Resa i läsfåtöljen: "Byn i vulkanens skugga"

När journalisten Ester Blenda Nordström 1914 tar tjänst som piga och rapporterar om de bedrövliga arbetsvillkoren skriver hon presshistoria. Hon blir rikskändis, slänger sig ut i världen och levererar reseskildringar från jordens alla hörn.

1925 bär det av till den glesbefolkade Kamtjatkahalvön i bortersta Sovjet. Hon slår sig ned i byn Kljutji – "så liten och fattig och grå" – dit vägarna sedan länge tagit slut.

Hennes två år i byn mynnar senare ut i reportageboken "Byn i vulkanens skugga".

Ester Blenda Nordström tecknar ett rappt, varmt och humoristiskt porträtt av den avlägsna byn genom att berätta om personerna som befolkar den.

– Genomgående för hennes reseskildringar är att hon vill leva på samma sätt som de hon berättar om. Hon anstränger sig till det yttersta för att bli en del av platsen, säger Fatima Bremmer, författare till biografin "Ett jävla solsken".

På de knappt 200 sidorna träffar vi allt från skvallerglada granntanter till en bolsjevikisk lärarinna med en överjordisk röst. Där finns de halvvilda hästarna och den långsmala läkaren med det sataniska ansiktet. 

– Ester Blenda har en förmåga att se människor och miljöer och måla fram dem för läsaren. Hon har ett väldigt driv i språket – det står aldrig stilla.

När Ester Blenda Nordström anlände till Kamtjatka hade hon försökt ta sig dit i flera år. Äntligen hade hon lyckats övertala en svensk äventyrsexpedition att låta henne få följa med. 

– Det var det ultimata äventyret för henne, och hon var ju en äventyrare.

Hon tar med läsaren ut i den svårtillgängliga nordryska naturen. Det är krispiga höstdagar, snötunga tundror, vilda djur och mörka vatten.

– I naturskildringarna ser jag verkligen den äkta Ester Blenda. De är otroligt vackra, och man får uppleva den här avlägsna platsen genom hennes blick, säger Fatima Bremmer.

Eller som Ester Blenda Nordström själv beskriver sina ofta våghalsiga strapatser: "Det var härligt att leva då. Att vara människa".

Elina Perdahl/TT