GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Intensiv och dramatisk Cyrano med överraskande scenografi

Scen/Recension • Publicerad 20 september 2020 • Uppdaterad 25 november 2021
Johannes Wanselow som Cyrano.
Johannes Wanselow som Cyrano.Foto: Emmalisa Pauly

Bokstäver, ord, meningar och böcker är byggstenar i regissör Johannes Schmids uppsättning av Cyrano de Bergerac på Hipp i Malmö, och då inte bara när det gäller repliker och berättande. I hans version är till och med scenografi och kostym fulla av det skrivna ordet.

Ramen är en bokcirkel i ett svenskt stadsbibliotek. Där läser man Cyrano de Bergerac, skriven av Edmond Rostand 1897. Det är en historia byggd på den verkliga författaren Cyrano som levde på 1600-talet. Ju mer deltagarna läser, desto mer går de in i berättelsen och plötsligt öppnas en spricka i tiden och i fantasin. De förflyttas till 1600-talet och börjar spela de roller som ingår i pjäsen.

Kanske beror det på premiärnerver att inledningsscenen känns forcerad och högljudd. Riktigt har det inte satt sig i tempot, och den moderna dekoren hjälper inte skådespelarna att komma in i rollerna, eller oss som publik att komma in i pjäsen. Det är först när de är iklädda en fantasifull variant av 1600-talskläder, som det landar. Den rimmade alexandrinen hamnar rätt och logiken i pjäsen infinner sig.

Olycklig kärlek på flera håll

Och det handlar ju om den fula men spirituella och klipska författaren Cyrano som är kär i den sköna Roxane. Hon i sin tur älskar Christian de Neuvillette, stockdum men vacker. I sin oändligt olyckliga kärlek till Roxane erbjuder sig Cyrano att skriva kärleksbrev som vore de från Christian. Sedan börjar förvecklingarna som leder till olycka för alla parter.

Johannes Wanselow gör en trovärdig och helgjuten Cyrano. Hans stolthet och totala brist på smicker och falskhet, liksom hans kval och längtan, förmedlas med de stora åthävor man tänker sig att Cyrano ska ha. Det är intensivt och dramatiskt, men ibland en aning onyanserad röstmässigt.

Karin Lithman som Roxane.
Karin Lithman som Roxane.Foto: Emmalisa Pauly

Karin Lithman som spelar Roxane är också på helt rätt. Hennes sätt att tolka vers gör orden verkliga och hon gestaltar trovärdigt ungdomens svärmiska kärlek. Också Alexander Jubell som Christian lyckas bra i den ganska otacksamma roll han fått. Att spela korkad och inte ha många repliker kan inte vara lätt, men han fixar det med en komisk ådra som slår an. Josefin Iziamo som vännen Le Bret och Göran Dyrssen som greve de Guiche gör också bra ifrån sig.

Taktfast och uttalad rytm

Men det är Wanselow allt kretsar kring. Hans sätt att deklamera, med en taktfast och uttalad rytm, kan kännas högtravande, men den blir också en taktpinne resten av ensemblen kan följa. För om de andra huvudkaraktärerna är ledigare i sin deklamation, är han den som med blixtsnabb timing avslutar rimmen. Det blir som en elegant dans, eller en mental fäktningsscen (där finns ett par verkliga också). Den spirituella texten med sin inneboende komik kommer på så sätt till sin rätt i skådespelarnas samspel. Dramat förstärks också av de tre musiker som ”bor” i en spricka i dekoren. De blir en del av pjäsen, ett smart drag.

Några mindre fungerande val var den stundtals absurda regin och koreografin. Andra aktens inledningsscen med krälande kroggäster med boksidor på huvudena, kändes ganska obegriplig. Vissa kostymer var också övertydliga i sin önskan att visa det skrivna ordets betydelse.

Mer tragik än tragikomik

I den andra akten sätter sig pjäsen ordentligt. Delvis beror det på karaktärernas utveckling, men kanske också på att nerverna lagt sig - och att det nu lutar mer åt det tragiska än det tragikomiska. Den verkliga känslan, som att någon vrider om i ens hjärta, infinner sig och det var fler än jag som förstulet torkade bort en tår ur ögonvrån i slutscenen, där för övrigt Johannes Wanselow briljerar.

Och så har vi då scenografin. Den är magnifik, storslagen, rolig, smart, överraskande och alldeles underbar. Här har man gått all in. Jag tänker inte spoila för den måste upplevas. Kanske är det rent av så att dekoren är det mest uppseendeväckande på hela kvällen.

Cyrano de Bergerac

På Malmö Stadsteater Hipp

Regissör: Johannes Schmid

Musik: Toni Martin Dobrzanski

Cyrano: Johannes Wanselow

Roxane: Karin Lithman

Christian: Alexander Jubell

Sophie Lossing
Så här jobbar Norra Skåne med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.