Är regeringen Johnsons jordbruksreform en triumf för den biologiska mångfalden eller en katastrof för brittiska bönder? Det beror på vem man frågar.

Officiellt handlar reformen om något behjärtansvärt: den engelska landsbygden och djurlivets möjlighet till återhämtning. Storbritannien består i så hög grad av jordbruksmark att det är ett problem inte bara för biologisk mångfald utan också för klimatet. Industriellt jordbruk står för en avsevärd andel av utsläppen.

I den största omvälvningen för brittiskt jordbruk på 50 år kommer bidrag för att äga land fasas ut till 2028, med början 2021, då bidraget för större landägare sjunker med 25 procent. Bland dem märks Drottning Elizabeth II, hertigen av Westminster och prins Khalid bin Abdullah al Saud, så det drabbar ingen fattig. Mindre markägare får en försiktigare reduktion på fem procent. 2028 kommer bidragen att vara helt borta. Ett annat bidrag för att sluta med jordbruk kommer införas. Eventuella underskott ska ersättas med import av livsmedel.

Brittiska bönder får genom reformen konkurrera med EU:s bönder, som ibland är hårt subventionerade. Just att rika markägare som inte behöver bidrag får dem är en invändning även mot EU:s jordbrukspolitik. Den nya, stränga brittiska migrationspolitiken kommer att göra det svårare för brittiska bönder att få tag på arbetskraft.

Visst brittiska bönder tror att regeringen Johnson egentligen vill göra mer mark tillgänglig för utländska byggherrar genom reformen. De menar att den ”återförvildning” Johnson efterfrågar betyder att man omdefinierar vad marken får användas till. Det kan röra sig om en konspirationsteori grundad i besvikelsen att en verksamhet med små marginaler nu får det ännu svårare. Men det är en intressant tankegång att det skulle handla om att göra det lättare att använda mark till annat.

Hur det går för jordbruksreformen är intressant inte bara på grund av att biologisk mångfald är ett gemensamt europeiskt projekt, utan också för att få europeiska länder har en jordbrukspolitik som inte är bunden till EU.

Inför maktombytet ser Washington ut som en krigszon, med vägspärrar och beväpnade nationalgardister. Hotet från högerextrema och konspirationsteoretiker gör maktombytet till en annan process än den folkfest det brukar vara, även om pandemin också spelade stor roll för upplägget.

Donald Trump avgår med rekordlåga popularitetssiffror. Han lämnar posten som den ende president som aldrig nått över 50 procent i popularitet sedan mätningarna började. Att mana till upplopp gick förmodligen inte som han tänkt sig. Trump lade upp ett avskedstal på Youtube, där han på sedvanligt skrytsamt manér menade att han bland annat skapat världens starkaste ekonomi. Det är långt ifrån sanningen efter den misskötta coronahanteringen: den amerikanska ekonomin mår inte bra. Coronaviruset var han mindre intresserad av att diskutera, trots att USA med 400 000 döda snart kommer att gå om andra världskrigets förlustsiffror.

Eftersom pandemin är en internationell angelägenhet är det goda nyheter att Joe Biden och Kamala Harris har en annan attityd till hur det bör hanteras, som vilar på vetenskaplig grund. USA:s motsvarighet till folkhälsomyndigheten kommer inte längre att behöva ägna sig åt att berätta för folk att man inte ska injicera desinfektionsmedel.

Joe Biden svärs in för det som lär bli en sällsynt jobbig mandatperiod: inte bara måste han försöka få kontroll över pandemin och styra upp vaccinationsinsatsen, han måste också fundera på hur han ska hantera hotet från högerextrema och konspirationsteoretiska Trump-lojalister. Donald Trump menade i sitt tal att han startat en rörelse som bara börjat i och med hans presidentskap. Det har han säkert rätt i. Den kommer att kosta skattebetalarna stora summor i skydd av folkvalda och politiska byggnader och institutioner.

Biden sitter i en rävsax kring hur han ska hantera upploppsmakarna från Kapitolium: han har talat om försoning, vilket behövs i det politiskt tudelade USA. Samtidigt måste det få tillräckliga konsekvenser för att Trump-anhängarna inte ska försöka sig på det igen. Som bland annat Washington Post kartlagt var upploppsmakarna betydligt närmare de folkvalda än man egentligen vill kännas vid: vicepresident Mike Pence befann sig ett fåtal meter från beväpnade personer som bar på handbojor. Ingen vet som hänt om de fått tag på honom. De kan alltså inte tillåtas försöka igen. Biden har pratat om försoning, men det är frågan om det finns folkligt stöd för det: det märks stor ilska mot upploppsmakarna och Trumpsupportrarna är nog inte heller intresserade av försoning.

Ironiskt nog kan Donald Trump ha lyckats bevisa att det finns ett begränsat stöd för högerpopulism i USA genom alienera moderata republikaner med uppmaningar till upplopp. Många tror Donald Trump kommer att vilja göra politisk comeback, men det blir en utmaning att hitta en form för det som lockar både extremister och moderata.

På utrikesfronten måste Biden försöka återknyta kontakten med tidigare allierade som Trump alienerat, som EU. Att Donald Trump har muckat gräl med Iran, som nu har börjat anrika uran igen, kan vara en betydligt svårare nöt att knäcka.

Från europeiskt perspektiv är det en vinst att få tillbaka USA som samarbetspartner. Att USA åter ansluter sig till WHO och det internationella klimatarbetet är en lättnad.

Med en äldre president och en färgstark bisittare i Kamala Harris, som skriver historia som den första kvinnliga vicepresidenten, kan man spekulera i om vicepresidenten får en mer framträdande roll i den nya administrationen.

Ironiskt nog lär Donald Trump ha knuffat Joe Biden åt vänster: han har före Obamaepoken varit en ganska tuff real- och karriärpolitiker, som bland annat förespråkat hårdare straff, men demokraternas presidentkandidat var tvungen att visa upp en mjukare fasad för att vinna nomineringen som ett tydligt alternativ till Donald Trump. Inför maktombytet såg Washington ut som en krigszon, med vägspärrar och beväpnade nationalgardister. Hotet från högerextrema och konspirationsteoretiker gjorde maktombytet till allt annat än den folkfest det brukar vara, även om pandemin också spelade stor roll för upplägget.

Donald Trump avslutar mandatperioden med rekordlåga popularitetssiffror. Han lämnar dessutom posten som den ende president som aldrig nått över 50 procent i popularitet sedan mätningarna började. Att mana till upplopp gick förmodligen inte som han tänkt sig. Trump lade upp ett avskedstal på Youtube, där han på sedvanligt skrytsamt manér menade att han bland annat skapat världens starkaste ekonomi. Det är långt ifrån sanningen efter den misskötta coronahanteringen. Coronaviruset var han mindre intresserad av att diskutera, trots att USA med 400 000 döda i viruset snart kommer att gå om andra världskrigets förlustsiffror.

Eftersom pandemin är en internationell angelägenhet är det goda nyheter att Joe Biden och Kamala Harris har en annan attityd till hur det bör hanteras, som vilar på vetenskaplig grund. USA:s folkhälsomyndighet kommer inte längre att behöva varna folk att de inte ska injicera desinfektionsmedel.

Joe Biden lär få en sällsynt jobbig mandatperiod: inte bara måste han försöka få kontroll över pandemin och styra upp vaccinationsinsatsen, han måste också fundera på hur han ska hantera Trump-lojalister. Donald Trump menade i sitt tal att han startat en rörelse som bara börjat i och med presidentskapet. Det har han säkert rätt i. Den kommer att kosta skattebetalarna stora summor i skydd av folkvalda samt politiska byggnader och institutioner.

Biden sitter i en rävsax kring hur han ska hantera upploppsmakarna från Kapitolium: han har talat om försoning, vilket behövs i det polariserade USA. Samtidigt måste det få tillräckliga konsekvenser för att Trump-anhängarna inte ska försöka igen. Som Washington Post kartlagt var upploppsmakarna betydligt närmare de folkvalda än man ville kännas vid från början: vicepresident Mike Pence befann sig ett fåtal meter från beväpnade personer som bar på handbojor. Ingen vet som hänt om de fått tag på honom. Biden har pratat om försoning, men det är frågan om det finns folkligt stöd för det: det märks stor ilska mot upploppsmakarna. Trumpsupportrarna är nog inte heller intresserade av försoning.

Ironiskt nog kan Donald Trump ha lyckats visa att det finns ett begränsat stöd för högerpopulism i USA genom att alienera moderata republikaner. Många tror att Trump kommer att vilja göra politisk comeback, men det blir en utmaning att hitta en form som lockar både extremister och moderata.

På utrikesfronten måste Biden försöka återknyta kontakten med tidigare allierade som Trump alienerat, som EU. Att Donald Trump har muckat gräl med Iran, som har börjat anrika uran igen, kan vara en betydligt svårare nöt att knäcka. Från europeiskt perspektiv är det en vinst att få tillbaka USA som samarbetspartner. Att USA åter ansluter sig till WHO och det internationella klimatarbetet är en lättnad.

Donald Trump lär ha knuffat Joe Biden åt vänster: han har före Obamaepoken varit en tuff real- och karriärpolitiker, som bland annat förespråkat hårdare straff, men demokraternas presidentkandidat var tvungen att visa en mjukare fasad för att ses som ett tydligt alternativ till Donald Trump. Med en äldre president och en färgstark bisittare i Kamala Harris, som skriver historia som den första kvinnliga vicepresidenten, kan man spekulera i om vicepresidenten får en mer framträdande roll i den nya administrationen.

KRAV är tänkt som ett alternativ för den som vill kunna äta kött utan att djur far illa eller slaktas på inhumant sätt. Det kostar betydligt mer att köpa, men många är villiga att betala för KRAV-köttet om de på det viset bidrar till en skonsammare tillvaro för slaktdjur. För många är inte KRAV-märkt ett alternativ till vanligt kött, utan ett alternativ till att vara vegetarian.

Uppdrag gransknings kartläggning av KRAV-bönder och KRAV-slakterier är deprimerande. Uppgifterna om att det är KRAV-slakterierna som får flest anmärkningar visar på systemröta. Tobias Krantz på Livsmedelsverket säger helt riktigt att man ”inte kan ha bajs på maten”. Problemet på KRAV-slakterierna är bland annat just hygien: djurkropparna är täcka av fekalier, vilket inte går ihop med livsmedelshantering.

Responsen är tafatt. KRAV-vd:n Anita Falkenek ger standardsvaret att man ser över rutinerna. Sveriges Lantbruksuniversitet, som samarbetar med det slakteri som har mest förelägganden om regelbrott, svarar i årets understatement att ”det inte är bra.” Nej, bajs i maten är inte bra. Att lura konsumenterna att de får en bättre vara när det inte stämmer är inte bra. De verkar inte förstå vilken PR-katastrof det är för ett märke som KRAV, som väljs av medvetna konsumenter.

Själv slutade jag äta KRAV-märkt gris när jag insåg att man slaktade grisarna på precis det grymma sätt som jag trodde mig ha valt bort. Om KRAV inte kan leverera det de marknadsför blir det till att dra fram de vegetariska bokböckerna ur bokhyllan och sluta sponsra varor som inte håller vad de lovar konsumenten.

Det framgår av Instagramkonton som tillhör äldreboenden i Hässleholm att personalen inte skyddat sig enligt regelverket. Bilder på trängsel utan munskydd eller visir förvånar. Gruppbilder med personal som står nära varandra, serverar mat till de äldre och pysslar utan munskydd eller tillräckligt avstånd är obegripliga i coronatider. Att bilderna lagts upp som exempel på trivselaktiviteter ställer följdfrågor om vilka instruktioner personalen egentligen fått och om de äldre utsatts för smitta i onödan.

Tanken med att ha Instagram-konton för äldreboende är mycket trevlig. De anhöriga kan få känna att de får en en bättre bild av de äldres vardag på det sättet och de äldre kan involveras i urvalet av foton, så de känner sig delaktiga. I det här fallet ger sänder dock ett annat budskap: att säkerheten inte varit som den ska.

Det som oroar extra mycket är tanken att personal kan ha känt sig pressad att vara utan munskydd eller att inte hålla säkerhetsavstånd. Under pandemins första våg kontaktades tidningen av vårdpersonal som var orolig och kände ångest över att de upplevde att de tvingades arbeta utan tillräcklig skyddsutrustning. I vissa fall fanns det utrustning på plats, men den hölls bakom låsta dörrar och delades aldrig ut till personalen.

Detta var alltså i pandemins början, då man inte visste hur allvarlig och långvarig den skulle bli. Att man slarvar med utrustning på äldreboende så sent som i november är svårbegripligt. Att välja att låta en extern Lucia komma in på boenden där ingen bär munskydd och det samtidigt är besöksförbud är ett bisarrt val när man vet att det är smittspridning på boenden.

Givetvis måste kommunen se över detta: vem har fattat beslut om att man ska strunta i föreskrifterna och hur har personal, äldre och anhöriga känt inför att de äldre och de själva har riskerats att smittas av covid-19? Det är varken en trygg boende- eller arbetsmiljö.

EU:s hälsokommissionär Stella Kyriakides talade inför Europaparlamentet om EU:s ansvar att hjälpa andra delar av världen med vaccin mot viruset. Så länge det finns länder med samhällsspridning av covid kan vi inte återgå till livet som det var före pandemin. Alla, även fattiga personer i fattiga länder, måste få tillgång till vaccin. Det finns redan från början olika förutsättningar att klara sig från smitta: tyvärr har redan socialt utsatta oftare smittas och dött.

Världshälsoorganisationen WHO varnar för att vaccinationerna håller på att bli ett moraliskt haveri, där ekonomiska förutsättningar avgör vem som bli vaccinerad och får överleva. Kommissionen vill ändra på detta genom att dela med sig till bland annat sjukvårdspersonal i låginkomstländer i Afrika. Av rättviseskäl måste EU balansera fördelningen så att även de som inte har råd får tillgång till vaccin.

Det är en attraktiv tanke att det rika Europa delar med sig bara för att det är det rätta att göra. Organisationer som EU vilar på kompromisser och det är oundvikligt att medlemmarna ser till sitt eget bästa och sätter unionens intressen främst. Här överlappar unionens intressen med global solidaritet. EU är en mäktig organisation som haft möjlighet att förhandla fram många vaccindoser till rimliga priser. Efter Brexit vore det en välkommen påminnelse om vad Europa kan åstadkomma när vi samarbetar och om att EU från början är en fredsrörelse.

LRF får kritik i Uppdrag granskning för att man kan bli förtroendevald eller till och med ordförande för lokalavdelningar trots att man brutit mot djurskyddslagen. Ett fåtal har till och med fått djurförbud. De sköter med andra ord inte sitt arbete särskilt bra och borde inte ses som kandidater för att representera Sveriges bönder.

LRF har svarat på kritiken med att det är en mycket liten del av alla bönder som håller djur som missköter dem. Det är såklart bra, även om man måste ha en nollvision eftersom det handlar om levande varelsers välfärd. Om få bönder missköter sig så finns det dock än mindre anledning att välja just en bonde som misskött djur till ordförande för en lokalavdelning.

Från LRF:s håll menar de att det kan handla om skam: att den bonde som misskött sina djur inte klarar av att prata om det och att de som väljer hen till förtroendeposten inte vet om att det förekommit misskötsel eller djurplågeri. Så kan det vara, men det är inget argument för att fortsätta så. Kanske ska LRF som deras intresseorganisation undersöka vad de kan göra för att hjälpa bönder som riskerar att hamna i den situationen. Framför allt bör man fundera på om till exempel djurförbud bör göra att man inte är valbar för förtroendeposter. Det är rimligt att det är pålitliga personer som representerar organisationen och inte den som begått lag- eller regelbrott. En journalist som avslöjat källor eller plagierat lär inte bli vald som ordförande för Journalistförbundet, till exempel.

Det är många som går över till att äta vegetarisk mat och om LRF vill fortsatt kunna övertyga om att det är rimligt att äta svenskt kött eftersom svenska bönder har bra djurhållning måste man representeras av bönder som står för det. Konsumenterna är i allt mindre utsträckning intresserade av att äta kött och dricka mjölk från djur som farit illa. LRF gör sig själva en otjänst genom att lyfta upp personer som inte värnar om djurens välmående.

Under hösten har hushåll i Kävlinge och i delar av Lund fått posten utdelad varannan dag. Enligt Postnord har det varit ett försök, men särskilt mycket utvärdering av ”försöket” kan det knappast ha blivit för nu ska det införas varannandagsutdelning i hela Skåne från den 1 februari. Det finns anledning att tro att ”försöket” mest varit till för syns skull och att Postnord redan hade bestämt sig. Särskilt som man redan nu aviserar att varannandagsutdelning ska bli regel i hela Sverige senast 2022.

Enligt egna empiriska undersökningar verkar det som att Postnord lagt allt krut på att få till rutiner för varannandagsutdelning under hösten, så att inget blivit över till att lägga posten i rätt brevlåda eller att sköta andra uppgifter, som till exempel tillfällig adressändring. Det kanske blir rörigt när samtidigt paket och expressförsändelser ska delas ut varje dag.

De flesta privatpersoner får knappast så mycket post att det spelar någon roll om breven kommer varje eller varannan dag. Det kan vara värre för företag, även om näringslivet troligen redan är digitaliserat och distribuerar alla fakturor digitalt. Det som däremot blir ett bekymmer är att flera dagstidningar distribueras via Postnords lantbrevbärare till boende på landsbygden. Att få sin dagstidning varannan dag är knappast något som lockar nya prenumeranter eller ens för de trogna. Här är Postnord med om att försämra för främst landsbygden och möjligheten för landsbygdsbor att läsa sin dagliga tidning. I förlängningen påverkar det förstås möjligheten för en redan hårt pressad dagspress att överleva.

I höstas tillsattes en postlagsutredning som ska vara klar i början av 2023. Syftet är bland annat att utreda hur posttjänster kan finansieras när de inte längre klarar att vara självfinansierade. Det blir verkligen att göra saker i omvänd ordning när Postnord nu hastar på i att rulla ut varannandagsutdelning redan i vår. Portot är sen årsskiftet 12 kronor och det finns anledning att befara att taket inte är nått på länge än. Men troligen är folk beredda att betala för att få en tjänst utförd på ett säkert och kontinuerligt sätt. När distributionen blir varken eller minskar tron på Postnord ännu mer.

För en tid sen skrev jag om ett forskningsprojekt i Helsingborg där man tillvaratar gräs och gör biogas av det. Jag gillar visserligen biogas, men tyckte att rester från gräsklipp var att gå över ån efter vatten och föreslog att man skulle satsa på ängar i stället. Problemet var att jag hade missuppfattat projektet, vilket jag ber om ursäkt för.

Hade jag bemödat mig om att gräva lite djupare hade jag fått veta att projektet heter Stadens ängar, och handlar om - just det - ängar. Det var alltså inte kortklippta gräsmattor som skulle bli biogas, utan just ängar och längre gräs. Då kommer saken i ett helt annat ljus. Ängar måste klippas när de fröat av sig och då är det bra om det långa gräset kan komma till nytta. Det gör det alltså genom att bli biogas.

Ängsytor i staden har många fördelar. De drar till sig insekter och bidrar därmed till den biologiska mångfalden, det växer vackra blommor som ger trivsel i området och det kan alltså ge biogas och därmed energi som el eller drivmedel. Ytorna måste skördas för att fortsätta växa och frodas och är därför lämpligt till biogas. De ”vanliga” kortklippta gräsmattorna borde omvandlas till ängsyta där det är möjligt.

Även vägkanter klipps med jämna mellanrum när gräset blivit för långt och detta gräs kan också tas tillvara och bli biogas. Alla sätt att öka den biologiska mångfalden och ta tillvara det som växer är värdefulla. Alla kommuner bör lära sig av Helsingborgsprojektet och utöka ytorna av stadens ängar. Skåne har lång erfarenhet av biogasproduktion och det är bra att hitta ytterligare material att göra gasen av.

Angela Merkels Kristdemokrater, CDU, har utsett en efterträdare till Annegret Kramp-Karrenbauer. Valet av Armin Laschet visar på att partiet vill fortsätta i mittenfåran och inte till exempel följa i Moderaternas spår och rensa ut arvet efter en dominant ledare.

Partiet har varit ledarlöst sedan Annegret Kramp-Karrenbauer avgick för ett år sedan, då hon bland annat klagade över bristande stöd från Merkel. Att de klarat sig ganska bra utan ledare pekar på hur dominant Merkel är inom CDU: så länge hon var kansler och skötte krishanteringen så behövdes tydligen ingen ledare.

Armin Laschet kan komma att efterträda Merkel som kansler, men han har inte samma självklara position som henne: ledaren för systerpartiet CSU, Markus Söder, har betydligt större stöd hos konservativa väljare.

Man kan hoppas att Laschet, till skillnad från konservativa ledare i andra europeiska länder kommer att driva en Europavänlig linje: han har ett förflutet som Europaparlamentariker.

Han säger efter tillträdet att han vill fortsätta tilltala en bred väljarbas i mitten och att han vill kommunicera på ett sätt som inte leder till polarisering i samhället. Om det fortgår går alltså tysk höger i en annan riktning än till exempel svensk och brittisk, som gått till höger för att inte förlora väljare till högerpopulister. Det är förtroendeingivande att Tyskland fortsätter på sin egen väg.