Sveriges dåliga ekonomi

Det talas mycket om att Sverige har en bra ekonomi, men verkligheten är något helt annat.

Under många år har Sveriges ekonomi halkat efter övriga länder. Det är inte så att Sveriges ekonomi stått stilla, utan det är på det enkla viset, att övriga länder har vuxit snabbare. Den svenska tillväxten ligger i Europas bottenskikt, enligt EU statistik.

De statliga utgifterna har vuxit oroväckande under många år, men inte i takt med de ekonomiska förutsättningarna. Detta har medfört kraftigt minskat försvar, gränsskydd, färre poliser, försämrad infrastruktur, försämrad sjukvård, skola, pensioner och så vidare. Detta är något som alla ganska väl känner till.

Den senaste ”högkonjunkturen” (före covid-19), var konstgjord, med superlåg ränta och med en halv miljon nytillkomna konsumenter, som köper/handlar, med eller utan statliga/kommunala bidrag. Det blev alltså en ”högkonjunktur”, men långt från den tidens riktiga högkonjunktur, som Sverige hade för 50 år sedan.

Ökad BNP senaste åren beror till stor del på ökad invandring, med kostnadsökning för stat, kommun och landsting, vilka alla har ett skriande behov av pengar. Sverige har en ovanligt stor del offentlig sektor, som påverkar BNP med 50 procent, därför ser BNP bättre ut än om man exkluderar denna sektor.

Är statsskulden låg? Man behöver bara gå 5 år tillbaka i tiden, för att se att den varit lägre. Däremot försöker man berömma sig för att den i förhållande till BNP är lägre än på många år, men det är bara ett sätt att gömma sig bakom hemmagjord statistik. Jag är förvånad att inte någon ekonomijournalist påpekat bristerna.

Det som är än mer oroväckande, är att såväl företag, kommuner och privatpersoner också är mycket skuldsatta. I andra länder är det ofta staten som står för den stora skuldsättningen. Svenska staten har alltså vältrat över kostnader till kommuner/regioner, med påföljd att dessa idag har enorm skuldbörda. Den konstgjort låga räntan bidrar förstås också till ökad skuldsättning.

Regering, och riksbank med flera är så insnöade i sina modeller att dom har svårt att se utanför sin egen värld. Då missar man alla varningssignaler. Detta riskerar att utvecklas till ett förutsägbart haveri. Skulle de, mot förmodan, inse problematiken, så blottar de också sina egna misstag och detta är nog alltför pinsamt för män i dessa positioner.

Öppenheten i Svenska samhället måste också innefatta öppen diskussion om den ekonomiska verkligheten. Det är alltför många ekonomer och tankesmedjor som har samma åsikter i den egna ”herrklubben” och inte har förmågan att ta till sig kritik från utomstående med andra åsikter och utgångspunkter.

Esbjörn Hansson