Opinion

En verklighet som förnekats

Ett av krigets offer i Jemen. De prioriteras bort av svensk asylpolitik.
Foto: Hani Mohammed
Opinion
Opinion

Till sist hann verkligheten ifatt även de mest ihärdiga förnekarna. Nyligen konstaterade statsminister Stefan Löfven helt korrekt att det finns ett samband mellan migration och brottslighet. Det borde leda till att vi får ett sansat debattklimat såväl kring sambanden som om frågan hur vi skall bryta denna utveckling, i synnerhet den gängbrottslighet som lett till gängmord och sprängningar och skadat tryggheten i samhället, inte minst för skötsamma invandrare som lever mitt uppe i en kriminalitet som gör stora bostadsområden otrygga, leder till ekonomiska skador som när enskilda personers bilar bränns upp och får affärsidkare att utsättas för utpressning och skadegörelse.

Många sätter upp ett yrvaket ansikte inför den händelseutveckling som gjort gängbrottslighet till en av våra viktigaste framtidsfrågor. Så hade det inte behövt vara om vi haft en balanserad samhällsdebatt utan okvädingsord om rasism och brunsmetning utan byggt på sanningssökande och haft en konsekvent och rättssäker hantering av dessa ärenden.

Det som nu skett borde inte överraska några politiker om de kan vår moderna historia. Redan för drygt 40 år sedan gick det att se vart det barkade hän.

Under några år i slutet på 1970-talet jobbade jag som politisk tjänsteman i kanslihuset och hade till uppgift att särskilt följa invandringspolitiken. Ansvarig minister var folkpartisten Per Ahlmark. Han och hans tjänstemän i arbetsmarknadsdepartementet plågades alltmer av den växande mängden ärenden om uppehållstillstånd eftersom regeringen på den tiden var slutinstans. Man försökte neutralisera frågan genom några så kallade nollställningsbeslut - amnestier - som gjorde att de flesta i ärendekön fick stanna. Föga oväntat ökade därmed antalet nya ärenden.

Ofta dök det upp snyftreportage i framförallt kvällstidningarna om enskilda personer som skulle utvisas och där dåvarande Statens invandrarverk och regeringen utmålades som hjärtlösa. När jag bad handläggande tjänstemän informera mig om bakgrunden visade det sig regelmässigt att utvisningsbeslut var välmotiverade och att medierna med hull och hår svalt uppdiktade historier. En handläggare jag talade med i ett av ärendena sa i en lite cynisk kommentar att när man pressats så hårt av mediekampanjer i ett enskilt fall så brukade man veckorna efter försöka utvisa så många som möjligt för att tidningarna inte orkade engagera sig i nya fall varje vecka.

Till sist var måttet rågat för regeringen och ett beslut togs att lyfta bort de enskilda ärendena om uppehållstillstånd från regeringens bord. Istället fick vi en ordning med ren myndighets- och domstolshantering. Motiveringen utåt var rättssäkerhet, men sanningen var att ärendemängden hade blivit ohanterlig för regeringskansliet som hade annat att syssla med.

Svensk invandringspolitik var på den tiden ett föredöme. Jag medverkade som regeringsföreträdare 1978 på en debatt och utfrågning på Invandrarverket, för oppositionen förde förra invandrarministern Anna-Greta Leijon Socialdemokraternas talan. I publiken fanns företrädare för olika invandrarorganisationer som riktade hård kritik mot bristen på fungerande integration. Efteråt kom en av de mest välkända och faktiskt högljudda företrädarna för en invandrarorganisation fram till mig och sa att vi i panelen inte behövde ta åt oss så mycket av den hårda kritiken, att han och andra invandrare hade all anledning att känna tacksamhet över hur väl de hade blivit mottagna i Sverige.

Att vi står där vi står idag med gängkriminalitet och annan brottslighet där olika invandrargrupper är överrepresenterade beror på att vår migrations- och asylpolitik varit dysfunktionell. Redan då för 40 år sedan var det regel att de som sökte sig till Sverige slängde sina pass och andra id-handlingar. En slutkörd myndighetsorganisation mäktade inte med att hantera ärenden där många sökanden bluffade om sin identitet, vilket land de kommit ifrån och ändrade sina berättelser gång på gång när de fått sina skyddsskäl underkända. Därför har vi idag många som lever under falska identiteter och vars bakgrundshistoria i länderna de säger sig ha flytt från inte stämmer. Någon kanske minns hur en socialdemokratisk invandrarminister Georg Andersson smutskastades när han helt sanningsenligt ifrågasatte det rimliga i att nästan alla fackföreningsaktiva som begärde asyl kom från en och samma stad i Chile. En liknande kölhalning fick Birgit Friggebo när hon som invandrarminister ifrågasatte den höga brottsligheten bland kosovoalbaner. Så illa har debattklimatet varit.

Att det handlar om väldigt många som idag lever i Sverige och vars bakgrundshistoria i hemländerna vi inte känner till är ett faktum. Det kan vara tiotusentals eller betydligt fler. Den amerikanska regim-change-politiken har lett till sammanbrott i en rad länder i bl.a Mellanöstern. Såväl fängelser som psykiatriska institutioner har raserats och människor kommit på fri fot. En del troligen som snabbt hakat på flyktingströmmarna till Europa och tagit med sig familjemedlemmar. Den som inte tror det kan likt strutsen fortsätta att sticka huvudet ner i sanden för att slippa se en verklighet som inte är så vacker.

Låt mig göra det mycket tydligt. Om vi beviljar asyl till en irakisk familj där mannen är ingenjör och kvinnan läkare är sannolikheten ytterst stor för att de snabbt får jobb, lever en ordnad tillvaro i vårt land och får barn som lyckas väl i skolan. Tar vi däremot in en familj där de vuxna saknar ordentlig skolutbildning, inte haft ordnade liv utan levt i socialt utanförskap i sina hemländer är risken uppenbar att både vuxna och barn inte blir integrerade i Sverige.

Det handlar alltså inte om etnicitet - vilket Sverigedemokraterna ofta tar som huvudförklaring - utan om klass och socialt nedbrytande beteende som människor tar med sig från de länder de kom ifrån. I dessa familjer finns också ofta grogrunden för den kriminella karriär en del unga inleder redan innan tonåren och som gör att de är förhärdade gängkriminella redan i tonåren.

Därför är de problem vi har med gängbrottslighet inte främst bristen på integrationspolitik utan att det är så många som är onåbara för integrationsåtgärderna. Samhället - staten och kommunerna - har bokstavligen öst in pengar i integrationspolitiken. Sådana riktade satsningar, projektpengar, dömdes nyligen ut av S-kommunalrådet Boel Godner i Södertälje som meningslösa. Dessutom är inte bara pengar ett problem, vi har inte kompetent personal i tillräcklig mängd, vilket fackförbundet Vision larmade om igår.

Varför vi hamnat där vi är - den dysfunktionella asyl- och invandringspolitiken - råder det ingen tvekan om. När det gäller fungerande lösningar är jag lika osäker som våra politiker. när vi låtit problemen växa oss över huvudet. Troligen behövs mer av repressiv politik, framförallt instängning under mycket lång tid för de gängkriminella och avskräckande påföljder för de allra yngsta som begår brott. Men dessutom behöver vi återupprätta en i ordets rätta mening human asylpolitik inför framtiden. Genom att ha haft en alltför slapp tillämpning av asylrätten - en tycka synd om politik istället för en strikt tillämpning av FN:s flyktingkonvention - har vi utestängt människor som har starkast skyddsbehov. Därför har också vår illa hanterade asylpolitik lett till att skyddsbehövande lidit och dött i vår omvärld när vi blockerat deras rätt att hamna först i kön t.ex barnfamiljer i inbördeskrigets Jemen. Istället prioriterar vi bort dem för familjeåterförening av bl.a icke flyktingar.

Lars J Eriksson

Opinion

”Trängsel utgör en riskfaktor”

Det går inte att undvika all trängsel, skriver Lars J Eriksson. Arkivbild
Opinion
Opinion

Coronapandemin har drabbat oss med stor kraft i sex månaders tid och inget slut går att se. Förhoppningar om fungerande vaccin eller läkemedel som kan bota från influensan låter vänta på sig. Det har tvingat fram en rad restriktioner och troligen är mer att vänta efter den kraftiga smittspridningen. Antalet coronasmittade i Sverige det senaste dygnet är den högsta siffran sedan pandemins start – 2 128 bekräftade fall. Ändå måste samhället i stort fungera.

Vi vet att folksamlingar och trängsel utgör en riskfaktor. Därför tillhålls vi att undvika att nöjeshandla och trängas i butiker. Men all slags trängsel går inte att undvika. Framförallt måste vuxna som yrkesarbetar kunna ta sig till och från jobbet och skolelever transportera sig till skolorna. För många av dessa är det buss eller pendeltåg som gäller.

Runt om i landet blöder kollektivtrafikbolagen pengar. Ett sätt att möta denna påfrestning har varit indragna turer, vilket i sin tur skapat svår trängsel i rusningstid. Det riskerar att snabba på smittspridningen. Samtidigt har dessa trafikföretag kniven på strupen för att inte ekonomiskt gå under.

De ekonomiska påfrestningarna för kollektivtrafiken slår mot landets regioner och kommuner. Ändå måste hjulen fortsätta att rulla.

Därför måste staten gå in och kompensera dels för förluster, men också för att kollektivtrafiken skall kunna bedrivas på ett så riskfritt sätt som möjligt. De 2 miljarder som regeringen utlovat räcker inte på långa vägar. Satsningen måste bli betydligt mera kraftfull. Ett särskilt riktat stöd bör också ges för att trafikbolagen skall kunna anställa konduktörer och därmed skydda förarna från smitta och för att ha råd sätta upp plexiglasskydd mellan passagerarsätena. Dessutom bör slopade p-avgifter övervägas för att fler skall kunna ta sig till jobbet på ett smittsäkert sätt. Det är allvar nu.

Lars J Eriksson

Opinion

Informera mera om sockersötade dryckers hälsorisker

Det behövs mer information och kunskap om faran med för mycket socker, menar David Andersson, och Per-Arne Håkansson, riksdagsledamöter, S.
Foto: Johansen
Foto: Erik
Opinion
Opinion

DEBATT: Den globala coronapandemin har satt fokus på folkhälsofrågor.

Folkhälsan i Sverige utvecklas överlag positivt men det finns utmaningar, som till exempel att det finns stora och växande hälsoskillnader mellan olika grupper i samhället. Hälsa har blivit en klassfråga.

Felaktig kost kan leda till övervikt och fetma. Det kan i sin tur leda till ökad risk för att drabbas av olika sjukdomar, till exempel typ 2-diabetes, högt blodtryck, höga blodfetter och hjärt- och kärlsjuk-domar.

Fetma ökar också risken för vissa cancerformer, till exempel bröstcancer och prostatacancer. Forskningen visar att det är viktigt att äta varierat, som fisk, kyckling, fibrer, frukt och grönt. Däremot bör vi undvika alltför mycket fett och socker. Det vi äter påverkar i allra högsta grad vår folkhälsa.

Det är viktigt att från politiskt hålla se över möjligheten att ta fram olika typer av styrmedel för att få oss konsumenter att göra nyttigare väl när vi ska handla, så att vi hellre väljer frukt och grönt än godis, läsk och kakor.

I en undersökning, genomförd av Demoskop på ett underlag över ca tusen intervjuer, som Cancerfonden hänvisar till framhålls att inställningen till åtgärder för att minska övervikt och fetma hos barn välkomnas. I rapporten lyfts fram levnadsvanor som ökar risk för cancer och ohälsa. Varje år insjuknar över 90 000 personer i Sverige kopplade till kostvanor och fysisk inaktivitet. Bland åtgärderna som lyfts fram är sänkt moms på frukt och grönsaker, skärpt lagstiftning för livsmedels-reklam riktad mot barn, frukost i skolan och införande av skatt på sötade drycker.

Även WHO (världshälsoorganisationen) har sedan länge på vetenskapliga grunder slagit fast att den höga konsumtionen av raffinerat socker och snabba kolhydrater (mjöl, stärkelse) är främsta orsaken till diabetes.

Framförallt betonas beskattning av sockersötad dryck vara det som har visat sig ha tydligast bevisad effekt på konsumtionsmönstret. Samtidigt kan man självklart ha synpunkter kring detta med att införa ytterligare punktskatter. Ett 40-tal länder i världen har emellertid i dag varianter på sådana skatter, däribland Norge, Storbritannien, Irland, Ungern, Finland, Frankrike och Portugal. Det finns anledning följa upp hur detta påverkat konsumtionen av sockersötade drycker. Om det haft gynnsam effekt kan det vara värt att överväga även i Sverige.

Information och kunskap är dock själva grunden. Ökad medvetenhet om dessa frågor är av stor vikt att främja.

Utifrån den mångfald av vetenskapliga fakta och erfarenhet som finns på området borde informations-insatser för att öka medvetenheten kring riskerna med sockersötade drycker vara ett steg framåt för att stärka folkhälsoarbetet.

Daniel Andersson (S)

Riksdagsledamot

Örebro län

Ledamot av Konstitutionsutskottet

Per-Arne Håkansson (S)

Riksdagsledamot

Skåne län norra och östra

Ledamot av Konstitutionsutskottet

Opinion

Plastpåsen har ersatts av en soppåse av plast

Opinion
Opinion

Nyligen läste jag att reningsverk har problem med saker människor slänger ner i toaletten. Jag minns när jag en gång var på studiebesök på ett reningsverk och blev förevisad en damm där föremål flöt omkring som skulle rensas bort. Förutom mängden av kondomer, bindor och tops var det påfallande många klädesplagg som kalsonger och trosor. Vår guide berättade också att de en gång fångat upp en hel julgran som lyckats ta sig genom systemet från toaletten till reningsverket, men fråga mig inte hur.

Vad skall man göra åt detta problem med nedskräpning via toaletten? Det finns inte mycket mer än att vädja till folkvett. För man kan inte förbjuda människors underkläder.

Det har man däremot gjort när det gäller plastpåsar, Miljöpartiets största framgång som regeringsparti.

Förhoppningen var att skatten skulle dra in över två miljarder per år. Istället har det blivit 25 miljoner per månad hittills, så under ett år lär det inte bli mer än 300 miljoner.

Skatten är totalt meningslös. De flesta gör troligen som vi i vårt hushåll, använder plastpåsar för soporna. När vi inte längre köper livsmedelsaffärernas plastpåsar köper vi tunna soppåsar. De brukar kosta mindre än en tjuga för 30 stycken. Så vad blev vinsten? Plastkassen från mataffären ersätts av en soppåse i plast som är skattebefriad.

SVT hade det goda omdömet att backa från beslutet att lägga ner Det sitter i väggarna. Att politikerna skall backa från plastpåseskatten är troligen att överskatta deras omdömesförmåga.

Lars J Eriksson

Opinion

Bekämpa ekobrott genom att spåra pengarna

Opinion
Opinion

Den ekonomiska brottsligheten har länge, alltför länge, legat före både våra lagar och samhällets resurser att bekämpa detta slag av kriminalitet. Delvis beror det nog på att vi varit alltför godtrogna och inte insett att även kriminella har intellektuell kapacitet att hitta kryphålen i våra lagar och utnyttja inte minst internet till sina syften.

Svenska Dagbladet publicerade för några dagar sedan ett reportage om hur kriminella ägnar sig åt penningtvätt genom att handla lyxvaror. Om någon tjänat hundratusen kronor på t.ex narkotikaaffärer kan inkomsterna göras vita genom att köpa några dyra lyxklockor eller handväskor. Dessa kan sedan säljas vidare och de från början svarta pengarna har därmed blivit vita. I artikeln beskrivs till och med en affär för lyxprodukter som varit en del av den organiserade brottsligheten.

I Expressen redogör Fastighetsägarnas vd Anders Holmestig för hur hyreslägenheter genom en byteskedja säljs för stora pengar. Priset för en hyreslägenhet i Stockholm kan handla om 200.000 kronor per rum. Det gör att hyresgästen med en trea kan få den icke föraktliga summan av 600.000 kronor för ett vanligt hyreskontrakt om denne är tillräckligt skrupelfri.

Penningtvättslagen har tillkommit för att försvåra för kriminella att tvätta svarta pengar vita. Men bankerna verkar ha dålig förmåga att skilja agnarna från vetet. En 90 årig person som varit kund i samma bank sedan 70 år kan få kritiska frågor om vart pengarna skall när ett större transaktion sker, trots att det borde vara uppenbart att det inte är en person inblandad i ekonomisk brottslighet. Samtidigt har vi sett hur stora svenska affärsbanker i Baltikum haft dålig kontroll på ursprunget för mångmiljonbelopp som flyttats mellan skilda konton i olika länder.

Penningstvättslagen är ett utmärkt verktyg. Men den praktiska tillämpningen behöver bli bättre. För att följa pengarna är mycket effektivt i kampen mot ekonomisk brottslighet och även finansiering av terrorism.

Opinion

Ett stort kliv åt höger

Opinion
Opinion

Den konservativa domaren Amy Coney Barrett har godkänts av Högsta Domstolen, trots en i sammanhanget låg ålder och kort erfarenhet som domare. Valet av henne förändrar det amerikanska politiska landskapet i konservativ riktning, potentiellt i decennier. Det hastiga godkännandet av Coney Barrett frångår en tidigare för amerikansk politik grundläggande princip om att valet av domare ska avspegla den allmänna opinionen och inte ska ske nära presidentval, gör att det nu spelar mindre roll vem som vinner valet än det annars skulle gjort. Med en högerpräglad högsta domstol kommer en politiskt, ekonomiskt och socialt konservativ agenda cementeras oavsett vem som sitter i Vita Huset.

Det enda alternativet är att försöka utöka antalet domare, så att demokraterna får möjlighet att välja liberaler på de posterna. Men så kallad ”court packing” är en kontroversiell praxis som är långt ifrån okontroversiell. Joe Biden har undvikit att svara på frågan om han kan tänka sig att byta åsikt och sälla sig till skaran som vill utöka antalet platser i högsta domstolen. Han har tidigare varit av åsikten att man absolut inte kan göra så, men pressen från partiets vänsterfalang ökar.

Coney Barrett nominerades av Donald Trump bland annat för att tilltala hans socialkonservativa väljare. Coney Barrett är konservativ katolik och vill se både ett avskaffande av samkönade pars rättigheter och möjligheten till abort.

Ett av hennes mer kontroversiella beslut var att neka en tonårig fånge som upprepade gånger våldtagits av en fängelsevakt både före, efter och under en graviditet skadestånd, eftersom övergreppen skedde på ”vaktens fritid” och därmed inte kunde ses som utförda i tjänsten. Coney Barrett pjoskar med andra ord inte med kvinnors rätt till sin kropp och fysisk integritet. USA har redan på sina håll drakoniska abortlagar. Utnämningen oroar med rätta många utanför Trumps väljarbas.

ANNONS

Detta är en sponsrad artikel och inte skriven av tidningens journalister.

Casinobonusar

Kul fakta från casinovärlden

Casinobonusar Casinospel på nätet har blivit ett väldigt vanligt tidsfördriv för många svenskar.

Numera är det många av oss som kopplar av med slots och bordsspel, istället för att läsa en bok eller lösa ett korsord.

Det är inte svårt att förstå hur nätcasinospel blivit så populärt. Casinona lockar hela tiden med generösa bonuserbjudanden via tv och på våra nyhetssajter. Nu för tiden innehåller nästan varje reklamavbrott på tv lockande kampanjerbjudanden från olika casinosajter. Och det har dessutom blivit otroligt lätt att hitta lukrativa startpaket hos någon jämförelsesida för casino bonusar.

Men även om nätcasinospel är ett förhållandevis nytt fenomen, så har casinospel anor långt bak i tiden. Och precis som med alla andra industrier så finns det en del överraskande fakta du aldrig kunde ha gissat dig till. Här är lite kul fakta från casinovärlden.

Varför heter blackjack egentligen blackjack?

Blackjack är förmodligen ett av världens populäraste spel. Långt innan den här spelklassikern gick att spela på casinosajter fanns blackjack hos landbaserade casinon, i olika biljardhallar och till och med pizzerior. Men var kommer spelet ifrån egentligen?

Precis som de flesta andra populära bordsspel har det blackjack sina rötter i 1700-talets Frankrike. Här hette spelet till en början Vingt-et-un, som betyder tjugoett på franska. Det var inte förrän fransmännen förde med sig spelet till USA som Vinget-et-un fick ett nytt namn, och blev det spel det är idag.

Till en början blev blackjack nämligen inte särskilt populärt hos de landbaserade casinona i Las Vegas, och för att locka spelare ändrade casinona spelreglerna i Ving-et-un en smula.

Casinona i Las Vegas införde ett spel som gjorde det möjligt för spelare att vinna tio gånger insatsen, och för att vinna skulle spelare få en hand som bestod av spader ess och klöver, eller spader, knekt.

Det är alltså härifrån namnet blackjack kommer, och det är naturligtvis även därför den svarta knekten kommit att symbolisera spelet. Sedan spelet blev populärt i Las Vegas har blackjack blivit en casinofavorit hos både landbaserade casinon och casinon på nätet.

Från tuggummin till storvinster

De flesta källor verka ense om det är tack vare Charles Fey som vi kan spela slots. Charles Fey kan du läsa om på wikipedia, ifall du känner att du vill veta mer om denna amerikanske mekanikerns liv och historia.

Hur som helst spann Fey vidare på en prototyp från 1891, och gjorde den mindre avancerad. Resultatet blev den ikoniska spelautomaten Liberty Bell, som du kan se på museum i delstaten Nevada än idag.  Charles Fey gjorde två viktiga förändringar på prototypen och la grunden för dagens spelautomater - han satte in hjul i maskinen och bytte ut spelkorten mot symboler.

Vad som är lite lusigt är att Liberty Bell betalade ut vinster i tuggummi under en tid. Istället för spelkort visade hjulen nämligen symboler som föreställde tuggummin och frukter. När spelare fick tuggummi-symboler på hjulen vann de sedan ett paket tuggummi eller smågodis. Det här var ett sätt att kringgå det rådande spelförbudet, och ge spelare spänning trots att de inte fick spela för pengar. Det är också därför klassiska spelautomater kommit att kallas för ”fruktmaskiner”.

Världens mest ikoniska casino finns för att kungahuset satt i knipa

De flesta har nog hört talas om det beryktade Casino de Monte Carlo. Den här pampiga casinoanläggningen, belägen i hjärtat av Monaco, är på många sätt de landbaserade casinonas Rolls Royce. Åtminstone om vi ser till historia och prestige.

Casinot har figurerat i James Bond-filmer och besökts flitigt av många kändisar och kungafamiljer. Men visste du att casinot bara står där det står idag för att Prins Charles III av Monaco behövde få in pengar till statskassan?

Det var nämligen när Monacos kungafamilj satt i ekonomisk knipa som prinsen skickade bud efter bröderna Blanc. Om du inte hört talas om de här bröderna tidigare kan vi berätta att det är tack vare dem som roulett blivit så populärt som det är idag.

På den tiden hade bröderna Blanc nämligen gett sig av till Hamburg för att marknadsföra sin version av roulett. Men när Prins Charles skickade bud efter dem återvände de till Frankrike för att skapa världens största casino. På order av prinsen byggde bröderna det ikoniska Casino de Monte Carlo, och naturligtvis såg de till att europeisk roulett var casinots huvudattraktion. Resten är historia.

Opinion

Ritningar över riksdagen

Opinion
Opinion

Det är en katastrof att det läckt ut ritningar på bankvalv, larmsystem och riksdagsbyggnader när säkerhetskoncernen Gunnebo hackats, som Dagens Nyheter rapporterar. Företaget sysslar med verksamhet som kontanthantering, larm och övervakning och har tillgång till känsliga uppgifter. Det finns en del för andra företag att lära sig av Gunnebokoncernens hantering av attacken de utsatts för.

Företaget hotades med att känslig information skulle läckas och göras offentlig om hackern inte fick betalt. Att Gunnebo vägrade betala någon lösensumma för den stulna informationen är i grunden bra. Brott ska inte löna sig och om de betalat hade utpressningsförsöken kunnat fortsätta, vilket är särskilt riskfyllt för företag som samarbetar med verksamheter som myndigheter och banker. Kritiken mot Gunnebo består i att de av oklara skäl inte utredde om utpressarna gjorde allvar av hotelsen efter utpressningsförsöket. Vi vet nu att de gjorde det.

Ett av många problem med det är att det inte går att veta om och när någon använder informationen. Sannolikt använder ingen av uppgifterna om riksdagens larmutrustning för att göra skada, men uppgifterna är av goda skäl sekretessbelagda. När de läcktes borde verksamheten ha underrättats om att det finns ett säkerhetshot.

Hackeraktivitet av det här slaget lär bara öka, så alla som sysslar med verksamhet som kan påverkas menligt av det måste vara mer säkerhetsmedvetna än såhär.

Opinion

Unik möjlighet i riskzonen

Opinion
Opinion

När hackare underställda den franska polisen lyckades knäcka den krypterade mobiltjänsten Encrochat, som användes av många grovt kriminella för att kommunicera, var det en unik möjlighet att komma åt bland annat kända gängkriminella även i Sverige. Arbetet med att knäcka Encrochat-koden var en EU-gemensam insats och gemensamma europeiska insatser mot organiserad brottslighet har en enorm potential. Europol och andra samarbeten kan, om de fungerar väl, bli en stor huvudvärk för den organiserade brottsligheten, som inte bryr sig om nationella gränser.

Men de svenska mordutredningarna riskeras nu av tungrodd byråkrati. Varje förfrågan från utredare i Sverige och andra länder ska skickas till EU:s åklagarorgan Eurojust i Nederländerna som en europeisk utredningsorder, vilken i sin tur sen ska prövas av fransk domstol. Givetvis måste processen vara rättssäker. Men det blir långt ifrån rättssäkert om man måste släppa hundratals mordmisstänka på grund av långsam administration.

Detta frustrationsmomentet återkommer gång på gång i diskussionen om europeiska samarbeten mot grovt brottslighet: den oändliga potentialen i att dela kompetens, resurser och kunskap och den enorma frustrationen kring att systemet är så tungrott.

Om man ger europeiska polisiära samarbeten fler möjligheter till samarbete och informationsutbyte måste man också ge dem resurser till att hantera och analysera informationen. Det måste kunna bekostas av alla medlemsländerna, så kravet på mer personal och fler arbetstimmar inte faller på de enskilda medlemsländerna.

Det vore direkt tragiskt om man tvingades att släppa dessa grovt kriminella på grund av tidsbrist. En lösning som enligt Dagens Nyheter har diskuterats som ett slags snabbspår är att hela det franska Encrochat-materialet skulle kunna kopieras och överlåtas till rättsväsendet i Sverige och andra länder, som skulle kunna utföra egna sökningar. Detta, eller någon annan form av snabbspår, måste till.

I förlängningen måste man komma fram till en varaktig lösning på hur EU-länderna kan dela information med varandra.

Opinion

Slarva inte bort Norden

Oslo 20200930. Finansminister Jan Tore Sanner (H) er regjeringens nordiske samarbeidsminister. Onsdag møter han Sveriges samarbeidsminister, Anna Hallberg i regjeringskvartalet.Foto: Vidar Ruud / NTB
Foto: Vidar Ruud
Opinion
Opinion

Samarbetet i Norden har fått några allvarliga törnar under coronakrisen. Men visst är väl samarbetet stabilare än så? Politiker i nästan alla de nordiska länderna har den senaste tiden luftat sin oro över samarbetet, bland andra gränshinderrådets ordförande Bertel Haarder, näringsministern på Åland Fredrik Karlström och den svenska Nordenministern Anna Hallberg.

Coronapandemin har gjort nästan alla länder inåtvända. Det är egentligen svårt att förstå, en kris av den arten borde trigga samarbete. I stället har alla länder fattat sina egna beslut, vilket inneburit en stor ryckighet och stor skada för det etablerade samarbete som finns i gränsregionerna. Öresundsregionen har drabbats hårt och i andra änden av Sverige, vid Haparanda-Torneå, har det varit likadant. Gränserna har stängts och öppnats med stor godtycklighet. På Åland där man som svenskspråkig region har ett stort samarbete och utbyte av och med Sverige drabbas näringslivet hårt. Trots att det finns ett relativt stort självstyre på Åland gäller det inte när en pandemi slår till.

Karlström säger till SVT att de nordiska länderna borde bekämpa pandemin tillsammans. Om det gjorts såna försök eller inte ska vara osagt, men det som kommit fram verkar mer vara av karaktären en landskamp mot varann. Ålänningens inriktning är att det är pandemin som borde bekämpas och den ”känner inga lands- eller nationsgränser”. Det är konstigt att inte fler politiker i fler länder har den förståelsen. I stället blir alla rädda och inåtvända. Det känns inte tryggt inför en värre kris för världen.

De nordiska statsministrarna har fastställt en vision för det nordiska samarbetet: att Norden ska vara världens mest hållbara och integrerade region 2030. Då duger det inte att under den här pandemin agera som om det inte gällde. Då kan man tro att Nordiska Rådet bara är en galjonsfigur och så kan det väl inte vara? Det finns fortfarande många som tror på det nordiska samarbetet. Det gäller bara att de högsta politikerna agerar som om de tror på sina egna ord. Det borde inte vara alltför svårt, men i dessa dagar finns det tyvärr anledning att tvivla.

Förhandsvisning på nästa artikel
NÄSTA ARTIKEL