Nytt år, nya möjligheter. Möjligheten att göra om klädkammaren, till exempel. Det låter mer som onödigt straffarbete än en möjlighet i mina öron, men frun har ingen respekt för mina öron. Hon brukar skratta åt dem och säga att de är ”gulliga, ungefär som Dumbos” och så drar hon i dem så att de står rakt ut och sen viker hon dem och sen skrattar hon lite till. Därför är det föga överraskande att hon inte bryr sig om hur klädkammarprojektet låter i mina öron. Hon har redan börjat planera för hur klädkammaren ska se ut. Frun förklarade att det ska finnas garderober och en spegel i klädkammaren.

– Det finns redan garderober och en spegel i klädkammaren, påpekade jag och tillade hoppfullt:

Idag sitter jag och funderar på hur mycket mindre värd en kvinna är jämfört med en man. 50 procent? 70 procent? 90 procent? Ja, det beror naturligtvis på i vilken ände av jordklotet som kvinnan befinner sig. I vissa områden kanske hon inte ens kommer upp i 10 procent.

Just nu läser jag boken Thailandssvenskarna, en bok som är skriven av journalisten Joakim Medin och handlar om hur tusentals svenska män varje år reser iväg till Thailand för att köpa sig obegränsat med sex.

I min skivhylla finns en meter begagnad vinyl, inhandlat på diverse loppisar under ett par år. En del har jag inte hunnit lyssna särskilt mycket på.

Härifrån plockar jag fram gruppen Crosby, Stills, Nash & Youngs första album ”Déjá Vu” från 1970 och blir positivt överraskad.

Fyller 57 år i mars. En ålder, kort sagt. Definitivt inte ung, inte gammal men riktigt rejält medelålders och minst halvgammal.

Äsch, fanken vet hur jag ska placera mig på skalan mellan vaggan och kistan som väntar, förhoppningsvis ännu i fjärran.

Min lillasysters 50-årspresent är bland det finaste och mest originella jag har fått. Den var dessutom helt coronasäker. Jag får order om att inställa mig en lördagsförmiddag i utkanten av den bygd där vår mor är uppvuxen. Där väntar syrran utrustad med massäck och en karta med tio utmärkta platser som vi ska besöka till fots. Till varje punkt på kartan har vår hembygdsforskande mor skrivit ner några rader om människor som en gång levt och verkat där.

Vi passerar stenträdgården där någon anlagt märkliga stenformationer på terasser i en skogsbacke. Någon kilometer längre bort kommer vi till torpruinen Ryllens. En gång fanns det ett boningshus och stall här. I dag är det bara taggiga ruiner kvar av det som en gång var husens grunder.

Det har varit en händelserik pendlingsvecka på tåget mellan Hässleholm och Malmö. Eller ska jag kanske kalla det för fyra händelserika år?

Låt mig förklara. Under onsdagskvällen, när jag befann mig någonstans mellan Eslöv och Lund, såg jag hur Joe Biden svors in som USA:s president. I torsdags, någonstans mellan Lund och Malmö, pratade jag och min vän Nora på telefon om samme man. Eller; egentligen handlade samtalet mest om hur vi såg upp till poeten Amanda Gorman, som under ceremonin framförde sin dikt ”The hill we climb”.

Astrid Lindgren har gett oss ett nytt ord i arv: krumeluns. När hon skrev sina sagor använde hon sig av krumelunser. Det var hennes uttryck för stenografiska tecken. I Astrid Lindgren-arkivet och på Svenska Barnboksinstitutet i Stockholm finns 670 stenografiska block efter henne. Men vem kan tyda dessa konstiga streck och punkter?

I sitt yrke som sekreterare fick hon full användning för sina kunskaper i stenografi. Astrid lärde sig stenografi enligt det så kallade Melinska systemet under sin sekreterarutbildning 1926-27. Men att hon stenograferade ner manuskript även till bland annat Bröderna Lejonhjärta och Karlsson på taket smyger igen, var inte känt. Forskarna hoppas att med hjälp av en dator, som tränas att lära in stenografi och ett 100-tal stenografikunniga volontärer, kunna knäcka koderna. I stenografi nedtecknas ord snabbt och rationellt genom att orden förvandlas till något som mest liknar kortfattade symboler. Framförallt knyts denna yrkesutövning till riksdagsstenograferna. Glöm därför chefens sekreterare i de svartvita pilsnerfilmerna som stenograferade i knäet på uppdragsgivaren. Men har inte talsynteser och annan ny teknik jagat ut stenografin från riksdagen?

Kan ni tycka att det blir tomt när julgranen åker ut? Kan ni börja längta efter något som kan fylla tomrummet där det nu bara ligger några gamla barr?

Nej, inte jag heller. Men min fru ansåg att det blev väldigt tomt i vardagsrummet efter julgranens sorti.

Funderar då och då på det där med genus och häromdagen var det dags igen. Jag skulle skapa ett konto på en hemsida med bildtips på typ gör-det-själv och ombads fylla i en ruta om jag var ”kvinna, man eller annat”.

Nu tänker jag med berått mod göra en höna av en fjäder, det handlar ju bara om en bildhemsida, jag tycker rutan är symptomatisk för vårt i det här sammanhanget något krångliga samhälle.