Lite självkontroll gör inte ont

Jag går på trottoaren. Den är bred, jag återkommer till varför det är viktigt.

Jag läser ett mejl i min mobil samtidigt som jag går. Ett jobbigt mejl, ett vända-upp-och-ner-på-allt-mejl. Blicken är fastnaglad vid skärmen. Hjärtat bultar.

Plötsligt säger en röst bredvid mig SE VAR DU GÅR FÖR HELVETE!.

Obs - bredvid mig. BREDVID mig.

Jag har alltså inte ens varit i närheten av att gå in i, eller komma för covid-nära, den person som nu väljer att tilltala mig i ett röstläge som hade varit lämpligt om jag, med berått mod, hade kört över hans fot eller hund eller barn med min bil. SE VAR DU GÅR FÖR HELVETE.

En annan dag ska jag till doktorn. Jag är ganska illa däran, jag ställer cykeln så nära entrén som det bara går, vid en vägg, för att slippa gå för många meter i onödan.

Medan jag, yr i huvudet och med kallsvetten skvalande, tar de steg som ändå krävs för att röra mig från cykeln till dörren hör jag en röst. STÄLL FÖR HELVETE INTE CYKELN DÄR.

Jag ser mig om. Rösten kommer från en äldre herre, jag hade kunnat välja ett mer nedsättande ord, men jag tänker hålla på min värdighet så han får heta äldre herre, som sitter i en parkerad bil. Han har rullat ner bilrutan. DU FÅR INTE STÄLLA CYKELN DÄR, DIN JÄVLA IDIOT. Om mannen på trottoaren hade ett kritiskt tonfall som signalerade djupt ogillande så har den här äldre herren ett tonfall som signalerar brinnande hat.

Jag mår inte så bra, säger jag ynkligt, jag är yr och har lite svårt att gå, och jag kan faktiskt inte se någon skylt om att man inte får ställa cykeln här (detta sistnämnda beror, inom parentes sagt, på att det inte finns någon sådan skylt på den aktuella platsen).

DET SKITER VÄL JAG I, STÄLL DIN CYKELJÄVEL NÅN ANNANSTANS, FÖR DÄR FÅR DEN INTE STÅ. Säger den äldre herren inte, för han ryter det.

Varför vill jag presentera er för dessa båda personer med diverse synpunkter på hur jag rör mig i det offentliga rummet? Jo, för att jag tänker såhär: att sådär otrevlig får man banne mig inte vara.

Trottoarhändelsen gick jag ur förhållandevis obrydd, jag fick en olustig känsla i magen, men den klingade av rätt snabbt. Vårdcentralshändelsen, däremot, skakade om min redan skakiga kropp och själ så till den grad att tysta tårar började falla nedför mina kinder när sköterskan tappade mig på rör efter rör med blod. Ogillar du att ta blodprov, frågade hon vänligt och jag nickade stumt, för jag orkade inte förklara.

Förstå mig rätt. Man får absolut tala om för folk att man är rädd att krocka med dem, där de går med näsan i telefonen. Man får absolut påpeka om folk har ställt sina cyklar fel, och det gäller för den delen även om de har ställt dem rätt. Prata på. Ordet är fritt. Det är klart att vi måste våga kommunicera med våra medmänniskor, och även kritisera dem.

Men att bara spy ut sitt missnöje i hur ocensurerad form som helst. Nej. Det är faktiskt ej okej. Inte i största allmänhet, men verkligen inte just nu. Vi lever i en otroligt konstig tid, när vi knappt får träffa ens de vi känner. Kvarstår gör mötena med främlingar på gatan eller i parken, i fruktdisken på Coop, vid pumpen på bensinmacken. På trottoaren. Utanför vårdcentralen.

För ett ögonblick korsar vi varandras vägar, mitt i allt elände. Att då lägga sten på varandras börda genom att gorma och svära - jag säger nej tack. Jag säger lägg av. Lägg ner. Man får bli förbannad. Man kan vara förbannad med rätta. Men snälla medmänniska. Snälla trottarflanör, snälla äldre herre. Betänk att du, i dessa märkliga dagar, kanske är den enda person den där dumma cykelparkeraren, eller mobilstirraren, pratar med idag. På hela dagen. Låt nåd gå före rätt. Låt er korta samexistens präglas av vänlighet. Le, och säg ”hallå, här har vi visst begravt oss i mobilen, kanske klokt att se sig lite för, ha en fortsatt fin dag”. Eller ”hoppsan kompis, där får man nog inte ställa cykeln, men där borta ser jag ett cykelställ”. Lite självkontroll. Lite rim och reson. Det kostar ingenting. Det gör inte ont. Det gör gott.