”Jag vill att publiken ska höra hjärtslagen”

Vad är det med Vem är rädd för Virginia Woolf? som lockar dig som regissör?

- Att den handlar om det mest grundläggande för människan, den handlar om kärlek. Vi människor överlever bara genom att vi äter och älskar, annars dör vi ut. Sedan är jag också enormt intresserad av makt och maktlöshet. Anledningen till att jag började med teater överhuvudtaget var att när jag sitter och tjuvlyssnar på folk så kan de gå därifrån men på teatern får jag titta klart och titta på och träffa mig själv, mina föräldrar mina vänner och så vidare - dels i maktkamper och i lek och utmaningar men framförallt i kärlek och önskedrömmar. Jag tror också att man kan ha förklaringsmodeller till de flesta av människans drivkrafter men inte till just kärlek. Den teater som jag gör är ickemissionerande och ickeförklarande så jag försöker alltid ställa fram skeenden men inte förklara. På så sätt kanske man som publik kan förstå sina egna drivkrafter genom pjäsen.

Varför blev det av att du satte upp den här pjäsen just nu?

- För mig är skådespelarna A och O och det var nu och här det föll på plats. Jag fick de skådespelare jag ville ha. Jag är intresserad av modiga skådespelare som vågar släppa sin kontroll hur svårt det än är. Sedan har jag också i perioder varit väldigt rädd för att sätta upp den här pjäsen och också tyckt väldigt illa om den. Alla de här amerikanska efterkrigspjäserna talar till mig på något sätt men jag har varit tvungen att ta avstånd först. Men ju mer jag arbetar med dem desto mer märker jag att de har jättemycket med mig att göra och med något jag vill säga och eftersom jag lever nu så har de något med nuet att göra också.

Varför valde du arenascen där publiken sitter runt George och Marthas vardagsrum?

- Man ska inte kunna komma undan här, på ett sätt är man i samma rum som George och Martha och Nick och Grynet. Och jag vill att publiken ska få titta inte bara på skådespelarna utan in i dem, få känna och höra hur de andas, höra deras hjärtslag. Det viktiga är vad som är inuti dem i kombination med vad de ger ut. Det här är fruktansvärt jobbigt för skådespelarna, och lite läskigt för publiken.

Vad hoppas du att publikens upplevelse blir?

- Jag önskar att det kommer att kännas som om de sitter i en berg- och dalbana. Ibland ska de kännas som att puh nu är jag uppe igen och så swish så åker det iväg igen. När man sedan kommer hem kan man börjar tänka på sitt liv - eller inte. Men medan man sitter här hoppas jag att man känner att man är inbjuden till att bara hänge sig och åka med. Och man behöver inte kunna något eller veta något i förväg, man behöver bara ha levt ett tag på jorden.