Kände mig poetisk denna

Vi tog en stillsam promenad, jag, hunden och maken, till affären i Knislinge. Stillsam och stillsam. Kan diskuteras. Hunden, som egentligen är sjukskriven på grund av misstänkta ryggproblem och ordinerad stillsamma promenader, drog och slet för att jaga det mesta som rörde sig i buskarna.

Jag kände mig dock lite smått poetisk i den ljumma sommarkvällen. Tog ett djupt andetag och deklamerade med stor inlevelse ”Nu drar sommaren sin sista suck…” Nöjd med, vad jag tyckte var en poetisk betraktelse av nuvarande tingens ordning, fick sig snabbt en ordentlig skrapa. ”Jättemycket tack för att du förstörde den här kvällen genom att påminna om att nu är sommaren slut”, sa mannen surt. Och så hade vi ett uppfriskande litet gräl på cykelbanan mellan Hanaskog och Knislinge medan den sjukskrivna hunden for som en skottspole runt våra ben.

Annars är undertecknad inte mycket för att gräla. Eller bli arg. Tycker det är extremt jobbigt och tar en massa energi som jag anser kan läggas på annat. Arg kan man bli på cancer (egentligen helt meningslöst det också kom jag på), krig och riktiga orättvisor, men bli fruktansvärt upprörd och arg för att ungarna spelar innebandy på gatan eller för att grannen inte klipper sin gräsmatta, som jag tycker denne borde göra, är något som jag inte begriper mig på.

Maken brukar säga att jag skulle kunna vara hela världens advokat. Visst, jag har en förmåga att försöka se situationer från olika sidor, hitta förklaringar till varför människor handlar som de gör, för ofta finns det förklaringar. Det betyder inte att människor inte ska stå för sina handlingar, men enligt min mening har vi lite till mans alldeles för lätt att döma. Har ni förresten hört talas om tanten i den lilla missionsförsamlingen som alltid talade gott om alla? Ett par killar ville sätta tanten på prov och undrade lite finurligt: ”Men djävulen då? Vad säger tant om honom”?

Tanten funderade en liten stund. Sedan sa hon:

”Säga vad man vill om djävulen, men lat är han inte”. Som sagt. Jag har en lång stubin, men när den väl har brunnit ner då tar det hus i helsike. Då kan jag både slänga ur mig massor av fula ord och kasta grejer.

Många retar sig på musik som de inte begriper sig på. För någon månad sedan var det en insändarskribent som undrade om det finns någon ”gräns nedåt” i musiklivet. Jag citerar ”Alla dessa som kallar sig sångerskor och som sitter och piper i massmedia med låtar som ibland tycks utvalda av en tondöv person”.

Alltså. Det har alltid, i varje generation klankats på nutidens musik. Mina far- och morföräldrar höll på att få dåndimpen när det spelades swing och jazz till exempel. Mina föräldrar höll på att få dåndimpen när Rolling Stones, Beatles och Jimi Hendrix med flera blev mina husgudar (nu lyssnar de med glädje i alla fall på Beatles). Själv har jag försökt att bryta den inslagna vägen. När äldste sonen stolt presenterar sina musikaliska alster, komponerade med hjälp av synthar och elektronik försöker jag verkligen att lyssna och förstå. Jag tror det är, om inte ödesdigert, så i alla fall lite tråkigt att vi inte kan öppna oss för ny musik, även om man naturligtvis inte gillar allt. Råkade för ett tag sedan hamna mitt i en Håkan Hellström-konsert på SVT Play (tack för att play finns). Den var magisk. Innan dess hade jag inte mycket till övers för den där Håkan. Tänk så det kan bli.