Hilary Mantel skriver fram Cromwells död

När Hilary Mantel skrev de sista raderna i "Spegeln och ljuset", en vinterkväll för något år sedan, kunde hon knappt själv tro på att berättelsen var klar.

– Min man kom och hämtade mig på kontoret och jag sade "Jag är färdig. Vet du att jag skrivit den sista meningen?". Då brast vi båda två ut i skratt för att det kändes så otroligt, berättar hon i telefon från England.

Hon sitter i sitt hem i Budleigh Salterton, en vanligtvis mycket lugn liten kuststad i södra England, nu fullsmockad med turistande landsmän som under karantänstiden har suktat efter sol och bad. Hilary Mantel, som under en stor del av sitt liv har haft problem med hälsan, tillhör riskgrupperna – men lider egentligen inte av den isolering som coronapandemin har fört med sig.

– Stora delar av mitt liv har jag ju längtat efter att få vara ensam och kämpat för att få vara det. Har man ett kreativt yrke tror jag att man till viss del är skyddad från känslan av att allt har blivit meningslöst. Jag ser mig själv som en av de tursamma.

Riktigt lika lyckosam är inte Thomas Cromwell, huvudpersonen i den hyllade trilogi som startar med "Wolf Hall" och avslutas med "Spegeln och ljuset". I den sista delen skildrar hon visserligen hur hans makt ökar och ökar tills han – sonen till en simpel smed – upphöjs till earl av kungen. Men klockan tickar för Cromwell. Bara två veckor efter att han fått sin adliga titel ska hans avhuggna huvud sättas upp på en påle vid Westminster Hall, andra till varnagel.

– Han är alltid helt på egen hand, en person som klättrar och klättrar på karriärstegen – ända tills kungen befordrar honom till earl. Paradoxalt nog försätts han i en väldigt utsatt position på grund av det. Det är den framgången som får hans motståndare att tänka "okej, nu räcker det!", för om Cromwell kan bli earl, vad väntar härnäst? säger Hilary Mantel.

Svenska läsare kanske tycker att en spoiler alert hade varit på sin plats i den här texten, men i England är Cromwells öde väl känt. Och Hilary Mantel har alltid vetat att trilogin måste avslutas med hans död. För henne har det viktigaste varit att fylla i tomrummen i historien om kungens rådgivare.

– En av de saker som drog mig till Cromwells historia är att det i den här tidsperioden som har beskrivits så otroligt mycket av historiker, författare, dramatiker och filmare fanns en tom yta och det är Cromwell. Och ändå är han så central för berättelsen.

Om Cromwell har varit underbeskriven genom historien så har Henrik VIII tvärtom varit alldeles för omskriven, menar Mantel. I kungens fall har hon försökt frigöra sig från alla tidigare beskrivningar och se honom med fräscha ögon. En inspirationskälla till skildringen av Henrik i "Spegeln och ljuset" var skådespelaren Damian Lewis tolkning av kungen i tv-serien "Wolf Hall", som baseras på de två första böckerna i serien.

– Det var ett särskilt ögonblick, bara ett par sekunder i rutan, som gav mig en ny aspekt av Henrik – hans ensamhet. I en scen står han och ser ut över en grupp hovmän som skrattar och pratar och uttrycket i hans ansikte är både misstänksamt – för de kanske skrattar åt honom – men också längtansfullt, för han längtar verkligen efter att vara en del av den gruppen. Men han kan inte, för han är kung och kommer alltid att vara ensam. Den sårbarheten bar jag med mig i den tredje boken, säger hon.

Med åren har Hilary Mantel blivit alltmer involverad i de teater- och tv-versioner som har gjorts av hennes böcker. Just nu skriver hon på pjäsversionen av "Spegeln och ljuset" tillsammans med skådespelaren Ben Miles och senare kommer hon att delta i arbetet med tv-varianten.

– Jag har verkligen sett fram emot förändringen i rytm och möjligheten att beskriva vad som händer på ett annat sätt. För på varje sida är det så många val man måste göra. Och ibland ångrar man nästan de val man gör, de är liksom textens spöken.

Helt nyligen nominerades Hilary Mantel till Bookerpriset för sin senaste bok. Får hon priset blir hon den första författare som har tilldelats det tre gånger – och dessutom för var och en av delarna i en trilogi.

– Det var faktiskt en lättnad att bli nominerad, erkänner hon.

– Om boken inte hade funnits med på nomineringslistan hade berättelsen om den varit solkad av ord som "katastrof" och "förödmjukelse". Inte för att jag tycker så, men man vill ju trots allt att ens bok ska leva vidare i en vettig kontext.

Sara Ullberg/TT