Kinks nådde hela vägen till Borås

Sir Michael Caine, skådespelaren ni vet, berättade om swinging London på 60-talet, om musik, mode och ungdomsuppror i en tv-dokumentär förra lördagen. En stor del av behållningen var musiken, och tankarna föll på The Kinks.

Nu var jag inte så gammal och musikintresserad under 60-talets första halva (född 56 som jag är). Dessutom har ju inte knallestaden Borås så mycket likheter med London. Förutom att det rinner en flod genom båda städerna, Men jag har ändå musikminnen. Min fyra år äldre bror köpte singlar, däribland ”Well respected man” med just Kinks. Så veckans val blev alltså Kinks och skivan ”Well Respected Kinks” som kom ut september 1966 och var det första lågpris-samlingsalbumet som gavs ut i England.

Albumet består av en samling populära singlar och b-sideslåtar som gruppen gav ut under 1964 och 1965. (Själv kom jag över lp:n i en loppisskivback för bara något år sedan, nyinköpt av någon Birgitta 1969 för 12.50 på Åhlen&Holm).

Just det här albumet blev omåttligt populärt i hemlandet. Det låg 35 veckor på engelska skivlistan, som högst på 5:e plats. Det känns härligt att lyssna på en skiva från den tiden. Det går att höra gitarrer och trummor och veta att det är riktiga instrument som låter. Av de tio låtarna på skivan är ingen över tre minuter lång. Som längst 2 min 53 sekunder.

På min valda skiva från min skivhylla finns förutom ”A Well Respected Man” favoriterna ”Till The End Of The Day”, ”Set Me Free” och deras genombrottslåt ”You Really Got Me” från 1964.

För två år sedan berättade han att han och brodern Dave och trummisen Mick Avory höll på att spela in material till en ny platta, och att gruppen aldrig egentligen upplöst.

The Kinks bildades 1963 i London under namnet The Ravens. Gruppen bestod av bröderna Dave Davies (gitarr och sång) och Ray Davies (gitarr, sång, keyboards och gruppens främste låtskrivare), Pete Quaife (bas, sång) och Mick Avory (trummor).

På skivan skriver Ray Davies; ”I am a collection of loose ends. I don’t want to be a rock star. I think this is just a part of my life which will come to an end”.

Ray Davies är fortfarande verksam. För två år sedan berättade han att han och brodern Dave och trummisen Mick Avory höll på att spela in material till en ny platta, och att gruppen aldrig egentligen upplösts. Jag har tyvärr ingen koll.

Jag kommer däremot ihåg flera andra låtar med Kinks som jag gärna lyssnar på, och som många säkert känner igen titlarna på. ”Dedicated Follower of Fashion”, ”Sunny Afternoon” och ”Dead End Street”.

Läser man om gruppen förstår man att Ray ofta skrev låtar som en kommentar till samtiden, som just ”A Well Respected Man” och ”Dedicated Follower Of Fashion”. Låten ”Dead End Street” kommenterar den brittiska arbetarklassens bistra situation på 60-talet:

There’s a crack up in the ceiling,

And the kitchen sink is leaking.

Out of work and got no money,

A Sunday joint of bread and honey.

What are we living for?

Two-roomed apartment on the second floor.

No money coming in,

The rent collector’s knocking, trying to get in.