God Helg! Flyttfåglarna drar söderut. Det har frusit flera gånger nu under den gångna veckan. Snart dags för allhelgonahelgen och strax dessförinnan traditionen med pumpor och annat. Coronan stoppar tidigare kommunalrådet Lennart Jönssons nya bok om luffare i våra bygder. Han hoppas i stället komma ut med sin bok under 2021.

Hur går det med Bror Lund och hans sång i kyrkorna i Hästveda och Farstorp, på julafton? Kommer Coronan att stoppa honom? Bror, som fyller 82 år senare i höst, har utan avbrott sjungit under 64 jular hemma i Hästveda och under 31 jular i Farstorp. Starten i hemsamhället skedde, då han var 18 år, 1956. För att traditionen ska leva vidare har nu projektet ”Rädda Bror Lund” startats.

Den tredje november är det dags för amerikanarna att gå till vallokalen. Vid sidan av coronavirusets ökade spridning, är tv-sändningar, radioinslag och tidningsartiklar matade med spekulationer om vem som blir landets nästa president. Den som väntar sig en sådan spekulation i denna krönika blir dock besviken.

Jag tänkte i stället ta er med på en resa drygt tre och ett halv år bak i tiden och över Atlanten, till en regntung januariförmiddag i Washington D.C. En resa då mitt första stora uppdrag resulterade i en enorm besvikelse – över en tumme.

Vi var nog många som trodde att pandemin skulle blåsa över och allt skulle bli som vanligt igen bara vi tog oss igenom våren. Bara sommaren och värmen kom så skulle det ordna sig och våra rörelsemönster bli normala igen. Det är ju bara erkänna att vi hade fel och allt kommer inte bli som vanligt igen.

Såhär beskrev vår kära blomsterhandlare på Lövgatan det väldigt bra för några veckor sedan med orden ”vi vänder nu blad och bladet är blankt, allt för att fyllas med nytt”.

Betänk livets korthet, dödens visshet och evighetens längd.

Så stod det på ett anslag utanför Lutherska Missionshuset vid Första Avenyn i Hässleholm.

Fallet var fjantigt, mina höga tjut var pinsamma. Och mitt försök att utnyttja situationen var misslyckat.

Jag skulle springa ikapp med sexårige systersonen och lyckades halka och ramla. Fallet var föga graciöst och jag landade på svanskotan medan systersonen sprang i mål som segrare. Det är inte särskilt skönt att slå svanskotan i asfalten, så jag gastade ”aj, aj, aj, aj!” (vilket lät väldigt fjantigt, förstod jag när dottern senare härmade mitt tjutande).

Radion är på, Carola H och Zara L sjunger ”och jag vet att det vi bygger upp nu, det blir en dag det våra barn ska ha”. Kvinnan mitt emot mig tittar på mig och frågar med tårar i ögonen, ”ja, vad är det vi lämnar över till våra barn?”.

Jag vet inte om alla generationer tänker så, problemet i dag är att vi får veta så in i nordens mycket om allt negativt som rör sig att det är svårt att värja sig. Det gäller verkligen att hålla hårt i sin benhårda övertygelse om att det goda vinner över det onda och faktiskt våga stänga av nyheterna ibland för att istället titta och lyssna på program som lyfter upp bra saker. Och som är roliga. Det gör i alla fall jag.

”Egentligen är det dumt”, sa mannen.

”Så dags att påpeka det nu”, svarade jag.

Var det för sista gången som vi i helgen ställde om klockorna?

Nä. Troligen inte. Frågan har fastnat på EU-nivå, även om slopandet av tidsomställningen bestäms av varje land och där Sverige ännu inte tagit ställning. Inte heller till om Sverige ska ha ständig sommartid eller alltid vintertid.

I SVT sänds för närvarande en programserie om den svenska dansbandsvågen. För mig som var ung i början av 1970-talet väcks många minnen av hur min generation roade sig på krogar, folkparker och festplatser på vischan till dansbandsmusik.

Mitt musikintresse var stort när jag var ung. Men dansbandsmusik var knappast något jag diggade. Pop och discomusik var det som gällde, det sistnämnda inte minst för att min hemstad Eskilstuna låg i framkant när discovågen härjade som värst. Varje helg hade vi tre diskotek att gå till medan dansbandsevenemangen riktade sig till en lite äldre publik.