Opinion

Våld och inkomstklyftor

Opinion
Opinion

I en studie från SNS hittar Sanna Ericsson, doktor i nationalekonomi vid Ekonomihögskolan i Lund, tecken på att kvinnor som tjänar mer pengar än sina män löper ökad risk att utsättas för våld i förhållandet. Ett särskilt starkt samband finns det för välutbildade kvinnor, enligt rapporten som kartlagt 900 000 kvinnor mellan 2001-2011.

Sammanhanget är bland annat att ”ökad förväntad inkomst leder till ökad sannolikhet för sjukhusbesök till följd av misshandel, för kvinnor i alla inkomstnivåer och oavsett deras relativa inkomst inom äktenskapet”. Ingen upplyftande läsning. Detta gäller särskilt med kvinnor med gymnasieutbildning eller mer, där risken för att kvinnan ska uppsöka sjukhus på grund av misshandel ökar mer när inkomsten stiger. Som så ofta med statistik finns det fällor: att högutbildade förefaller utsättas i högre grad kan handla om att kvinnor med högre utbildning har högre anmälningsbenägenhet när de utsätts för våld.

Det är huvudsakligen för kvinnor över 45 som kopplingen mellan höjd inkomst och sökt vård för misshandel är stor. Där kan man spekulera i att den gruppen oftare har förhållanden med konservativa könsroller än i gruppen gifta kvinnor i 30-årsåldern. Kvinnor som varit gifta länge löper också större risk att misshandlas om de får plötsliga inkomstökningar.

Enligt studien finns också en korrelation mellan att kvinnor med högre inkomst än sina män utsätts för våld och att dessa män sedan själv söker läkarhjälp för depression, ångest eller missbruk. Männens självbild förefaller alltså bli lidande av att leva med kvinnor med högre inkomst än dem själva, alternativt att de bemöts med mindre respekt av andra om de inte är familjeförsörjaren. Det visar på att vi inte kommit så långt med jämställdheten som vi hoppats på. Eriksson påpekar att det är komplexa orsakssammanhang hon försöker kartlägga. Men om inte annat visar detta att sammanhangen mellan ekonomi och jämställdhet är väl värd att titta på.

Opinion

Ingen grön deal för Sverige

Opinion
Opinion

Vattenkraft ska inte längre finnas med på EU-kommissionens förslag till lista på hållbara gröna investeringar. Det innebär att det kan bli svårt att locka investerare till svensk grön energi, eftersom tanken är att den ska vara vägledande för finansmarknaden. Listan, den så kallade taxonomin, är en viktig del av EU:s green deal och Sverige har varit pådrivande kring att den ska finnas, vilket gör det extra olyckligt att det drabbat oss själva.

EU är baserat på kompromisser, men det kan ifrågasättas om det är just svensk vattenkraft som ska strykas från en sådan lista. Regeringen bör fråga sig om Bryssel förstått hur svensk vattenkraft fungerar, eller om det föreligger missförstånd. Bland annat finns det risk för att EU:s invändningar mot lokal vattenkraft handlar om att man inte förstått förutsättningar i just det fallet.

Man kan jämföra med hur svenskt skogsbruk varit tidvis missförstått i Bryssel. För andra länder var den största risken skogsbränder, men på den tiden drabbades Sverige nästan aldrig av det och hade inget behov av ett komplicerat regelverk eller supportsystem kring skogsbränder.

Vad beträffar bioenergi i form av skogsråvara kan man nästan vara säker på att det föreligger missförstånd. Sverige har sällan eller aldrig haft så mycket skog som nu och den är huvudsakligen ung. Vi kan använda ganska mycket skog med gott samvete, även om avverkningen måste vara hållbar. Skulle man inte avverka skulle det hota den biologiska mångfalden och återväxten av annan flora än industriskog. Oavsett hur man ser på saken är för lite skog inte problemet.

Finansmarknadsminister Per Bolund menar att det finns förhandlingsmån kvar innan beslutet fattas till våren, men från borgerligt håll är kritiken mot det som man ser som regeringens passivitet i frågan frän. Regeringen bör i sitt påverkansarbete börja med att försäkra sig om att kommissionen förstår hur vindkraften och biomassan framställs och används i Sverige. Om man går efter det bör det rimligtvis platsa på listan.

Opinion

Välkommen kartläggning

Opinion
Opinion

Brå ska kartlägga etnicitet i samband med personrån. Det är välkommet, av flera skäl. Först och främst för att ökad kunskap alltid är bra. För att förstå fenomenet behöver vi veta så mycket som möjligt om vem som rånar och vem som rånas. Om en etnicitet är överrepresenterad kan man titta på vad som finns som gemensam nämnare mellan dessa gärningsmän. Brå påpekar att debatten har varit infekterad med många teorier och påståenden som saknat faktaunderlag. Om man tar fram underlag slipper folk komma med mer eller mindre välgrundade gissningar.

Det lär vara så att gärningsmännen i hög utsträckning kommer från socioekonomiskt utsatta områden, eftersom fattigdom och hopplöshetskänslor gör det mer sannolikt att du blir kriminell. Om du kommer från en välbärgad bakgrund och har goda utsikter på arbetsmarknaden är det mindre lockande att bli till exempel gängkriminell. Att man beskyller utlandsfödda för brott handlar i vissa fall om att man vill att det ska vara så eftersom man ogillar invandring och bortser från att den gemensamma nämnaren är ekonomisk och social utsatthet, till exempel om man inte kommer ut på arbetsmarknaden.

Skulle Brås granskning visa att det finns andra mönster, som att en etnisk grupp är överrepresenterad bland gärningsmän eller offer är det bra att veta, eftersom man kan fråga sig varför. Varken Brå eller någon annan som vill delta i samhällsdebatten behöver slösa tid på gissningar. Om en etnicitet är överrepresenterad i en viss typ av brott kan man forska kring vilka mekanismer som ligger bakom och fundera på vad som kan göras för att bryta mönstret. Maria von Bredow från Brå varnar för att det kan bli missvisande, eftersom anmälningsbenägenheten är olika i olika delar av samhället, liksom risken för att misstänkas för brott. Att kartlägga etnicitet är ändå en början på processen att försöka förstå vem som begår brott och varför. Förmodligen borde Brå kartlägga även andra brottstyper.

Opinion

Problemet med frånvarande parlamentariker

Opinion
Opinion

Europaparlamentarikern Fredrick Federley tar paus från politiken på grund av psykisk ohälsa och svårigheter med att fokusera på det politiska uppdraget under de omständigheterna. Arbetsbelastningen på europaparlamentariker är tung och det är ofta långa arbetsdagar med lite tid för återhämtning och förströelse om man tar sitt uppdrag på allvar, vilket kan vara värt att tänka på för den som tycker att parlamentarikerna har för höga löner.

Europaparlamentet har inga ersättare, vilket många väljare nog inte vet. Fredrick Federleys plats kommer att stå tom. Europaparlamentet är varken anpassat för föräldraledighet eller för personer som behöver ta en paus för sin hälsas skull. Hypotetiskt kan ett parti som har en eller två ledamöter riskera att stå utan representation på plats vid sjukdom eller föräldraledighet. Det är opraktiskt och Sverige bör driva frågan om att det behövs ersättare när en parlamentariker inte kan utföra sitt uppdrag. Nästa person på listan måste kunna träda in. Det nuvarande systemet är orättvist mot väljarna, som när de röstar på en kandidat förväntar sig att deras intressen ska tillvaratas under hela mandatperioden.

Om Fredrick Federley drabbats av utbrändhet är det en lång återhämtning som krävs för att inte fara permanent illa. Europaparlamentariker bör, även om det känns tråkigt, överväga att avsäga sig sitt uppdrag om en längre ledighet behövs, av skälet med utebliven ersättare.

Opinion

I dödens väntrum

Utan hårdare restriktioner dör fler på äldreboenden.
Foto: Thomas Johansson/TT
Opinion
Opinion
PREMIUM

Idag redovisar vårt södra grannland Danmark 9 ytterligare dödsfall i coronapandemin. Danska tidningar larmar med stora rubriker om hur krisartat läget är. Här i Sverige var torsdagens notering ytterligare 67 döda. Det illustrerar hur den svenska strategin innebär ett daglig haveri när det gäller att begränsa pandemins effekter på vårt land. Danmark med egentligen sämre förutsättningar i form av högre befolkningstäthet håller nere coronans verkningar medan den löper amok i vårt land.

Så här har det fortsatt sedan coronapandemin nådde Sverige i början av året. Ändå fortsätter vi med en strategi som innebär lindrigare restriktioner än i våra nordiska grannländer och får goddag yxskaft svar av både Anders Tegnell och Stefan Löfven på frågan om munskydd i offentliga miljöer. Den som vill kan ha munskydd är deras besked, vilket är en ren förolämpning mot befolkningens fattningsförmåga eftersom effekten av munskydd främst gäller om alla bär dem i sammanhang där risken för smittspridning är stor.

Redan prenumerant?
1 kr första månaden
Alla Premiumartiklar för 1 kr första månaden, därefter dras 99 kr per månad. Bindningstiden är aldrig mer än en månad. Säg upp när du vill.
Ingår i Norra Skåne Premium
  • NorraSkåne.se - Alla artiklar på NorraSkåne.se
  • Norra Skåne-kortet - Förmånliga erbjudanden varje månad
  • Nyhetsbrev - Senaste nytt direkt i din meljkorg

Opinion

Förbättra den skånska stomivården

Region Skånes rekommendationslista för stomipatienter är för begränsad jämfört med vad som gäller i övriga landet, menar ILCO Skåne.
Foto: Johan Nilsson/TT
Opinion
Opinion

Föreställ dig att du varje dag skulle behöva vara orolig för att du inte kan reglera din tarm. En ständig oro för lukt, ljud eller läckage och att alltid behöva vara uppmärksam på var närmsta toalett finns. För att stomiopererade inte ska behöva känna denna oro och kunna hantera sin vardag, krävs tillgång till trygga individanpassade stomihjälpmedel.

I Region Skåne bor drygt 6 000 personer med stomi. Anledning till stomi är oftast cancer och inflammatoriska tarmsjukdomar, men det finns även andra orsaker som gör att personer måste stomiopereras. Det kirurgiska ingreppet, som innefattar att avleda kroppens slaggprodukter innebär en chans till ett fortsatt liv och de allra flesta personer fortsätter att leva ett helt normalt liv efter operationen – en förutsättning är dock att det finns välfungerande bandage / stomihjälpmedel som främjar individuell livskvalitet. I större delen av Sverige erhålls stomihjälpmedel via det nationella systemet som regleras av Tandvårds-och Läkemedelförmånsverket (TLV) vilket stärker en jämlik och kostnadseffektiv vård.

I Skåne är det dock lite annorlunda. Under våren har vi inom ILCO haft en god dialog med politiker i Region Skåne kring vården av stomiopererade personer. Vi är tacksamma för att denna dialog finns och det är tydligt att det finns en gemensam vilja att förbättra stomivården i Region Skåne. Det finns dock ett område som vi inom ILCO anser behöver förbättras när det gäller stomivården i Region Skåne, men tyvärr upplever vi att ansvariga politiker i Region Skåne inte delar samma bild, vilket är något som oroar oss inom ILCO. Skåne har som enda region i landet valt att införa en så kallad rekommendationslista över vilka stomihjälpmedel som ska förskrivas till patienter.

Listan i Skåne är kraftigt reducerad jämfört med det nationella utbudet av hjälpmedelsprodukter via TLV. Skånes lista innehåller även ett tak för hur mycket individen får förbruka. Produkter i det nationella systemet har genomgått en nationell pris- och kvalitetsanalys som internationellt anses vara den mest grundliga och objektiva värderingen inom stomi i hela världen. Användning av det nationella systemet försvåras i samband med rekommendationslistan och minskar väsentligen patienternas möjlighet att vara involverade i behandlingen. Detta är viktigt eftersom kroppar förändras med tiden och personens bandage ska vara anpassat till detta. I genomsnitt behöver mer än 80 % av patienterna göra fler än tre produktbyten och i många fall mycket mer för att hitta rätt produkt. Det är därför ILCO anser att möjligheterna med att kunna få ta del av ett brett sortiment stärker förutsättningarna för ökat välmående och bättre livskvalitet. Den rekommendationslista som finns i Region Skåne fokuserar nästan bara på pris. Avsteg från listan kan göras, men det är tänkt att förskrivning ska ske enligt listans rekommendationer. Det är mycket svårt för en patient att veta att det finns alternativ.

Under slutet av 2019 lät vi inom ILCO i Skåne göra en enkätundersökning bland våra medlemmar om hur de uppfattade den skånska rekommendationslistan. Vi hade en svarsfrekvens på 68 %, vilket vi ser som högt. Vår analys av rekommendationslistan är att den begränsar tillgången till stomihjälpmedel och därmed minskar personers möjlighet till ökat välmående och bättre livskvalitet.

Undersökningen visar att 85 % av alla svarande medlemmar inte kände till listan, men ändå har 12 % i enkäten angett att införandet av listan har inneburit en begränsning av tillgång till spray, specialhäfta, våtservetter och hudskydd. Att det finns en bred tillgång till dessa produkter, och i tillräcklig mängd är naturligt att förstå för alla som vid något tillfälle haft diarré och behövt torka sig lite mer. Nästan 5 % uppger att de inte kunnat byta stomipåsen som de önskat. Varför ska någon behöva fundera på om och när de ska byta sin stomipåse? Detta är orimligt anser vi. Region Skånes rekommendationslista för stomihjälpmedel har skapat en onödig oro hos oss stomiopererade personer. Vi upplever att listan begränsar och påverkar vår vardag. Det finns goda skäl för Region Skåne att omvärdera användningen av listan och återgå till full användning av det nationella systemet. Tiden för den administration som läggs ner på att ta fram rekommendationslistan kan istället användas för att möta oss stomiopererade inom vården.

Rose-Marie Hultman

Ordförande, ILCO Skåne

ANNONS

Detta är en sponsrad artikel och inte skriven av tidningens journalister.

Awise

Gör skillnad med Miljonlotteriet!

Miljonlotteriet Det är på alla håll i världen som det händer en hel del i dagsläget och det finns massor av människor som gör vad de kan för att hjälpa till. IOGT-NTO är rörelsen som står bakom Miljonlotteriet och de är särskilt inriktade på barnen som växer upp i svåra hemförhållanden.

Genom att spela på skraplotter och bingo på Miljonlotteriet så är man samtidigt med hjälper utsatta människor att klara av vardagen. När det händer saker i vårt samhälle så är det ofta barnen som får ta smällen och det är just detta som föreningen riktar in sig på som mest. Varje år anordnar IOGT-NTO möjligheten för barn att delta på bland annat läger och en hel del andra evenemang som skapar minnen för livet för många barn som växer upp i tunga hemförhållanden.

Kontoret ligger i Mölnlycke och nyligen valde Miljonlotteriet att satsa mer digitalt med sin marknadsföring. Detta ledde till betydligt bättre försäljning av lotter, men därmed slutade de helt med att marknadsföra sig via telefon. När detta hände så var det många som fick bluffsamtal som påstod sig vara Miljonlotteriet som ville att du skulle dela kontouppgifter så att vinst kunde betalas ut. Du kan läsa mer på Bingomania om Miljonlotteriet eller i Miljonlotteriets pressrum. I samband med att de digitaliserade gick lotteriet ut med varningar till sina spelare om dessa bluffsamtal, men tyvärr så var det trots det flera som blev lurade av bedragarna.

Vinst även vid nitlott

Eftersom att alla köp på lotter bidrar till många goda ting, så kan du oavsett vinst eller förlust känna dig som en vinnare. Man kan prenumerera på Miljonlotteriets skraplotter genom att beställa lotter på deras hemsida. Man kan dessutom registrera sina nitlotter för en extra dragning och då får man en ny chans att vinna. Du kan välja att få lotterna hemskickade så att de kan skrapas för hand. Idag är det många som väljer att skrapa sina lotter digitalt, då det anses både mer klimatsmart och många tycker att det är smidigt att kunna göra på det viset.

För att man ska kunna vinna på någon av lotterna så behöver man skrapa fram 3 likadana symboler eller siffror. Många föredrar att spela på just skraplotter på grund av att man får veta vinsten direkt och för att det också är spännande att skrapa. Miljonlotteriet skänker en hela sitt överskott till IOGT-NTO och har skänkt flera miljarder sedan år 2000. Syftet är att hjälpa utsatta barn och vuxna i Sverige. Bland lotteriets kampanjer så finner du många hjärtevärmande arbeten som du får vara en del av. Varje såld lott gör skillnad för någon av de hundratusentals både barn och vuxna som far illa på grund av alkohol och droger i Sverige.

Opinion

50 år av bönders kamp

Opinion
Opinion

1960-talet var en tuff tid för Sveriges bönder. ”Det var skottpengar på bönder”. 1967 års jordbruksbeslut inriktades på prispress och ökad import för att tvinga bönderna att lägga ned verksamheten, flytta till staden och bli industriarbetare.

Krisen var kanske vad som behövdes för att de segdragna diskussionerna om att slå ihop böndernas två organisationer – den fackliga Riksförbundet Landsbygdens folk, LRF, och de kooperativa företagens organisation, Sveriges Lantbruksförbund – skulle bli verklighet.

1971 föddes den nya, gemensamma organisationen och nu har LRF gett ut en imponerande jubileumsbok – ”Med gemensamma krafter”. Författare är den mångåriga Landjournalisten Kerstin Davidsson och hon har verkligen gjort ett gott jobb. Intervjuer och historier fogas in i historien på ett mycket läsvänligt sätt.

Redan efter ett par år nåddes en framgång i den förhandling med staten, som jordbrukets priser då byggde på. Ett inkomstmål fastställdes för jordbrukarna som skulle likställas med arbetarna, och subventionerad avbytartjänst infördes för att ge bönderna möjlighet att ta semester och annan ledighet. Det sågs som ett gott betyg åt den nya organisationen.

Men LRF blev också en mer militant organisation än föregångaren RLF. Stora demonstrationer mot jordbrukspolitiken (och jordbruksministrar) organiserades i Stockholm, traktordemonstrationer genomfördes i många städer och till och med en blockad av egna mejerier för att visa på hur viktiga de svenska bönderna var (och är).

I slutet av 1980-talet kom LRF fram till att den gamla regleringsekonomin med förhandlingar mellan bönderna och staten måste avvecklas. Spårbytet, kom det att kallas och LRF fick med sig politikerna, Men knappt hade det nya systemet införts förrän Sverige gick med i EU och nya regleringar tog över.

Trots att LRF:s ledning drev på för medlemskap var inte lantbrukarnas organisationer förberedda på den hårdare importkonkurrens som EU förde med sig. Den svenska produktionen minskade under 20 år och en stor del av de bondekooperativa företagen tvingades upphöra eller såldes till privata intressen.

Kvinnornas roll i LRF är värt ett eget kapitel. Först när gårdsmedlemskapet ersattes med personligt medlemskap blev kvinnorna synliga. Inte förrän 1977 valdes den första kvinnan i in förbundsstyrelsen. Nu har LRF haft två kvinnor som förbundsordförande.

LRF:s stora betydelse för landsbygden vid stora katastrofer, som stormen Gudrun, skogsbränder, torka och nu senast corona, kan knappast överskattas och beskrivs väl. Det handlar om både lokalt arbete och rikspolitisk påverkan. LRF har också medvetet profilerat sig som hela landsbygdens organisation.

LRF har varit föregångare med uppmärksammade reklamkampanjer, som ”Kan du tänka dig den här bygden utan jordbruk” och ”Idag finns det femton utrotningshotade arter, en av dem bär keps”. Många aktioner och utspel bevakas också väl redaktionellt av media, bland annat tack vare den stora och väl decentraliserade organisationen. Det har i 50 år varit en framgångsfaktor för en liten, krympande grupp i samhället – Sveriges bönder.

Yngve Sunesson

Opinion

Inga skattepengar till förtryck

Opinion
Opinion

22-åriga Nasteho Mohamed säger att det ställs krav på henne som somalisk kvinna att anpassa sig till konservativa normer som är i otakt med det svenska samhället och hennes rättigheter och det somaliska klansamhället finns även här. Hon berättade om sin kamp mot kvinnoförtryck i ett uppmärksammat inlägg på Facebook. Bland annat menar hon att kulturföreningar ser till att förtryckande normer lever kvar. Miljöpartisten Mursal Isa, regionpolitiker i Dalarna, håller med henne och menar att en del av de föreningar som får bidrag från MUCF, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, cementerar konservativa värderingar som förtryck av kvinnor. Han menar att de sprider en negativ bild av svenskhet och motverkar integration hos sina medlemmar.

Tyvärr är det inte första gången det här problemet uppstår i samband med bidrag från MUCF. Andra föreningar har anklagats för att använda medel för att saluföra extremism och icke-demokratiska värderingar. Några har förlorat sitt bidrag av det skälet. Man får ha vilka åsikter man vill, men inte alla ska bekostas med skattepengar.

Både Mohamed och Isa har blivit kritiserade av sina landsmän, som menar att de är illojala mot gruppen. Det är begripligt att andra somalier oroar sig för att det ska leda till ökad rasism när problem bland svensk-somalier belyses. Samtidigt bekräftar de i någon mån deras bild när de kräver lojalitet.

Historien är både ett stort misslyckande och en stor framgång. Nasteho Mohamed har fått en tydlig bild av vilka rättigheter hon har genom den svenska skolan och har satt sig på tvären när någon försöker tvinga henne till ett sätt att vara som hon inte är bekväm med. Skolan och samhället har gjort sitt jobb med att förmedla att i vårt samhälle strävar vi efter att alla ska ha samma rättigheter och skyldigheter, oavsett kön eller etnicitet.

Föreningar som sprider förtryckande normer som går emot svensk lagstiftning bör inte få bidrag i från skattepengar.

Opinion

Slut på mensfattigdomen

Opinion
Opinion

Skottland blir det första landet i världen att göra mensskydd gratis. Samtliga medlemmar i det skotska parlamentet röstade för förslaget som har fått oväntat stort politiskt stöd. Det är från början en kampanj från Labours hälsovårdstalesperson Monica Lennon, som säger att hon arbetar för att avstigmatisera mens. Skottlands förstaminister Nicola Sturgeon kallar reformen banbrytande.

Britterna kan vara överraskande reserverade kring ”kroppsfrågor” och nästan hälften av alla brittiska flickor säger att de upplever skam kring mens. Tanken är att synliga mensskydd ska normalisera företeelsen.

Produkterna ska finnas tillgängliga på offentliga toaletter och på arbetsplatser, men även en del pubar och restauranger har på eget initiativ börjat ha mensskydd på sina toaletter.

Logistiken och hur man ser till att det sker är intressant: det går knappast att inspektera alla offentliga rum för att se om det finns mensskydd, men å andra sidan är det kanske inte märkligare än att det finns toapapper på plats både på offentliga toaletter och arbetsplatser i nuläget.

Det är säkert välkommet för skotska kvinnor, särskilt låginkomsttagare, som nu kan använda de 130 kronor som kvinnor i snitt anses lägga på mensskydd i månaden, till mat eller räkningar istället. Det intressanta här är egentligen om någon följer efter. Det är i utvecklingsländer man bäst skulle behöva gratis mensskydd. I nuläget finns det ganska många kvinnor som har problem med att få och behålla ett jobb eftersom de antingen inte har råd till mensskydd, eller inte kan få tag på några i närheten av sin arbetsplats och därför stannar hemma. Det kan låta trivialt jämfört med svält, övergrepp eller könsförtryck, men att ha tillgång till mensskydd är viktigt för värdighet och hygien på samma sätt som rent vatten.

Det är långt ifrån någon trivial reform som Skottland genomfört. Det är tvärtom en frihetsfråga.

Förhandsvisning på nästa artikel
NÄSTA ARTIKEL