Den självbiografiska romanen Nästan bra på livet handlar om pappa Conny och hans förhållande till en annorlunda dotter. När Lova föddes, drabbades mamman av svåra förlossningskomplikationer, varför pappan under några dagar lämnades helt ensam med dottern. Lova är hans ansvar och det band som finns mellan dem är starkare än alla ord. Han är livrädd för att inte räcka till som pappa och för att inte klara av att ge dottern den trygghet hon behöver.
Nästan bra på livet blir till en svidande vacker roman om att falla igenom som människa men också en hoppfull berättelse om att komma tillbaka.
Lova föddes med en invändig gomspalt, som gjorde att hon hade svårt att äta. Det är inte bara gomspalten som är udda, Lova utvecklas inte i den takt man förväntar sig och föräldrarna når inte riktigt fram till henne, som om hon inte ville släppa in dem till sig själv. Hon blev inte den som de trodde. Hon blev någon annan. Så småningom får hon diagnosen autism och kanske också en utvecklingsstörning.
Jag känner igen mig och kan helt och hållet identifiera mig med pappa Connys situation, hans ensamhet, all ovisshet och förvirring. Vår förstfödde son föddes med en utvändig läppspalt, som opererades när han bara var tre månader. Senare följde en del psykiska komplikationer och även här blev diagnosen autism men utan utvecklingsstörning. Orsaken till kejsarsnittet i vårt fall var heller inte havandeskapsförgiftning. Det mest egendomliga med allt är att Palmkvist under den här tiden lyssnade mycket på Tom Waits. Det gjorde jag också!
Försvarslös mot omvärlden
Palmkvists berättelse är hela tiden riktad till Lova, fastän hon ännu inte förstår. Han talar direkt till henne och försöker ibland fly från oron för henne och flyr då in i det egna författandet men kallas ständigt tillbaka till den obönhörliga verkligheten. Lova saknar ett språk och lever i sin egen lilla värld. Föräldrarna pratar, eftersom orden finns men inte för Lova. När hon är fem år, har hon en tvåårings språkliga uttrycksförmåga. Barn med autism förstår inte värdet av kommunikation, vilket gör föräldrarna både frustrerade och desperata. Man kan ju inte bota henne från att vara sig själv.
Lova är fullständigt försvarslös gentemot omvärlden och alla dess faror. Föräldrarna är hennes enda livboj i livet. Efter alla psykologiska undersökningar fastslår pappa Conny till sist: ”Du är fortfarande du.” Han och Lova blir nästan bra på livet och romanen slutar ändå positivt med ett visst hopp inför framtiden.
Palmkvists romaner uttrycker gärna stora känslor, ett annorlunda sätt att se på livet och omvärlden. Han är en briljant ordkonstnär, som oftast uppträder i en till synes enkel språkdräkt. Jag har skrivit det förut, när jag recenserat någon av hans romaner, att han har en enastående förmåga att gestalta tystnaden mellan människor, en förmåga som får mig att tänka på Per Gunnar Evander.
Det gäller även för Nästan bra på livet, som är en ytterst personlig bok som Palmkvist förmodligen skrivit med sitt eget hjärteblod. Jag gillar också hans sparsmakade stil, hans strukturerade balans, där lätthet och elegans kännetecknar hans prosa.
Nästan bra på livet är inte bara en självbiografisk utan också en ytterst självutlämnande skildring om en pappas förhållande till en annorlunda dotter. Den berör mig verkligen i mitt innersta, inte minst som en direkt följd av intensiteten i det utsökt vackra språket.
Bokrecension
Författare: Conny Palmkvist
DELA PÅ FACEBOOK
DELA PÅ TWITTER
SKRIV UT ARTIKELN