Opinion

”Trängsel utgör en riskfaktor”

Det går inte att undvika all trängsel, skriver Lars J Eriksson. Arkivbild
Opinion
Opinion

Coronapandemin har drabbat oss med stor kraft i sex månaders tid och inget slut går att se. Förhoppningar om fungerande vaccin eller läkemedel som kan bota från influensan låter vänta på sig. Det har tvingat fram en rad restriktioner och troligen är mer att vänta efter den kraftiga smittspridningen. Antalet coronasmittade i Sverige det senaste dygnet är den högsta siffran sedan pandemins start – 2 128 bekräftade fall. Ändå måste samhället i stort fungera.

Vi vet att folksamlingar och trängsel utgör en riskfaktor. Därför tillhålls vi att undvika att nöjeshandla och trängas i butiker. Men all slags trängsel går inte att undvika. Framförallt måste vuxna som yrkesarbetar kunna ta sig till och från jobbet och skolelever transportera sig till skolorna. För många av dessa är det buss eller pendeltåg som gäller.

Runt om i landet blöder kollektivtrafikbolagen pengar. Ett sätt att möta denna påfrestning har varit indragna turer, vilket i sin tur skapat svår trängsel i rusningstid. Det riskerar att snabba på smittspridningen. Samtidigt har dessa trafikföretag kniven på strupen för att inte ekonomiskt gå under.

De ekonomiska påfrestningarna för kollektivtrafiken slår mot landets regioner och kommuner. Ändå måste hjulen fortsätta att rulla.

Därför måste staten gå in och kompensera dels för förluster, men också för att kollektivtrafiken skall kunna bedrivas på ett så riskfritt sätt som möjligt. De 2 miljarder som regeringen utlovat räcker inte på långa vägar. Satsningen måste bli betydligt mera kraftfull. Ett särskilt riktat stöd bör också ges för att trafikbolagen skall kunna anställa konduktörer och därmed skydda förarna från smitta och för att ha råd sätta upp plexiglasskydd mellan passagerarsätena. Dessutom bör slopade p-avgifter övervägas för att fler skall kunna ta sig till jobbet på ett smittsäkert sätt. Det är allvar nu.

Lars J Eriksson

Opinion

Så pratade KD och M om SD

Opinion
Opinion

I en tid då Ebba Busch och Ulf Kristersson attackerar Annie Lööf för att hon står fast i sitt motstånd mot samverkan med Sverigedemokraterna kan det vara intressant att påminna om vad de själva sa inför valet 2018.

Ebba Busch förklarade i en intervju i Göteborgs-Posten att Kristdemokraterna inte kunde tänka sig att samarbeta med Sverigedemokraterna under de närmaste 20 åren. ”Jag ser inte att den utvecklingen kommer att ske så som läget är i SD nu”, förklarade hon.

I en intervju i Aftonbladet förklarade Ulf Kristersson att ”jag kommer inte samarbeta, samtala, samverka samregera med SD”. Moderatledaren lovade också förintelseöverlevaren Hedi Fried att han aldrig skulle gå med på något samröre med SD. Åtminstone uppfattade Fried det så.

Idag ser Kristdemokraterna och Moderaterna uppenbarligen inga större problem att samarbeta med Sverigedemokraterna. När Centerpartiet står fast vid samma inställning som de själva hade inför senaste valet är detta parti de angriper. Det vore med mer logiskt att de förklarar för väljarna på vilket sätt Sverigedemokraterna har förändrats på de senaste tre åren. Det parti som de inte skulle samarbeta med på åtminstone 20 år.

Sverigedemokraterna är förstås glada att Ebba och Ulf har glömt vad de sa och släpper in Jimmie värmen.

Opinion

Smitarna belönas

Opinion
Opinion

Innan man börjar prata om att höja straffen kan det vara dags att prata om fängelsedömda som slipper straff genom att inte dyka upp inom de 75 dagar man har att inställa sig. I nuläget är cirka 700 personer på fri fot som borde sitta i fängelse. Fortsätter de att gömma sig kan straffet preskriberas. Man kan alltså i princip välja bort att avtjäna sitt fängelsestraff om man spelar sina kort rätt. Det är absurt att man belönar den som är extra förslagen som brottsling.

Sven-Erik Alhem, ordförande i Brottsofferjouren och före detta överåklagare, menar att det är lätt att ändra på den saken genom att straffet aldrig preskriberas, vilket är rimligt.

Moderaterna vill se en straffskärpning för den som försöker slippa fängelsestraff genom att inte dyka upp, vilket är ett bra förslag: någon form av konsekvens bör det få. Dock att Moderaternas förslag på att den som undviker straffet får ytterligare fyra års fängelse i överkant. I en genomgång som Sveriges Television gjort av vem som försöker undvika fängelsestraff rör det sig om folk som ska avtjäna relativt korta straff, ofta på några månader. Att lägga fyra år till ett straff på två månader om man uteblir står inte i proportion till varken brottet eller straffet. Påslaget bör lämpligtvis vara relativt till straffets längd. Är man dömd till 20 års fängelse kan ett påslag på fyra år kanske vara rimligt, men knappast för sex månader.

Att ropa på oproportionerligt stränga straff bortser dessutom från att Sverige fängelser är överfulla. Var man ska förvara alla dessa personer som får fyra års påslag har förmodligen inte tagits med i beräkningen.

Utredningen kring att avskaffa preskribering av fängelsestraff blir inte klar förrän i november och riksdagen kan inte ta ställning till detta förrän nästa år. Under den tiden kommer flera fängelsedömda som hållit sig undan slippa straff, medan den som följer reglerna och dyker upp som de ska får sitta av tiden. Så kan vi inte ha det.

Opinion

Långt ifrån harmlöst

Opinion
Opinion

Det låter som en trivialitet: någon kastar sten på danskar som kör längst E65:an mellan Malmö och Ystad. Men det har eskalerat till något som inte bara drabbar besökare i vårt land på ett oacceptabelt sätt, utan som till och med påverkar den lokala ekonomin.

Det är också rent skademässigt långt i från trivialt: detta görs uppenbart med en avsikt att skada. Enligt uppgifter ska en person på grund av detta ha förblindats och fått tänderna krossade. Det är en förskräcklig och grov form av misshandel. Stenkastaren måste förstå att den typen av allvarliga skador kan uppstå.

Det har diskuterats huruvida polisen behöver en gärningsmannaprofil på stenkastaren. Man kan givetvis hoppas på att polisen samarbetar med all sakkunskap och använder alla resurser som finns för att få fast personen. De verkar använda den tekniska kunskap som finns för att etablera ett mönster för stenkastaren och hur man kan skilja på en attack och ett vanlig stenskott. Ett kan man veta säkert även utan en utbildad profilerare: personer hyser agg mot danskar (det förefaller i skrivande stund som att måltavlan är just danskar) eller en grupp med en annan gemensam nämnare så till den milda grad att hen vill skada dem. Det måste utgöra en ledtråd: att kasta sten på 110 fordon, i vissa fall så hårt att förare eller passagerare skadas kommer inte ur ett vakuum: personen måste ha varit ilsken länge, eller gilla uppmärksamheten som kommer av skriverierna och vetskapen om att hen skrämmer främlingar.

Bornholm drabbas på grund av dessa överfall av vikande turism. Vem vill löpa risken att skadas på semestern? Det är självfallet oacceptabelt. Det finns ingen anledning att tro att polisen inte tar detta på allvar, men alla tillgängliga resurser måste användas: det kan i värsta fall bli en dödsfälla för någon om en sten träffar riktigt fel. Gärningsmannen ska alltså helst hittas innan det sker, innan turismen längst sträckan upphör och innan någon annan skadas svårt.

Opinion

Det politiska Utøya

AUF:s ordförande Astrid Hoem
Foto: Geir Olsen
Opinion
Opinion

Tio år efter Utøya menar många överlevande att dådets politiska sida sällan diskuteras. Det var socialdemokrater som attackerades och som pekades ut som en skadlig kraft av den högerextrema terroristen. Trots detta menar överlevarna att de får kritik när de diskuterar den politiska sidan och anklagas för att använda dådet för cynisk politisk vinning. Det förvånar: det var en politisk rörelse som attackerades. Valet av offren var inte slumpmässigt, även om mord på barn verkar meningslöst i sin grymhet.

Hade någon som jämförelse attackerat ett MUF-läger i Sverige hade det varit givet att se det som en attack på de högervärderingar som partiet har och de borde också få rätten att diskutera det som politiskt färgat terrordåd mot sin övertygelse.

Även för den skandinaviska socialdemokratins resa mot en restriktiv flykting- och integrationspolitik kan insikten om att det var socialdemokratiska barn som skytten attackerade vara värdefull. Det är också viktigt eftersom socialdemokratin på många ställen inte längre vill se det mångkulturella samhälle som Breivik hatade och de unga på Utøya ville försvara. I Danmark driver socialdemokrater på för en stram flyktingpolitik och det var länge sedan Stefan Löfven menade att hans Europa saknade murar.

Det finns all anledning att ge norsk socialdemokrati utrymme att diskutera Utøya som ett hatbrott mot norsk vänster. Ett brottsoffer måste ha rätten att berätta sin historia som de ser den. Med tanke på populariteten hos de högerextrema idéer och konspirationer som skytten fortfarande vill sprida är det viktig att kunna tala om vem som kan bli måltavla för framtida dåd. Skytten har inspirerat terrordåd i andra länder. Även de måste få äga rätten till berättelsen om att de som individer och som grupp utsattes för hatbrott. Det är enklare för samhället att avfärda Utøya och andra liknande ”ensam galning”- dåd som isolerade händelser orsakade av ett stört sinne. Men den politiska aspekten är viktig både av respekt från brottsoffren och för analysen av vem som kan utsättas härnäst.

OS i Tokyo 2021

Annorlunda OS

Opinion
Opinion

Idag invigs 2020 års olympiska spel – ett år försenat – i Tokyo. Det blir ett annorlunda OS utan publik i denna pandemins tid. In i det sista håller arrangörerna öppet för att avbryta spelen om covidsmittan skulle öka drastiskt. Allt tyder dock på att tävlingarna kommer att genomföras fram till avslutningen den 8 augusti. Ett par spännande veckor väntar.

OS är ett fantastiskt spännande arrangemang. Att tusentals idrottsmän och idrottskvinnor från många olika sporter samlas på en plats är speciellt. Även vi som vanligen inte är överdrivet sportintresserade går i spinn framför TV-apparaterna. Att Tokyo-OS kan bli Sveriges bästa sedan 1956 om man får tro prognoserna gör förstås sitt till.

Melbourne 1956 är det första OS jag själv minns. Det var före TV:s inträde i mitt barndomshem, men vi följde Sven Jerrings och Lennart Hylands rapporter i radion. Även sexåringen Håkan tyckte att det var spännande. Det blev många svenska medaljer den gången – och det ser det också ut att bli i Tokyo. De svenska fotbollstjejernas 3-0-seger över världsmästarna från USA på onsdagen är bara början.

Jag tycker att det mest spännande blir se om storfavoriterna i friidrott Daniel Ståhl och Armand Duplantis lever upp till förväntningarna. I idrott kan allt hända. Sverige har dessutom medaljfavoriter i så skilda sporter som gång, segling, cykel, judo, handboll, ridning, bordtennis, simning – och naturligtvis damfotbollen!

Frågan är om OS överlever för framtiden – och hur spelen i så fall kommer att se ut och anpassas till dagens verklighet. Den diskussionen kommer att fortsätta efter Tokyo.

Själv skulle jag gärna se att Sverige – i samarbete med Norge – arrangerar olympiska vinterspel inom en inte alltför avlägsen framtid. Eller varför inte svensk-danska sommarspel i Örestad? Ett OS-arrangemang skulle hursomhelst vara ett lämpligt nordiskt samarbetsprojekt.

Håkan Larsson

ANNONS

Detta är en sponsrad artikel och inte skriven av tidningens journalister.

Awise

Aktiviteten på svenska spelsajter har ökat under 2020

Awise Den 2 juli i år så infördes några nya spelrestriktioner för svenskar (läs mer om vad det innebär här) när det kommer till att spela casino online. Förändringarna begränsar alla konsumenters spelande och förslaget kom från Spelinspektionen i våras när man upptäckte en ökad konsumtion av spel på casino online. Under perioden då spelen ökade som mest var också då det fanns som minst utbud av odds, så en teori till den starka höjningen av aktivitet kan bero på att fler sportspelare testade på att spela på casino istället.

De svenska casinon som innehar den svenska licensen kan med andra ord inte marknadsföra sig unikt, utan de nya restriktionerna omfattar alla svenska spelbolag. Det har varit blandade reaktioner på de nya restriktionerna, men det lugnande beskedet är att det enbart kommer att gälla under 2020 och sedan förväntas spelmarknaden för svenskar vara som innan. Det vill säga en bonus för första insättning och valfria spelbegränsningar. Som det ser ut nu så får de svenska spelbolagen enbart erbjuda 100 kr i insättningsbonus och alla konton har en obligatorisk spelgräns på 5000 kr/vecka.

De landbaserade casinona har det däremot inte lika lätt. Sveriges första casino Cosmopol i Sundsvall meddelade nyligen att de hotas av nedläggning. Detta är dock inte spikat ännu, så vi får hoppas att vi får bevara alla våra landbaserade casinon öppna, så att det enkelt går att variera spel mellan spel online och att besöka Cosmopol i någon av de större städerna.

Spelmönstret bland svenskar har förändrats stort

Tidigare innan den svenska licensen infördes så var det vanligt att spelare valde att spela på ett och samma spelbolag för att kunna ta del av lojalitetsbonusar och kampanjer. Idag ser spelmarknaden helt annorlunda ut. Idag väljer många av spelarna att sätta in på nya spelsajter (hitta nya casinon att spela på via Bennycasino) varje gång de sätter in pengar för att kunna ta del av välkomstbonusen på spelsajten i fråga och få mer att spela för. Ruljansen på den olika svenska casinona har därför varit varierande med få återkommande spelare.

Bara sedan den 1 januari 2019 så ser spelmönstret helt annorlunda ut och många frågar sig om det kommer att vara lika populärt att spela online casino som det är nu, om några år? Generellt sett så verkar svenskarna föredra att spela med bonusar, hellre än utan. Även tidigare innan bonusspel begränsades så kunde man se ett tydligt mönster i deltagandet av kampanjer och erbjudanden som erbjöd spelarna mer att spela för.

När det kommer till smidigheten på de olika casinona så har det däremot blivit otroligt mycket bättre. Idag kan du spela casino online och verifiera dig med bankID, vilket har lättat på trycket gällande tiden det tar att få sina uttag in på kontot efter en vinst. Branschen utvecklas ständigt och förhoppningsvis så får vi mer passande spelregler under 2021 som många svenskar efterfrågar.

Opinion

Ingen framtid för kärnkraften

Opinion
Opinion

EU-kommissionen har satt upp målet att Europa ska bli världens första klimatneutrala världsdel till 2050, men klassificeringssystemet, taxonomin, skapar motsättningar på många områden.

Krafter inom EU-kommissionen anser – med stöd av Frankrike och länder i Centraleuropa som Polen och Ungern – att kärnkraft ska betraktas som ”grön energi”. Främst Tyskland, Österrike och Danmark protesterar – och det på goda grunder.

Vid ett seminarium under den digitala Almedalsveckan nyligen konstaterade professor Tomas Kåberger, tidigare generaldirektör för Energimyndigheten, att kostnaderna för ny sol- och vindel är på väg att bli lägre än att driva existerande kol- och kärnkraftverk vidare. I öppna ekonomier stängs därför allt fler av dessa anläggningar samtidigt som förnybara energikällorna snabbt expanderar.

Nya kärnkraft är statligt subventionerad och har ofta militära samband. Att länder som Turkiet, Förenade Arabemiraten och Iran bygger kärnkraft beror på att man också vill ha kompetens att skaffa kärnvapen, menar Kåberger. De har ypperliga förutsättningar att utveckla solenergi till långt lägre kostnader.

Idag talas om SMR, små modulära reaktorer, som kan serietillverkas och placeras där elen behövs. Det låter positivt, men kräver massproduktion för att få ned kostnaderna och det är inte möjligt i närtid.

Att serietillverka SMR-reaktorer av ”fjärde generationens” kärnkraft skulle ta ännu längre tid, om det ens är möjligt. I praktiken handlar det om briderreaktorer, som man utan framgång har arbetat med sedan 1950-talet och som kräver upparbetning och bränslefabriker.

Kärnkraftens risker är inte lösta. Ser man till hela bränslekedjan är kärnkraften heller inte fossilfri. Låt oss se möjligheterna i att utveckla de förnybara energikällorna vidare, en utveckling som pågår för fullt just nu. Även om utmaningarna är många kommer vi då närmare målet om ett klimatneutralt Europa om mindre än 30 år än att drömma om ny kärnkraft.

Opinion

Demokratin får aldrig sova

Jens Stoltenberg med anhöriga
Foto: BJÖRN LARSSON ROSVALL / TT
Opinion
Opinion

På eftermiddagen den 22 juli 2011 sprängdes regeringskvarteret i Oslo med en gigantisk bilbomb. Lite mer än en timme senare steg terroristen bakom bomben iland på Utöya, där det socialdemokratiska ungdomsförbundet AUF hade sommarläger, förklädd till polis. Konsekvenserna av denne ondsinte mans agerande under några timmar var förfärliga; sammanlagt 77 mördade och över 300 skadade.

Var detta ett dåd av en ensam galning? Både ja och nej. Han hade radikaliserats på egen hand framför datorn, men hade också tidigare varit medlem i det högerpopulistiska och invandringskritiska Fremskrittspartiet.

Som Eva Nordlund konstaterar i den norska tidningen Nationen agerade terroristen utifrån fascistisk ideologi. Han har själv hänvisat till en konspirationsteori som kallas ”Eurabia”. En föreställning om att en europeisk samhällselit samarbetar med arabiska länder i syfte att ”islamisera Europa”. I Norge utpekade terroristen Arbeiderpartiet som ”den inre fienden”, vilket gjorde ungdomsförbundet AUF som mål för hans attentat.

Även idag sprids samma konspirationsteorier av högerextrema och nynazistiska grupper. Internet är ett effekt redskap för dessa destruktiva strömningar. I augusti 2019 dräpte en annan ung norrman sin syster, som var född i Kina, och gick därefter till attack mot en moské, där han lyckligtvis blev övermannad. Han hade bilder på Utöyaterroristen i sitt rum och förklarade att han hade fått sin extrema uppfattning efter att ha studerat nynazistiska hemsidor.

Rasism och konspirationsteorier har inte minskat sedan massakern på Utöya för tio år sedan, snarare tvärtom. Även i Sverige. Våldsbenägna extremister finns inte bara på yttersta högerkanten utan också på yttersta vänsterkanten och i islamistiska miljöer. Svårast att upptäcka är ensamma personer, som radikaliseras framför dataskärmen, men även de finns i ett sammanhang. Det går inte att avfärda Utöyamassakern som en enstaka händelse av en galning.

Att förebygga extremism och terror är ett viktigt arbete på många plan. Ett demokratiskt samhälle får inte sova utan hela tiden arbeta för inkludering, rättvisa och sammanhållning. Här finns mycket att göra.

Opinion

Tio år av sorg

Statsminister Stefan Löfven tillsammans med AUF-ledaren Astrid Hoem och AP-ledaren Jonas Gahr Støre vid minnesmonumentet Lysningen, där alla offers namn står ingraverade på ett plakat.
Foto: Beate Oma Dahle
Opinion
Opinion

Det är tio år sedan vi lärde oss att vi levde i en illusion om ett tryggt, säkert samhälle. Att det bara krävdes en galning med en bomb eller ett gevär för att självbilden skulle krackelera och spricka.

Nyheten om en bomb i centrala Oslo var oerhörd och betydelsefull redan den. Att följa de långsamt ökande dödstalen och föreställa sig barn som springer ifrån en vuxen skytt i panik var en mardröm, liksom att försöka säga något av värde om vad detta innebär eller hur vi kunde värja oss mot detta. Vi var många som svor att terroristerna aldrig skulle få vinna den dagen.

Det är svårt att veta om vi fick rätt eller ej: den ensamme galningen eller extremistgruppen som attackerar vårt samhället är en del av vårt kollektiva medvetande nu. Det flesta vet att det är extremt låg risk att råka ut för ett terrordåd, men inte hjälpte det Ebbas föräldrar efter terrordådet på Drottninggatan.

Vi har sedan Utøya-dådet lärt oss att leva i en verklighet där ensamma galningar eller en grupp extremister med jämna mellanrum attackerar någon eller några som hen menar stör hens världsbild. Muslimer, homosexuella, kvinnor eller degenerade ateister: alltid retar de någon med ett automatvapen.

Anders Behring Breivik överlevde, till skillnad från många sådana gärningsmän och kunde ha gett insikt om hur dessa män tänker och varifrån blodtörsten kommer. ”Denne man har aldrig torterats, aldrig plågats av krig eller diktatur eller något annat som kan traumatisera en människa: varifrån kommer hatet och vreden?” Det funderade jag över i ledartexten jag skrev efter terrordådet. Vem var norrmannen som kallade sig nationalist, men inte tvekade när han tryckte av en pistol i ansiktet på ett norskt barn?

Efter tio år har Cirkus Breivik bara lärt oss att den vita rasens hämnare gillar att spela Yatzy och får extra norsk specialkost. I sin svit med rum på fängelset lär han oss inget annat än det absurda i att en massmördare stingsligt klagar på villkoren medan norska familjer tänder ljus till minne av sina barn på deras födelsedagar.

Vissa personer kan avhumanisera andra till den milda grad att man skrattande kan döda barn och fira det som en fantastisk triumf. Det är kanske lika bra att vi inte lärt oss att förstå det: normalt fungerande människor bör inte ha den kapaciteten.

Under de tio åren som gått har jag och andra kommentatorer med jämna mellanrum kämpat med att hitta något meningsfullt att säga om terrorns besinningslösa och meningslösa våldet. Vi har väl lyckats sådär bra. Men: Paris föll inte efter terrorattacken mot Bataclan, Oslo inte efter dådet på Utøya. Folk orkar inte vara rädda hur länge som helst.

Världen är full av extremister, som av en eller anledning radikaliserats till att tro att vissa av deras medmänniskor inte förtjänar medmänsklighet. Trots detta vänjer vi oss vid rädslan och sorgen och börjar gå på konsert och åka på ungdomsläger igen. Det är vardagen som besegrar extremismen. Den trötta, stressade tisdagen då den som har ett ärende på Drottninggatan inte längre orkar fundera på terrordådet som skedde där. Vardagens repetitiva lunk råder till sist inga bomber på.

Förhandsvisning på nästa artikel
NÄSTA ARTIKEL