Arbetsrätten blivit en stor fråga i den politiska debatten. Den och lagen om anställningsskydd (LAS) är viktig för att skydda arbetstagarnas ställning på arbetsmarknaden och reglerar hur uppsägningar får ske. En chef ska inte kunna säga upp vem som helst utan anledning. Det är en viktig grund för att anställda ska våga klaga på dåliga arbetsförhållanden, säga ifrån vid sexuella trakasserier eller för att inte bli uppsagd av en fördomsfull chef på grund av sin sexuella läggning eller etniska härkomst.

Detta regelverk kom till på 1970-talet, då de flesta som arbetade utförde likartade arbetsuppgifter och ansågs mer utbytbara. Idag, ungefär 50 år senare, ser arbetsmarknaden och ekonomin helt annorlunda ut. Tjänstesektorn har växt och kompetensen hos enskilda medarbetare är allt viktigare. Den daterade lagen säger att uppsägningar för en arbetsgivare ska baseras på antalet anställningsår. Sist in, först ut. Som anställd blir det svårt att påverka möjligheten att få vara kvar på jobbet, förutom genom att stanna länge hos samma arbetsgivare. Detta vill vi ändra på. Kompetens måste väga tyngre än antal år hos arbetsgivaren. Det gynnar såväl företagen som de anställda med driv.

Dagens lagstiftning skapar många problem. Då företagare vill ha kvar de mest kompetenta drar man sig från att fastanställa, och tar hellre in bemanningsföretag eller visstidsanställer, anställningsformer där en ökad flexibilitet finns. Personer som varit anställda länge drar sig från att byta jobb och kan känna sig inlåsta, då man annars skulle hamna längst ner på LAS-listan hos den nya arbetsgivaren.

Kreativa personer med driv som vill kompetensutvecklas och som brinner för sitt jobb missgynnas av sist in, först ut. Unga och nyanlända har ofta jobbat en kortare tid och är särskilt drabbade. Dagens lagstiftning är tillväxthämmande. När arbetsgivare tycker det är krångligt, osäkert och dyrt att säga upp personal undviker de att anställa. När duktiga och kreativa medarbetare, mot sin egen och arbetsgivarens vilja, tvingas lämna vid nedskärningar minskar produktiviteten.

Nu har tjänstemännens fackliga förhandlingsorganisation PTK och arbetsgivarna Svenskt Näringsliv, kommit överens om en förändring av arbetsrätten där ett ökat fokus ligger på kompetens och möjligheten till kompetensutveckling.

En liberalisering av arbetsrätten var ett krav från Liberalerna i Januariavtalet. Det innebär att vi snart kommer ha en modern arbetsrätt som fokuserar på kompetens, flexibilitet och tillväxt. Det är en modernisering som är bra för de arbetslösa som behöver få sitt första jobb, bra för den anställdes rätt till kompetensutveckling och för företagens möjlighet att växa och bidra ännu mer till att Sverige förblir ett starkt välfärdsland.

Nyamko Sabuni (L),

partiledare

Arman Teimouri (L),

arbetsmarknadspolitisk talesperson

Torkild Strandberg (L),

förbundsordförande Skåne län

I flera år har vi socialdemokrater arbetat i servicenämnden med Alliansen i Region Skåne för att få till bättre system som kan minska svinnet av mat och textilier i Region Skåne. Döm därför av vår förvåning när Kristdemokraternas Anders Lundström som är ordförande för sjukhusstyrelsen i Helsingborg och som enligt egen utsaga företräder hela alliansen, angriper oss och – förmodar vi – det egna styret i servicenämnden. Där råder det stor enighet om vad som bör göras. Ifall Lundström vill göra en insats för att minska svinnet så bör han snarare övertala Carl-Johan Sonesson att inte skjuta det nya storköket i Kristianstad på framtiden.

Arbetet med att minska regionens matsvinn är inte en ny fråga utan något som vi arbetat med i många år. Matsvinn är ett stort miljöproblem men självklart också ekonomiskt slöseri. Därför tog vi när vi styrde under förra mandatperioden tag i frågan och satte upp mål för att minska svinnet. Men Region Skåne är en stor organisation och det tar tid att genomföra stora förändringar, bland annat var det svårt att finna en regionövergripande metod som personalen i verksamheterna kan använda för att mäta svinnet. Nu har en digital matsvinnsregistrering tagits fram, och det är glädjande att vi kan mäta svinnet på ett systematiskt sätt. Men för att ytterligare minska svinnet och samtidigt förbättra kvaliteten på patientmåltiderna behöver regionen investera i ett nytt storkök i Kristianstad. Vi socialdemokrater oroas av att regionstyrelsens ordförande nu hotar att frångå den överenskommelse som vi har med styret när det gäller köket. Så ifall Kristdemokraterna vill slå ett slag för valfrihet och minskat matsvinn så rekommenderar jag att du vänder dig till Carl-Johan Sonesson istället för oss.

Men låt oss understryka detta: det här har aldrig tidigare varit konfliktfrågor mellan oss socialdemokrater och alliansen. Inte när vi styrde och inte nu när Alliansen styr. Vi har ett gott samarbete med den allianspolitiker som är ansvarig för frågorna i servicenämnden. Det är nämligen inte kristdemokraten Anders Lundström, utan servicenämndens ordförande, liberalen Inger-Tolsved Rosenqvist. Det är hon som har ansvar i Alliansen för de frågor som KD nu väljer att peka finger och skylla oss socialdemokrater för.

När det gäller att minska svinnet av kläder och textilier så är det också något som vi är helt överens om över blockgränserna. Också svinnet av textilier var något vi socialdemokrater som styrande i Region Skåne arbetade med under förra mandatperioden, och det gjorde vi i fullständig enighet med alliansen.

Hela Lundströms ansats får rentav ett löjets skimmer när han skriver att ”Allians för Skåne och Kristdemokraterna har tagit fram nya matkoncept som ska minska svinnet”. Som om det är Lundström som har suttit och ritat på det nya måltidskonceptet med paketerad mat och räknat på logistik och svinn per portion? Det är Region Skånes ytterst kompetenta tjänstemän som tagit fram detta matkoncept och sedan har vi socialdemokrater tillsammans med alliansstyret på plats studerat hur andra regioner gjort och därefter fattat beslut i fullständig enighet. Det är svårt att förstå varför Lundström vill uppfinna en konflikt som inte finns.

Jonas Esbjörnsson (S),

andre vice ordförande servicenämnden Region Skåne

Coronapandemin har inte lämnat någon oberörd. Vi är många som förlorat någon som står oss nära. Vi är många som blivit smittade. Vi har inte kunnat umgås med nära och kära. Många har tvingats till isolering och ensamhet under lång tid. Företagare har sett sitt livsverk gå i kras. Att många yngre skåningar under dessa omständigheter slutat att följa restriktioner är inte försvarbart. Skåne riskerar nu att gå in i en tredje våg. Så ska det inte behöva vara.

Våra årsrika medborgare har sedan mars månad tagit ansvar. De har isolerat sig nitiskt och följt alla restriktioner. Under våren var smittotalen i Skåne låga. Då tog yngre skåningar restriktionerna på allvar. Nu tycks en del ha tröttnat. De tar inte längre ansvar för sin egen och eller andras säkerhet. De tar inte heller ansvar för sjukvården som återigen riskerar bli överbelastad.

I december utsattes Skåne för en andra våg. Smittan ökade då radikalt. Runt årsskiftet smittades som mest drygt 1500 skåningar per dag. Sedan dess har smittotalen sjunkit stadigt. Men nu, halvvägs in i februari kan vi konstatera att den nedåtgående trenden inte längre håller i sig. Kurvan har planats ut. Vi kan också se en ytterst marginell ökning i antalet smittade från 3149 personer vecka 6 till 3172 smittade i vecka 7. Att kurvan nu planats ut är oroväckande. Skidsemester, välbesökta köpcentrum och en platt kurva riskerar att kasta Skåne in i en tredje våg.

Sjukvården tvingades under vintern ställa om. Flera nya tillfälliga vårdavdelningar öppnades på sjukhusen, där var stressnivån var hög för många. Den kommunala omsorgen fick ställa om. Nu har vården sakta men säkert börjat återgå till det normala. Samtidigt ger vaccinet gett många ett välbehövligt hopp. Nästan 50 000 skåningar har fått en första dos och 10 000 en andra. Trots att Sverige har fått mindre volymer än beräknat står Region Skåne redo, med en kapacitet att vaccinera 140 000 Men samtidigt förbereds det för en tredje våg. Har vi tur behöver den tredje vågen inte komma. Men då gäller det att hålla i och hålla ut.

I januari var jag en av de anställda som tillfälligt förflyttades till en covid-19 avdelning. Att under dagen möta sjuka patienter, för att under kvällen bevittna fulla butiker känns inte bara paradoxalt utan också oroväckande. Det vill jag inte behöva uppleva igen. Jag vill inte att ni ska bli sjuka. Det kommer en tid efter pandemin, men den tiden är inte nu. Om vi alla tar vårt ansvar kan vi förhindra en tredje våg.

Charlotte Bossen (C),

leg. arbetsterapeut och ledamot i Skåne Regionfullmäktige

Vi är många som arbetar i den idéburna sektorn, där de arbetsintegrerade sociala företagen (ASF) finns. Vi står nu beredda att ta vårt samhällsansvar för den målgrupp arbetslösa vi främst arbetar med. De som saknar utbildningar, yrkeserfarenheter och kunskaper i svenska. Det gäller alla i nätverket Yalla familjens ASF som finns runt om i Sverige och bygger på Yalla Trappans erfarenheter.

Vi har skapat en framgångsrik metodik och pedagogik inom ”Y-Allas väg till arbete” som inte bara skapar nya arbeten, utan även delaktighet och medbestämmande genom det kooperativa ägarskapet. Vi bygger demokrati. Vi har verktygen för att deltagarna ska hitta motivationen för ett arbetsliv och se sig själva som yrkesarbetande. Gemensamt har vi nått tusentals kvinnor och deras barn. Normen blir att mamma arbetar och har en egen försörjning.

Vi har sett hur samhällets välfärd säljs ut till privata företag på område efter område. Friskolor, apotek och vårdcentraler - listan kan göras lång. Utförsäljningen marknadsfördes som visioner om mångfald. Men det som var tänkt som en mångfald blev en enfald och vi ser resultatet idag. Förhoppningar om att små byskolor skulle överleva, eller att apotekspersonalen skulle ta över sitt apotek grusades i takt med att de stora koncernerna tog över.

I förhållande till dessa storkoncerner har den idéburna sektorn ett underläge. Med hjälp av dotterbolag, holdingbolag, utländska intressen och skickliga affärsjurister delas vinster ut och pengar förs över till skatteparadis. Vi kan inte och vill inte göra så här. För oss är målet samhällsnyttan och att använda våra skattepengar på ett rättvist och jämlikt sätt det viktigaste. Dessa mål är i nu upplösning genom att marknadskrafterna nu tillåtits tränga in i vårt gemensamma samhällsbygge.

Vi har ofta samma målgrupp som Arbetsförmedlingen och har under årens lopp haft ett nära samarbete med dem och andra offentliga aktörer. Här sker nu historiska nerdragningar och en stor del av verksamheten kommer att läggas över till den privata coachningsmarknaden.

I mars kommer beskedet från statsmakten just i denna fråga, hur ska Arbetsförmedlingen samverka med den idéburna sektorn?

Nu är vår förhoppning att de som beslutar ser vår kompetens, erfarenhet, hör våra röster och samarbetar med oss. Låt oss finnas med i arbetat för att få fler till arbete från den målgrupp som vi enträget och framgångsrikt har arbetat med under lång tid. Vi finns där för ett samhälle som håller ihop och är hållbart för alla. Låt den rätta komma in!

Christina Merker-Siesjö,

ordförande Yalla Trappan Malmö,

Alexandra Wasso

verksamhetsledare, Yalla Rinkeby,

Conny Pettersson

ordförande, Yalla Hjällbo,

Inger Gustavsson

ordförande, Yalla Jönköping,

Jan Forsstedt

ordförande, Yalla Borlänge,

Åsa Salomonsson

Marie Pettersson

Blivande Yalla Mellerud,

Eugeni Nilsson,

projektledare, Trappa upp Karlskrona,

Louise Sandholm-Lindell

Den 20 februari var det Slarvighetens dag, och då tänkte jag direkt på Socialdemokraterna i Region Skåne och deras ständiga önskan att höja skatten för att dölja slarviga, hafsiga och nonchalanta förslag för skåningarna. Väldigt sällan kommer de med skarpa och tydliga förslag att använda våra gemensamma resurser effektivare. År efter år vill Socialdemokraterna bara ta mer och mer pengar från skåningarna utan att förändra i strukturerna.

Andra ord för slarvighet är vårdslöshet, ovarsamhet och försumlighet. Det är hårda ord men välfärd måste bedrivas resurseffektivt och sedan valet 2018 har Allians för Skåne och Kristdemokraterna satt igång ett omfattande arbete att ordna upp fyra år av socialdemokratiskt styre. Den demografiska utvecklingen, med snabbt ökande befolkning, främst bland barn och äldre, medför stora utmaningar inte bara för välfärdens finansiering utan även för arbetskraftsförsörjningen inom välfärdssektorn. De äldre skåningarna kommer att bli 40 procent fler fram till 2030 och då behöver vi ta modiga beslut och sluta vara vårdslösa med våra gemensamma resurser.

Det finns många områden som Allians för Skåne har en omfattande reformagenda för, men klädsvinn och matsvinn är två prioriterade områden som förtjänar särskild uppmärksamhet. Det finns naturligtvis fler exempel än dessa områden som slarviga politiker under förra mandatperioden struntade i och ibland kan man få känslan att det viktigaste var att sitta vid makten, utan att lägga fram förslag för att förbättra resursnyttjandet.

Idag försvinner kläder och textilier för uppskattningsvis 15 miljoner kronor årligen i Region Skåne vilket är helt oacceptabelt. Det kan vara så mycket som varannan eller var tredje kalsong som aldrig kommer tillbaka till Skånetvätt i Kristianstad. Det finns ingen som vet med säkerhet utan det är bara kvalificerade gissningar. Filtar och kläder kan följa med patienterna hem efter sjukhusvistelser och arbetskläder kastas på andra ställen än i de avsedda tvättpåsarna. Felkällorna är många, kostnaderna höga och onödiga i dagens samhälle med digitala möjligheter och lösningar. För att få kontroll på detta slarv och spara på både miljö och pengar arbetar Region Skåne aktivt numera med att få ordning på klädsvinnet. Genom att förbättra rutiner och märkning kommer det bli lättare framöver att spåra textilier och därmed minska svinnet, sänka kostnaderna och förbättra miljöarbetet inom Region Skåne.

Matsvinnet i Region Skåne är stort och årligen kastas mycket mat. Nu har Region Skåne äntligen för första gången startat med regionövergripande matsvinnsmätningar för att få kontroll på detta och kunna göra något åt det. Det första och enklaste steget är naturligtvis att inte beställa mer än nödvändigt. Idag är det alldeles för långt mellan beställning och leverans. Det är helt omöjligt att veta hur många portioner som ska ätas 24 timmar efter senaste beställningen och därför blir matsvinnet stort. Allians för Skåne och Kristdemokraterna har tagit fram nya matkoncept som ska minska svinnet, öka variationen och bli bättre för de skånska patienterna på sjukhusen, men det dröjer. Därför måste varje sjukhus och vårdinrättning aktivt bli bättre redan nu och mätningarna ger förutsättningar att ta itu med det.

Det finns mycket att göra i Region Skåne innan vi behöver gå till skåningarna och be om mer skattepengar. Det borde vara alla politikers skyldighet att minska slarvighet och svinn först, innan skatten höjs. Därför är Allians för Skånes och Kristdemokraternas arbete viktigt för skåningarna. För snart hundra år sedan konstaterade socialdemokraten Gustav Möller att ”varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”. Det är lika sant nu som då, men det verkar inte gälla inte för Socialdemokraterna i Region Skåne. Allt åt alla kommer inte fungera för Skåne och skåningarna i längden. Våra gemensamma resurser måste varje dag användas på bästa sätt. Det förtjänar skåningarna som dagligen arbetar ihop det vi förtroendevalda fördelar till välfärdens kärna.

Anders Lundström (KD) regionråd och ordförande för Helsingborgs Lasarett, Region Skåne

Att vara polis är en större uppgift – det handlar om att skapa förtroende och trygghet i samhället. För att poliskåren fullt ut ska kunna leverera i uppdraget måste vi bli många fler. Ändå står stolar tomma på polisutbildningen och fyra av tio poliser överväger att lämna yrket. Nu krävs fortsatta satsningar på polisyrket om vi ska nå målet om 26 200 poliser till 2024.

Polishjärtat slår starkt hos många av våra kollegor. Att vara polis är ett drömjobb om man vill hjälpa, skydda och ställa tillrätta. Samtidigt har yrket blivit mer utsatt för hot och våld i både grövre och mer utstuderade former.

Trots att vi under den senaste avtalsperioden har lyckats förhandla fram arbetsmarknadens bästa avtal – drygt 15 procent på tre år – ligger polisers medelgrundlön under det statliga genomsnittet. Det är en viktig förklaring till att hela fyra av tio poliser i region Syd har uppgett att de aktivt gör någonting för att planera för ett arbetsliv utanför Polismyndigheten.

Politikers och Polismyndighetens ansträngningar under senaste åren för att uppvärdera yrket har varit viktigt och gett en positiv effekt. Lönelyftet har bidragit till att den negativa utvecklingen har bromsat. Men fortfarande är vi för få för hela vårt uppdrag.

För även om polistätheten ökade i Sverige under förra året till 202 poliser per 100 000 invånare, samma siffra som vid omorganisationen 2015, är vi är fortfarande långt ifrån toppnoteringen år 2010 då vi var 216 poliser per 100 000 invånare.

För att polisyrket ska ses som ett framtidsyrke måste utvecklingsmöjligheterna förbättras. Novus har på vårt uppdrag frågat våra medlemmar om deras karriärmöjligheter. Av poliserna i region Syd säger 71 procent att det inte finns tillräckligt med karriär- och utvecklingsvägar i den funktion som de arbetar i. Det duger inte. Att arbeta för en större uppgift borde bättre avspeglas i lön och i villkor.

Vi anser därför att det är nödvändigt att:

•Politikerna och Polismyndigheten fortsätter att satsa på att uppvärdera yrket. Polisförbundets mål är fem procent i löneökningar per år till dess att platserna fylls på polisutbildningarna, avhoppen från yrket i förtid stoppas och till dess att fler av dem som lämnat för andra jobb väljer att komma tillbaka till Polismyndigheten.

•Polisers karriär- och utvecklingsvägar blir fler. Det pågår ett arbete sedan fler år tillbaka där den röda tråden är att det ska bli tydligare för den enskilde vad som krävs för att utvecklas inom sin tjänst. När man tar olika utvecklingssteg så ska det även synas i lönekuvertet. Det är hög tid att Polismyndigheten går i mål med det här arbetet.

Att vi har blivit fler poliser under förra året är en effekt av både satsningen på fler polisstudenter och på högre löner. Men det saknas idag drygt 5000 poliser för att nå målet om 26 200 poliser till 2024. Därför är det viktigt att regeringen fortsätter att stärka polisens resurser så att utbildningsplatserna fylls och att uppvärderingen av yrket fortsätter så att avhoppen från yrket minskar ytterligare.

Polislöner är en fråga om att känna sig rätt värderad för den kompetens man har och de risker man tar. Men det är också en fråga för oss som samhälle – när vi blir fler poliser ökar vi också tryggheten i samhället.

Lena Nitz,

Polisförbundets ordförande

Sophia Willander,

Polisförbundets ordförande i region Syd

Konkurrensen om internationella talanger blir allt hårdare. I Sverige tillåts arbetskraftsinvandring till alla yrken och löner och anställningsvillkor är i nivå med kollektivavtal eller branschpraxis.

Kritiker menar att arbetskraftsinvandrare tar jobb från svaga grupper i samhället och försörjer sig på bidrag. Detta stämmer inte. Almega har i en rapport kartlagt effekterna på den offentliga sektorns ekonomi och kan konstatera: arbetskraftsinvandringen genererar ett stort ekonomiskt plus. Studien visar också att kritiken mot arbetskraftsinvandringen är onyanserad.

90 procent av arbetskraftsinvandrarna arbetar i yrken som kräver minst gymnasieutbildning, undantaget säsonganställda bärplockare och plantörer. Dessutom, inom 92 procent av de yrken som beviljas flest arbetstillstånd råder det antingen brist på arbetskraft eller så ökar antalet arbetstillfällen. Genom att fylla luckor i bristyrken bidrar arbetskraftsinvandrarna till växande företag och nya arbetstillfällen.

Arbetskraftsinvandringen är också i huvudsak tillfällig. Knappt åtta procent av de som kom till Sverige för att arbeta mellan 2009 och 2019 har fått permanent uppehållstillstånd, genomsnitt 1 500 personer om året.

Från flera håll kommer nu förslag på kraftigt höjda gränser för hur mycket en arbetskraftsinvandrare minst måste tjäna. Detta är onödiga förslag. Vår utredning visar att i princip alla redan är självförsörjande. Endast 0,2 procent, 19 personer, tar emot ekonomiskt bistånd och väldigt få tar emot andra typer av bidrag, i genomsnitt ca 500 kronor i månaden per arbetskraftsinvandrare och anhörig.

Utredningen kan slå fast att arbetskraftsinvandrarna bidrar stort till den allmänna välfärden. Försiktigt beräknat genererade arbetskraftsinvandrarna samt deras anhöriga 2018 ett ekonomiskt överskott, intäkter minus kostnader, på 1,7 miljarder kronor till den offentliga sektorn. Och även enklare jobb genererar ett överskott till samhället. För exempelvis städare uppgick det totala överskottet till 15,5 miljoner kronor.

Personer som kommer till Sverige för att arbeta försörjer redan sig själva och sina anhöriga. De fyller nödvändiga luckor på arbetsmarknaden och ger betydligt mer till Sverige än vad de tar emot. De problem som finns behöver rättas till genom kontroll och myndighetssamverkan. Inte genom att hindra oumbärlig kompetens som stärker företag och svensk välfärd.

Thomas Erséus,

vd Almega

Andreas Åström,

näringspolitisk chef, Almega

Året började med ytterligare skandaler för den svenska köttindustrin. Bilder från ett svenskt slakteri visar hur grisar misshandlas grovt när slaktaren tror att ingen ser och hur en ko hängs upp och förblöder vid fullt medvetande. Det som sker är uppenbart i strid mot svensk djurskyddslag.

För att stärka förtroendet för den svenska djurskyddslagen bör obligatorisk kameraövervakning på svenska slakterier införas. Efter skandalen har röster höjts både från höger och vänster om att övervakning på slakterier behöver utredas och landsbygdsminister Jennie Nilsson är öppen för att diskutera frågan vidare. Även Sveriges Veterinärförbund (SVF) anser att det är angeläget att Sverige inför kameraövervakning på slakterier. SVF skriver i ett uttalande den 12/1-21 att “sådana kameror kan underlätta myndigheternas övervakning av hur djuren hanteras både i realtid och i efterhand”. Det är en uppfattning som Djurens Rätt delar.

Kameraövervakning på slakterier ska ses som ett komplement till officiella veterinärer och länsstyrelsens djurskyddsinspektörer på plats på slakterierna. När det gäller brott mot djur är det ofta svårt att bevisa vad som hänt och brott mot djur leder sällan till att någon döms. Det gäller inte minst på slakterier där hundratals djur bedövas och slaktas på löpande band. Kameror på slakterier har potential att underlätta kontrollen som myndigheterna utför, se saker som kontrollanterna missar och möjliggöra att gå tillbaka i efterhand och granska vad som faktiskt skett.

Redan vetskapen om att kameror sitter uppsatta kan förebygga att vissa överträdelser av djurskyddslagen sker. Flera länder runt om i Europa har redan infört kameraövervakning på slakterier, till exempel Storbritannien och Belgien. Självklart måste det användas på ett sätt så att någons integritet inte kränks och självklart ska det inte vara ett sätt för arbetsgivare att kontrollera de anställda.

Under året kommer regeringen lägga fram en proposition till riksdagen om skärpta straff och effektivare sanktionssystem för brott mot djur. I utredningen, som överlämnades till regeringen den 11 februari, föreslås bland annat en ny brottsrubricering för grovt djurplågeribrott i brottsbalken för de allvarligaste fallen av djurplågeri och en mindre utvidgning av ringa brott i djurskyddslagen. Det är viktigt att dessa förslag blir verklighet för att vi som samhälle tydligare ska kunna markera när djur behandlas illa. Regeringen också tillsätta en utredning för att komplettera propositionen med ett förslag på obligatorisk övervakning på slakterier.

Slakt av djur kan inte jämföras med vilken annan verksamhet som helst, utan är förenat med risk för omfattande smärta och ångest för djuren. Det minsta vi kan begära är att slakten i Sverige sker i enlighet med djurskyddslagen.

Camilla Bergvall,

förbundsordförande Djurens Rätt

I ett svar på min debattartikel skriver Gilbert Tribo hur primärvården prioriteras. Och i en mening har han rätt. Pengar skjuts till (även om ansvarsområdena för oss samtidigt ökar). Man rättar sig alltmer efter nationella rekommendationer om mindre detaljstyrning, detta ok som alla inom offentlig sektor dras med och som prioriterats in absurdum. Man har delvis slagit in på rätt väg. Likadant har han rätt i den indirekta kritik av den offentliga vårdens digitala utveckling som varit, ärligt talat, pinsamt dålig både gentemot patienter och internt.

Men hans perspektiv verkar vara skymt av ideologiska skygglappar och bygga på ett missförstånd kring hur sjukvård fungerar ”på golvet”. Det senare blir kanske mest uppenbart när han likställer sjukgymnastik och psykoterapi med nätläkarbesök. Till skillnad från fysioterapi och psykoterapi är vad som kan skötas digitalt med en patient försvinnande lite när man aldrig träffat hen, inte kan undersöka personen och eventuellt inte har några journalanteckningar om sjukhistorien. Det finns heller inga som helst belägg för att den typen av kontakt avlastar primärvården, utan i nuvarande upplägg ser vi endast ett slöseri med skattepengar. Dagligen får jag och mina kollegor på vårdcentralen höra berättelser från våra patienter om ytterst tveksamma kontakter, med förskrivning av narkotiska preparat och antibiotika på ytterst lösa grunder som exempel. Eller upprepade stödsamtal för att få råd i dejtandet. Eller om hänvisningar till oss när det inte lönar sig för nätläkare att åtgärda ett problem. Eller alla gånger de inte kunnat lösa problemet och fått hänvisa till oss. Ofta blir det en läkarkontakt till priset av två. Utöver onödiga kostnader för besök och läkemedel riskerar vi onödig och i värsta fall farlig medicinering. För att ersättningssystemet premierar det, för att det skapar nöjda ”kunder” till nätläkarindustrin.

Samhällsekonomi åsido, finns det risker för enskilda individer? Inom sjukvården fattar vi i första hand de medicinska besluten baserat på evidens, den vetenskapligt belagda kunskapen. Finns inte vetenskapliga studier gäller den beprövade erfarenheten, det vill säga yrkeskårens gemensamma kunskap om problem som inte har kunnat formuleras i vetenskapliga studier men som det finns en erfarenhet av att möta och hantera. När det gäller nätläkarverksamhet saknas såväl evidens som beprövad erfarenhet. Om det är något erfarenheten bland kollegorna i primärvården säger oss, så är det tvärtom att medicinska bedömningar på distans är vanskliga. Det fysiska mötet behövs för att kunna sätta korrekt diagnos på de flesta symtom som våra patienter söker för, och emellanåt leder det fysiska mötet till att vi upptäcker det oväntade som kan åtgärdas för att förebygga svårare sjukdom. Det överraskande blåsljudet på hjärtat eller den elakartade hudförändringen på ryggen kommer aldrig kunna avslöjas genom en app. Att för våra gemensamma skattepengar köpa en vård som inte bara är ineffektiv utan dessutom i värsta fall farlig, det är ovärdigt en region vars ledning säger sig ha en vision om ”vård i världsklass”.

Vidare skriver Tribo att när vårdcentralen känner sina patienter skapas trygghet och minskat vårdsökande. Det är helt korrekt och en situation vi med specialisering (eller blivande sådan) i allmänmedicin efterfrågat i alla tider. Men att den skapas av nätläkarindustrin och en alltmer pressad riktig sjukvård är det nog ingen som kan tro.

I Sverige har vi ungefär hälften så många allmänläkare jämfört med EU-snittet. Det är givetvis här grundproblemet till den dåliga tillgängligheten ligger, och det är naivt att tro att digitala möten och konkurrens ska lösa det. Vi behöver få läkare och sjuksköterskor att orka stanna i primärvården, stanna på sin vårdcentral för att kunna hålla uppe den kontinuitet som är en av grunderna i vårt yrke, och som även Tribo förordar. Men det kommer vi inte lyckas med så länge icke-vård premieras på bekostnad av det som är belöningen för oss i all press och stress i sjukvården. Nämligen att få göra ett bra jobb och ta hand om våra patienter på bästa sätt.

Johan Ljungberg,

läkare med specialistjänstgöring i allmänmedicin på en av Skånes vårdcentrale