna dessa 4-5 miljarder till vårdpersonal som slitit så hårt under både fysiskt och pressade förhållanden under pandemin. Men det bästa är att spara in den utgiften.

Lars J Eriksson

Opinion

Låt parterna förhandla

Löfven och Lööf försöker blidka Vänsterpartiet.
Foto: Lars Schröder/TT
Opinion
Opinion

På söndagen föreslog Stefan Löfvén och Annie Lööf vid en gemensam presskonferens att frågan om hyresmodellen i nyproduktionen ska överlämnas till parterna på bostadsmarknaden. De ges möjlighet att förhandla fram en gemensam lösning. Ett bra förslag i samklang med den svenska modellen. Ska man rikta någon kritik så är det att förslaget kunde ha lagts fram tidigare.

Hyresgästföreningen, Fastighetsägarna och Allmännyttan får, om Januaripartiernas förslag blir verklighet, tiden fram till den 1 september för att finna en gemensam lösning. I så fall kommer denna att förverkligas.

Vänsterpartiet borde uppskatta den utsträckta handen från Löfvén och Lööf, men icke. Trots att förhandlingar mellan parterna var ett av alternativen när partiet i förra veckan hotade med misstroendeomröstning betecknar Nooshi Dadgostar tillmötesgåendet som oseriöst och ”politisk teater”. Därför verkar det troligt att den planerade misstroendeomröstningen idag kommer att genomföras. Även om man kan hoppas på att förnuftet infinner sig i sista stund.

Att Vänsterpartiet har lierat sig med Sverigedemokraterna för att fälla statsministern – och att Moderaterna och Kristdemokraterna ger sitt stöd till de båda ytterkantspartierna – framstår som absurt. Att kasta Sverige ut i en politisk kris i en pandemi, endast ett år före ordinarie val, är direkt oansvarigt. Särskilt som de fyra partierna inte är beredda att ta gemensamt regeringsansvar om de skulle få sin vilja igenom.

En lärdom bör vara att, efter förebild från Tyskland, överväga införande av ”konstruktivt misstroendevotum”, som statsvetaren Olof Petersson föreslagit. Det skulle hindra regeringskriser av den nu aktuella typen. Visst ska en riksdagsmajoritet kunna tvinga en regering att avgå. Men då måste partierna bakom en misstroendeförklaring vara beredda att själva omgående ta över regeringsmakten. Med en sådan regel skulle vi ha sluppit dagens politiska kris.

Låt bostadsmarknadens parter finna en gemensam lösning när det gäller hyresfrågorna. Talmansrundor eller extraval är inte vad Sverige behöver i nuvarande läge.

Håkan Larsson

ANNONS

Detta är en sponsrad artikel och inte skriven av tidningens journalister.

Apoteum

Vinterdepression - och olika metoder för att bli av med den

Apoteum

Vad är vinterdepression?

Nu när det går mot mörkare tider, är det många som börjar märka av vinterdepressionen, som är en typ av årstidsbunden depression. Vissa får också något som kallas för vår-depression, men vanligast är ändå den som är bunden till vintern.

Några av symtomen för vinterdepression är en trötthet som inte ger med sig, svårigheter med att somna, nedstämdhet och oro, och ett starkt sockersug, vilket gör att många går upp i vikt under vintern - inte bara på grund av julmaten. Även om det inte finns en entydig anledning till varför vissa får den här typen av depression, så är det sannolikt att det har med brist på dagsljus att göra.

Finns det behandling?

Om man lider av vinterdepression kan man få antidepressiva läkemedel av läkare, eller få genomgå kognitiv beteendeterapi (KBT) för att lära sig att hantera det bättre. I vissa fall rekommenderas det också att man skaffar sig en ljusterapilampa, som simulerar naturligt solljus och kan lura hjärnan till att tro att det är sommar. Många tar också vitamin D tillskott för att tillgodose det behovet under vintermånaderna.

Andra metoder för att lätta på depressionen kan vara att motionera regelbundet så att hjärnan utsöndrar endorfiner, försöka sitta nära fönster och ha öppna ytor runt sig för att öka känslan av rum och ljus, och att undvika stressiga situationer så mycket som möjligt.

Depression och det endocannabinoida systemet

En nyare metod för att lätta på depressionen som allt fler forskare har börjat titta på är hur det endocannabinoida systemet i våra kroppar kan påverka vårt humör. Depression kommer sällan ensam, utan har ofta sällskap av ångest och stress. Det är sedan tidigare känt att det endocannabinoida systemet, som man kan föreställa sig är som en variant av nervsystemet eller cirkulationssystemet, spelar en roll i hur vi hanterar både stress och ångest. När det aktiveras kan det reducera aktiviteten hos neuroner i amygdalan, vilket får oss att känna oss lugnare och mer avslappnade.

Folk som lider av depression tros också lida av dopamin-och serotonin brist, två hormoner som fungerar som signalämnen i hjärnan, och har med humöret och känslan av lycka att göra. Forskare tror att när receptorerna som tar emot de här signalerna blir utmattade, så kan det leda till depression. Genom att aktivera det endocannabinoida systemet, så aktiveras även dessa receptorerna, och man kan få tillbaka känslan av mental balans och harmoni.

Och vad är det som aktiverar det endocannabinoida systemet? Jo, det är cannabinoider som CBD.

CBD från tillskott

Även om kroppen i sig själv producerar en liten mängd cannabinoider, räcker inte det alltid, och då kan man få i sig fler genom tillskott från växter. De cannabinoider som finns i till exemplet hampa, nässlor eller humle, är väldigt snarlika de som finns i däggdjur, och kan sätta igång det endocannabinoida systemet precis lika bra som de cannabinoider vi själva producerar.

Det har gjorts vetenskapliga studier under de senaste åren för att se vilka samband det finns mellan CBD och minskad stress och ångest. Resultaten har visat sig vara lovande, men det krävs fortfarande mycket mer forskning innan man kan säga något med säkerhet.

Opinion

Dadgostar har målat in sig i ett hörn

Opinion
Opinion

Plötsligt har konfliktnivån i svensk politik ökat. Vänsterpartiet hotar med misstroendeförklaring och Sverigedemokraterna testar hållbarheten i det utspelet genom att hinna först med att väcka en sådan misstroendeförklaring. Därmed har SD tvingad in Nooshi Dadgostar i ett hörn. Denna missnöjesallians är inte helt ologisk, såväl SD som V är emot marknadshyror. Mindre trovärdighet har det att M och KD hakar på eftersom bägge är för marknadshyror.

I debatten och på sociala medier flödar det av inlägg om vem som är ansvarslös. Den debatten bör rikta fokus mot statsminister Stefan Löfven. Han skrev under januariöverenskommelsen trots att han visste att frågan om marknadshyror hade stor sprängkraft och var en hjärtefråga för Vänsterpartiet. Han har inte ens velat sätta sig ner och diskutera frågan med Nooshi Dadgostar, ett rätt fult agerande.

Nooshi Dadgostar har målat in sig i ett hörn. Även om hennes väljare avskyr tanken på marknadshyror, även i nybyggnation, så är även gemensamt agerande med Sverigedemokraterna ett rött skynke. Den enkla lösningen kan bli att Vänsterpartisterna lägger ner sina röster på måndag, alternativt att partiet tillåter fri röstning och tillräckligt många lägger ner sina röster eller röstar ja till stöd för sittande regering med Stefan Löfven som statsminister.

Lars J Eriksson

Opinion

Nystart för Norden

Norden måste ta sig samman och samarbeta mer.
Foto: Johan Nilsson/TT
Opinion
Opinion

Sommaren 2019 förklarade statsministrarna att Norden ska bli ”världens mest hållbara och integrerade region” till 2030. Mindre än ett år senare var den vackra visionen glömd och utan samordning valde länderna olika strategier för att möta pandemin. Gränserna stängdes för första gången sedan andra världskriget. Konsekvenserna för gränsregionerna blev särskilt allvarliga.

Så snart den akuta pandemikrisen är över krävs det därför mer än vackra ord för att ge Norden den nystart för samarbetet som behövs. Det är bra att de nordiska samarbetsministrarna har tillsatt en utredning om nordiskt samarbete under kristider och att man har börjat diskutera vaccinsamarbete. Men det räcker inte!

Ett starkt Norden är bra för oss själva – och för omvärlden. Tillsammans skulle de nordiska länderna ha en stark röst i världen. Norden är världens tionde eller elfte största ekonomi, större än Ryssland.

Likheterna i Norden är stora; historiskt, kulturellt och språkligt. Ändå finns en misstro länderna emellan, som hittills har lagt hinder i vägen för ett nära, förtroendefullt samarbete som borde vara i vårt gemensamma intresse. Måhända beror misstron, som journalisten Bengt Lindroth menar i boken ”Vi som inte var med i kriget”, på att vi i Sverige inte har de kollektiva minnen av andra världskriget som våra grannar. Grannarna reagerar, som Lindroth skriver, mot att svenskarna är ”så ängsligt politiskt korrekta eller naiva eller extrema och att de anser sig veta bättre än andra”. En kritik som vi bör ta till oss.

Nu gäller det att lämna misstron bakom oss och se framåt. Det folkliga stödet för ett närmare nordiskt samarbete är trots allt starkt och de styrande måste nu göra verkstad av den nödvändiga nystarten. Olika relationer till Bryssel får inte hindra detta. För övrigt är det oacceptabelt att de små resurserna till det nordiska samarbetet dras ned samtidigt som gigantiska summor går till EU…

Ska visionen om Norden som världens mest hållbara och integrerade region om mindre än tio år bli verklighet finns ingen tid att förspilla. Norden måste ta sig samman!

Håkan Larsson

Opinion

Juholts uppgång och fall

Fortfarande finns många frågetecken kring Håkan Juholts korta karriär som partiledare.
Foto: Bertil Ericson / TT
Opinion
Opinion

På flera vänners rekommendationer såg jag häromdagen Tom Alandhs dokumentär om Håkan Juholt, Partiledaren som klev ut i kylan. Som alltid när Tom Alandh producerat håller det hög kvalitet, inte minst för att han har en berättarröst som suger in en i berättelsen. Ändå är slutintrycket att programmet lämnar tittaren kvar med frågan, varför tvingades Juholt så snabbt att avgå.

Efter valet 2010 rådde det fullt inbördeskrig inom Socialdemokratin. Mona Sahlin fick inte ens chansen att välja tidpunkt för sin avgång, hon bokstavligen kördes ut ur partitoppen. Det agerandet, om än cyniskt, hade gått att förstå om partiet haft en given efterträdare på lut. Men det fanns inte. Thomas Östros ville, men hade alltför många fiender. Carin Jämtin kunde ha platsat, men ville inte. Det var helt tomt. Då dök Juholt upp som gubben ur lådan, i det närmaste helt okänd men med en het önskan om att leda partiet och lägga om kursen mer åt vänster.

Jag ringde några goda vänner, tidigare centerriksdagsmän, och bägge var lyriska över Juholt som person, även om de stod långt ifrån honom politiskt. Bättre person kan de inte få, kostaterade en. Det är annat än vad Mona Sahlin skrivit i sin senaste bok, när hon och medarbetare spekulerade om vem som kunde bli efterträdare fanns han inte ens med bland 100 tänkbara kandidater.

Håkan Juholt höll knappast måttet, i mina ögon var han rätt flummig, och Alandhs dokumentär motsäger inte den bilden. När Juholt talar om något slags kindpussande klägg i Stockholm som styr partiet talar det emot att Stefan Löfven lyckades bli partiledare.

Mest förvånande är att såren inom partiet tycks bestå. Inga som Tom Alandh talat med vill ställa upp och berätta hur det gick till när Håkan Juholt valdes och senare manövrerades ut, trots de snart elva år som gått.

Lars J Eriksson

Förhandsvisning på nästa artikel
NÄSTA ARTIKEL