I dokumentären "Amadeus – mer än en son", som har premiär på Viaplay under torsdagen, avslöjar Amadeus Sögaard att han ska satsa på artistyrket. I samband med dokumentären släpps den pop- och r'n'b-influerade låten "Exhibition".

TT: Hur kommer det sig att det blev en dokumentär?

– Jag bestämde mig någonstans för att satsa på musikspåret och diskuterade det med min agent, som just hade plöjt igenom några dokumentärer. Han sade "ska vi inte dokumentera resan?". Min första reaktion var bara "nej", för att musikspåret i sig kändes så stort. Men sedan blev rätt folk involverade, säger Amadeus Sögaard.

TT: Hur reagerade din familj när du berättade om artistsatsningen?

– Mamma blev självklart jättestolt, hennes första reaktion var tårar, det var häftigt faktiskt. Det har varit en resa och när jag avslöjade projektet var det bara glada miner.

Amadeus Sögaard har tidigare valt att hålla sig utanför rampljuset, men är trots det van vid att alltid befinna sig nära kändisskapet.

– Jag har valt att fokusera på fotbollen. Man har sett vissa baksidor av offentligheten och jag vill jobba i lugn och ro med mina egna grejer.

TT: Varför valde du att göra det här nu?

– Musiken har alltid funnits där, men jag har inte känt att jag har varit redo. I början gick tankarna kring att jag ska släppa musik under ett alias. Men sedan bestämde jag mig för att jag inte kan gömma mig för den jag är.

TT: Känner du någon press på att släppa musik, eftersom du är son till en av Sveriges mest kända artister?

– Det är klart att det blir en press, men jag känner det inte så. Kanske kommer jag att bli bedömd annorlunda, det kanske finns högre förväntningar på mig för att min mamma är artist, men det har jag inga problem med. Jag är van vid höga förväntningar från fotbollen.

Sofia Sundström/TT

Bruce Springsteen inledde kvällen med att spela "Land of hope and dreams" från Lincoln-monumentets trappa i Washington.

– Jag har aldrig känt mig mer optimistisk för USA, sade president Joe Biden under kvällen.

Som värd för galan stod skådespelaren Tom Hanks. Musikframträdanden från flera håll i landet blandades med inslag som exempelvis hyllade lärares och vårdpersonals insatser under pandemin, liksom tillbakablickar från det gångna dygnet.

Tre tidigare presidenter

Även Nasas astronauter skickade en hälsning från den internationella rymdstationen och utöver Biden och vicepresident Kamala Harris gjorde de tidigare presidenterna Bill Clinton, Gerorge W Bush och Barack Obama ett gemensamt, förinspelat inslag där de uppmanade amerikaner att se förbi meningsskillnader.

– Vi måste inte bara lyssna på de som vi håller med, utan också de som vi inte håller med, sade Obama.

– Jag tror att det faktum att vi tre står här och pratar om en fredlig överlämning av makten, talar till vårt lands institutionella integritet, sade Bush och fortsatte:

– Herr president, jag hoppas på din framgång. Din framgång är vårt lands framgång.

13-årig pojke

Förutom musiker, skådespelare, sportstjärnor och andra kändisar, medverkade flera "vanliga amerikaner". En av dem var 13-årige Brayden Harrington, en pojke som presidenten kom i kontakt med under valkampanjen förra året. Harrington och Biden fann varandra i det faktum att de båda brottas eller har brottats med stamning – och kvällen till ära läste Harrington en bit ur ett av president John F Kennedys tal, i ett förinspelat inslag. 13-åringen talade även under Demokraternas konvent i höstas.

Galan avslutades med fyrverkerier, ackompanjerade av Katy Perrys "Fireworks" och bilder på det nya presidentparet på Vita husets balkong.

Bland övriga medverkande fanns bland andra Foo Fighters, Kerry Washington, Justin Timberlake och Ant Clemons, Katy Perry, Yo-Yo Ma, Jon Bon Jovi, Lin-Manuel Miranda, John Legend, Eva Longoria, DJ Cassidy, Luis Fonsi, Demi Lovato, Tim McGraw och Kareem Abdul-Jabbar.

Emma Gyllestad/TT

I en tid då teatrar tvingas hålla stängt på grund av den pågående pandemin är digitala föreställningar ett alternativ. Så finns till exempel Unga Klaras (i samarbete med Uppsala Stadsteater) pjäs "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar" nu tillgänglig i en filmatiserad version som streamas på plattformen Voyd.

Det rör sig om en dramatisering av Johannes Anyurus Augustprisbelönta roman. Min första tanke när jag hörde talas om att den skulle omvandlas till teaterpjäs var att det måste vara en nästan omöjlig utmaning. I romanen som har drag av science fiction varvas nämligen olika tidsplan, nutid och framtid, samtidigt som en av huvudpersonerna pendlar mellan två olika identiteter. Sådant kan vara mycket svårt att återge på en scen.

Två identiteter

Men Farnaz Arbabi, som också regisserat, har lyckats förvånansvärt väl med att överföra romanens handling till scenen. När berättaren, författaren i Johannes Anyurus roman kommer i kontakt med en ung kvinna som deltagit i ett terrordåd får han också ta del av hennes texter. Hon sitter inspärrad på en rättspsykiatrisk klinik, bedöms som schizofren och tycks pendla mellan två identiteter.

I den ena identiteten är hon en kvinna från framtiden och det hon skriver ner i nutid är alltså ett slags framtidsminnen. I romanen blir det en smula öppet om kvinnan är galen eller om tidsresan faktiskt ägt rum. Rent dramaturgiskt så går det knappast att ha samma svävning på scenen. Farnaz Arbabi har därför valt att gå på spåret att tidsresan - det är bara den unga kvinnans medvetande/själ som förflyttat sig - faktiskt är en realitet.

Det blir också besvärligt att låta tidsplanen alternera hela tiden - istället delas dramat upp i två delar. En inledande som utspelas i ett nutida Sverige och en andra del där handlingen tilldrar sig i en mörk framtid där nationalister/fascister tagit makten. Den framtid som rollgestalten Nour hoppas kunna förhindra genom sitt agerande - i en annan kvinnas kropp - i nutiden.

Utmärkta rollprestationer

Låter det lite förvirrande? Det är det faktiskt inte när det hela gestaltas på scenen. Flickan i framtiden, Nour, spelas av Tina Pour Davoy och Ester Claesson gestaltar den kvinna vars kropp Nour tagit i besittning. Båda gör utmärkta rollprestationer. Vilket överlag måste sägas om hela ensemblen. Rollen som författaren spelas på ett övertygande och nyansrikt vis av Astrid Kakuli. Hennes man spelas av Bashkim Neziraj och de utgör ett par såväl i nutids- som framtidsdelen av pjäsen. I birollerna agerar Robin Keller, Rita Lemivaara och Davood Tafvizian på ett flexibelt och mångsidigt vis.

Den framtid som Nour kommer från är iskallt dystopisk. Det finns en stor lägeranläggning där de oliktänkande, många av dem muslimer, men även judar, ska omskolas. Men de fångar som är riktigt motsträviga råkar ut för betydligt värre saker än ideologisk omskolning. Det utförs hälsovådliga och avancerade experiment på dem.

Dessa experiment är som en framtida spegling av saker som pågår i pjäsens nutid i ett amerikanskt fångläger. Detta framgår tydligare i boken och är en nyckel till hur handlingen ska förstås, men väl att märka finns detta med även i Farnaz Arbabis dramatisering.

Större utrymme för musiken

I framtidsdelen är det för övrigt mindre dialog och mer fråga om fysiska gestaltningar och koreografin samt Mikael Karlssons smäktande, romantiska musik får också ett större utrymme.

Sammanfattningsvis tycker jag att Unga Klaras "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar" är djupt engagerande och även om framtidsskildringen är kuslig så tänds ändå ett visst hopp om att en sådan utveckling kan stoppas.