GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Spretig framtidsdystopi utan humor

Nora Wurtzel har läst Jessica Schiefauer framtidsdystopi Bärarna där en pandemi ska stoppas genom att skilja män från kvinnor.
Bok/Recension • Publicerad 16 november 2020 • Uppdaterad 25 november 2021
Jessica Schiefauer är aktuell med Bärarna.
Jessica Schiefauer är aktuell med Bärarna.Foto: Ola Kjelbye

Jessica Schiefauers Bärarna inleds med ett manifest där Förenade kontinenterna fastställer att pandemin måste stoppas genom att skilja männen från kvinnorna. I den dystopiska framtiden har grupperna män och kvinnor ersatts med spridarna respektive bärarna, till följd av den smitta som härjat i årtionden.

Spridarna låses in i reservat medan bärarna byggt ett matriarkat som är både veganskt och ekologiskt hållbart, men efter många år av att ha levt separerade sjunker födelsetalen katastrofartat och kampanjer inleds med syfte att fler barn måste födas. Huvudpersonen Nikki arbetar som språklärare på en migrationsverksliknande myndighet. Hon lever länge tillsammans med sin partner Simone utan tankar på att skaffa barn, men plötsligt är det som om den ”biologiska klockan” har slagit och Simone kan plötsligt inte tänka på annat.

Bristfälligt karaktärsbygge

Forskningen har i denna framtidsdystopi nått så långt att både insemination och livmodertransplantation tillhör vardagen och när Simone efter upprepade försök ändå inte blir gravid vänder hon sig allt mer inåt. Den ofrivilliga barnlösheten blir en spricka i relationen, men tyvärr har Schiefauer inte lyckats få liv i Simone innan hon tynar bort. Till följd av det bristfälliga karaktärsbygget väcker hennes sorg varken medlidande eller igenkänning hos läsaren.

Vad som till en början är en berättelse där en härligt promiskuös flersamhet är norm i ett samhälle av (och för) kvinnor, blir snabbt till en könspolitisk härva. I ett samhälle där pojkfoster säljs på basaren, abort likställs med barnamord och spridarna används som försöksdjur, kan allt läsas som en politisk poäng – frågan är bara vilken och för vems räkning.

Reproduktiv dystopi

Romanen är en reproduktiv dystopi där tankarna lätt vandrar till både Gerd Brantenbergs Egalias döttrar och Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse, dock utan Brantenbergs humor eller Atwoods känsla för levande personporträtt. Schiefauer leker likt Brantenberg med det könsbestämda språket och i Nikkis värld är ord som ”son” och ”pappa” helt utraderade, medan städerna heter Irisburg och Dorishamn.

Schiefauersberättare famlar med formuleringar på ett sätt som ter sig typiskt för dystopigenren: ”Ja, det är svårt att berätta en historia. Vad hör till, vad är villospår.” Metagreppet har använts för många gånger förut och reflektionerna hamnar snarare i den senare kategori – det blir helt enkelt villospår.

Spretigt

På några hundra sidor hinner Schiefauer lägga fram en syn på kön och sexualitet som inte bara är upprörande för queeraktivister eller transexkluderande radikalfeminister utan även trampa konservativa på tårna. I Bärarna är kön och sexualitet både medfött, socialt och något djupare väsen inom varje människa, men istället för en nyanserad bild blir det spretigt och osammanhängande. Nikki är nästintill tvångsmässigt heterosexuell och den förbjudna kärleken gestaltas på ett tonårstrånande sätt som för tankarna till Stephenie Meyers Twilight.

Bland bärarna lever också gruppen xerxes, som får röra sig i staden med kvinnorna men som till utseendet liknar män. Dessa androgyna människor, som bokstavligt talat brännmärkts över hela kroppen för att bärarna ska kunna identifiera att de är ofarliga, för snarare tankarna till någon slags transexkluderande könsorgansbesatthet.

Att kvinnorna dessutom byggt upp ett köttfritt och fredligt samhälle, där till och med träden ses som levande och därför inte får skadas, skapar inte en särskilt originell bild av vare sig kvinnor eller femininitet.

Pandemitematiken

Problemet ligger kanske i att pandemitematiken, och förlagets egen marknadsföring, för tankarna till vår egen samtid. Exempelvis Tjänarinnans berättelse ofta tas upp i relation till abortfrågor och det finns en utbredd vilja att göra politik av dystopin, men läsningen kopplad till den samtida politiken är inte till Bärarnas fördel. Om vi istället läser Schiefauers roman utan allegoriska tolkningar placeras den kanske bäst i young adult-hyllan – där den nog kommer göra succé.

Bokrecension

Bok

Bärarna

Författare: Jessica Schiefauer

Förlag: Romanus & Selling

Nora Wurtzel
Så här jobbar Norra Skåne med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.