Nutidens mest skrämmande ljud är inte smällar, skott, skrik, telefonsignaler på natten eller mopeder med dåliga ljuddämpare.

Nä, nått av det värsta och det som verkligen kan skrämma vettet ur folk är hostningar och nysningar.

När mina tvillingflickor fötts 1987 och jag kom tillbaka till arbetet mötte jag en äldre kollega som sa några meningar som etsade sig fast. Han gratulerade och sa att jag skulle vara extra glad att det blev flickor. I tonårsåldern och under de första vuxenåren menade han att både pojkar och flickor minskar kontakten med sina föräldrar. Men medan pojkarna som vuxna och efter familjebildning aldrig återknyter nära band med sin far och mor så återkommer flickorna vilket gör att man har nära band med dem resten av livet.

Eftersom jag bara blev flickpappa så har jag inget att jämföra med. Däremot glädjer det mig mycket, inte minst i dessa trista pandemitider, att mina döttrar hör av sig i stort sett varje vecka. Den ena kan jag dessutom träffa någon stund nästan varje vecka, medan den andra får jag hålla kontakten med via telefon eller facebook eftersom hon som sjukhusanställd i Köpenhamn inte kan resa till Sverige utan att tvingas till karantän vid återkomsten.

För ett tiotal år sedan hade Hässleholm besök av en riktig rocklegend utan att egentligen veta om det. Vi var väl några hundra som hade samlats på Markan, det numera nedläggningshotade ungdomshuset på gamla T4-området. Det var Dave Edmunds som hade gjort ett stopp i Göinges huvudstad för att tillsammans med Gävlegruppen The Refreshments, förstärkta med pianisten Geraint Watkins, bjuda kommunens innevånare på högkaratig rockmusik.

Dave Edmunds har sedan debuten i slutet av 60-talet gett ut massor av skivor. Allra bäst tycker jag att han var på 70-talet då gitarristen bildade gruppen Rockpile tillsammans med Nick Lowe, bas, Billy Bremner, gitarr samt Terry Williams på trummor. På grund av kontraktsmässiga skäl så blev det bara en officiell skiva med Rockpile. Men man kunde ändå höra dem lira tillsammans på Edmunds och Lowes soloskivor.

Mer än två veckor har gått av 2021. Har du hunnit bryta mot något avlagt nyårslöfte än? Själv stod jag inte och lovade något under den raketfyllda himmeln, eftersom jag vet att jag ändå inte kan genomföra det. Träningslöften hålls ofta i ett par, tre veckor. Hedersord om att avstå sötsaker likaså, innan jag plötsligt kan sätta i mig någon kaka på helgen, sedan jobbfika mitt i veckan, och slutligen vara tillbaka i fritt (blodsocker)fall.

Strax innan 2019 blev det pandemityngda 2020 hade jag emellertid lagt upp en plan om hur jag med knappt 15 000 vandrade steg varje dag skulle följa en virtuell rutt som gick från söder till norr, och tillbaka hem igen, i Sverige. Ja, först var det ju 10 000 steg per dag, och målgång under 2021. Men sedan spårade det som vanligt ur. Planerna svällde, fick eget liv, och släpade med mig som när en alltför stark och odisciplinerad byracka (i storlek av en mindre häst) som fått vittring på hare släpar med sig en intet ont anande hundrastande åttaåring som ser promenaden som ett utmärkt tillfälle att samla pokemons med telefonen.

En ny psalmbok är på väg. Många minns upprördheten förra gången, 1986, när Fädernas kyrka uteslöts. Den ansågs krigisk och nationalistisk. Även denna gång kommer äldre psalmer att ersättas av nya eftersom förnyelse fortfarande är drivkraft.

Men mellan varje ny psalmbok hinner Sverige förvandlas. Sedan 1986 har Sverige blivit en uttalat sekulär stat. Svenska kyrkan har förlorat medlemmar i en strid ström. Det är inte längre självklart med psalmsång och predikningar på skolavslutningarna. I sådana fall riskeras anmälningar till Skolverket. Morgonbönerna i radio och andra kristna inslag i medierna har också plockats bort.

Det är den viktigaste dagen i livet. Det är pampiga klänningar, smycken som glimrar, håret är uppsatt i en fin uppsättning och korsetten ska vara så hårt åtdragen att lungorna får kippa efter luft. En ung kvinna ska på debutantbal i hopp om att senare kunna finna sin framtida make. Hela hennes liv hänger på detta. Att locka till sig friare och därmed kunna välja den bästa maken, helst med en ansenlig förmögenhet.

Framtiden är förlorad utan en man vid sin sida. Hon kommer inte att ha något värde och leva miserabelt och ensamt. Målet i livet är, precis som för alla andra kvinnor i hennes ålder, en uppgift: Att finna någon att ingå äktenskap med och sedan föda, helst många, barn.

Vad är egentligen en bra man? Destruktiva maskulinitetsnormer leder bland annat till våld och övergrepp, och mäns våld är i dag ett av våra största samhällsproblem. Män är misstänkta för 79 procent av alla misshandelsbrott och 97 procent av alla sexualbrott, och 83 procent av förövarna i alla lagförda misshandelsbrott under 2018 var män.

Många rycker på axlarna och säger att ”pojkar är pojkar” när kvinnor sexualiseras i rå jargong. . Det är sorgligt att den här trista och dygdlösa manligheten fortfarande är ett faktum. Den står i rak motsats till det traditionella, rediga mansidealet. Destruktiva subkulturella normer finns inom en rad områden där uppbyggliga föreställningar om vad som är en bra man av olika anledningar betraktas som feminisering. Man kan ju rentav bli betraktad som bög, om man inte spelar med i jargongen.

Idag, en sketen tisdag i januari tänker jag på tid. Ja, jag funderar på hur kort tid det var sedan det var länge sedan.

Antagligen är det så att när man börja bli lite rik på år så är det ju rätt längesedan man var ung. Ja, ni vet på den tiden när man inte behövde färga håret, kunde springa som en gasell(?!), vägde under 60 kilo och funderade på vad man skulle göra i framtiden. (Jo, jag har visst varit där, så sluta att le i mjugg. För er som inte vet vad le i mjugg betyder så är det när man ler i smyg.)

Så skönt. Det är över. I alla fall snart.

Presidentvalet i USA, alltså.