Annons

Teori kräver praktik

Debatt • Publicerad 17 augusti 2020 • Uppdaterad 25 november 2021

I den del av akademisk yrkesutbildning som jag känner till (läkare, sjuksköterskor, och fysioterapister) men också sannolikt inom många andra discipliner (jurister, socionomer, psykologer, etc) kan man dela in det som lärs ut på universitet och högskolor i två delar: kunskap och tillämpning av kunskap. För exempelvis en blivande läkare är det viktigt att känna till vad olika enzymer heter och hur det påverkar läkemedelsnedbrytningen. En sjuksköterskestudent måste lära sig vad som förorsakar tryck- och bensår och den som studerar till fysioterapist måste förstå musklernas fysiologi och musklernas namn.

Men om de blivande yrkesutövarna skall kunna praktisera sin kunskap krävs det mycket mer. Man måste kunna sätta in den specifika kunskapen i ett helhetsperspektiv och förstå hur kunskapen skall anpassas till den enskilda person som söker hjälp – i vården kallad ”patient.” Detta lär man sig knappast genom att läsa i böcker, det lär man sig i första hand genom att observera andra: vad görs bra? vad görs dåligt? Det blir ett sorts modernt mäster-gesällskap som kan leda till en förståelse för den plats i samhället man utbildar sig för.

Annons

Mycket snabbt – imponerande snabbt – ställde universitets- och högskolevärlden under den nuvarande pandemin om sig till distansundervisning och har fått beröm för det. De som ger berömmet är emellertid inte i första hand de som har med undervisningen att göra utan de ledande administratörerna (till vilka ofta exempelvis professorerna hör), politikerna som blev glada när man funnit åtgärder att minska smittan samt IT-entusiasterna, varav en ganska stor andel lever av att sälja IT-lösningar. Den senare lobbygruppen har inte varit overksam tidigare, men har nu sett stora försäljningsframgångar.

Studenterna har givit en brokig bild av hur de upplevt distansundervisningen. En del har varit mycket glada över att slippa resa, andra har uppskattat att kunna ta del av undervisning när det passat dem bäst. För de som varit strukturerade har det ofta fungerat väl, medan de som varit mer okoncentrerade har klarat sig sämre. Många har klagat över upplevd ensamhet under studierna.

Lärarna har haft en ökad arbetsbörda genom att de behövt överföra sin undervisning till ett nytt format, men framför allt har många klagat över brist på återföring. De vet inte om deras undervisning nått fram och de kan bara med sin egen måttstock mäta vad som kan bli bättre. Dessutom har omöjligheten av att dryfta vardagsproblem med kolleger givit även dem en ensamhet i arbetet som i längden är pedagogiskt förödande.

I massmedia har emellertid hörts mycket lite om studenternas avsaknad av kontakt med de färdigutbildade och erfarna läkarna, sjuksköterskorna, fysioterapeuterna och andra som fått erfarenhet i ”livets skola.” Psykologin i sociologin, förmågan att förmedla goda och bra besked, kunskapen om hur man inte gör för mycket och inte gör för lite, de praktiska effekterna av god och dålig etik är några av de aspekter i vårdutbildningarna som inte kan tillgodoses utan ett nära förhållande mellan lärare och elev.

Att lära sig tillsammans med en erfaren kliniker, men också att diskutera tillsammans med sina medstudenter, vad man har varit med om i ett verkligt patientmöte – ibland något exceptionellt men oftare något alldeles vanligt och odramatiskt – är grunden för en livserfarenhet som kommer att vara avgörande för den fortsatta yrkesrollen. Utan den humana faktorn blir studenterna dåliga kopior av välprogrammerade datorer som är fyllda med fakta och siffror.

När det nu visar sig att man kan nå mycket längre med distansundervisning än vad som vanligen trotts tidigare är det viktigt att inte ”kasta ut barnet med barnvattnet.” Låt i vårdutbildningarna en viss del av kunskapsinhämtandet ske med förmedling via böcker och webb, men inse att detta bara är en del av det som universitet och högskolor skall förmedla. Låt kunskaper diskuteras och ifrågasätts, låt studenterna träffa flera kunskapsöverförare i samma disciplin och försvara det gamla förhållandet mellan mästare och gesäller, där de unga lär sig av de erfarna inte bara vad som måste kunnas utan också hur kunskapen skall praktiseras. Kombinera distansundervisning med bitar av det verkliga arbetslivet för att undvika att all kunskap stannar som teoretiska övningar. De nuvarande studenternas blivande patienter och klienter behöver yrkesutövare som inte bara är teoretiker utan också praktiker.

Åke Andrén-Sandberg

professor emeritus i kirurgi

Åke Andrén-Sandberg, professor emeritus i kirurgi
Så här jobbar Norra Skåne med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons