Ytterligare en nyhet som vi inte behövde under det förhatliga 2020; två spelemän och glädjespridare gick bort. Båda hade istället behövts, givetvis under smittskydd, för att ge glädje i de salar där våra äldsta och sköraste medborgare söker efter sina förlorade krafter. Nu saknas de mer än någonsin; Gösta Linderholm och Roland Cedermark.

Jag minns när Gösta Linderholm spelade upp både med sin jazzklarinett, sin visgitarr och sin berättarförmåga tillsammans med John Pohlman och andra musikanter i Hässleholm Kulturhus för snart tio år sedan. Melodier och roliga historier, prosa och poesi, virvlade omkring i den fullsatta Röda Salongen. Vi som minns Gösta från tidigt 1970-tal då han spelade New Orleans-mättad dixie i Sveriges Jazzband gladdes varje gång han återvände till sitt gamla idiom.

I min skivhylla finns en meter begagnad vinyl, inhandlat på diverse loppisar under ett par år. En del har jag inte hunnit lyssna särskilt mycket på.

Härifrån plockar jag fram gruppen Crosby, Stills, Nash & Youngs första album ”Déjá Vu” från 1970 och blir positivt överraskad.

Fyller 57 år i mars. En ålder, kort sagt. Definitivt inte ung, inte gammal men riktigt rejält medelålders och minst halvgammal.

Äsch, fanken vet hur jag ska placera mig på skalan mellan vaggan och kistan som väntar, förhoppningsvis ännu i fjärran.

Min lillasysters 50-årspresent är bland det finaste och mest originella jag har fått. Den var dessutom helt coronasäker. Jag får order om att inställa mig en lördagsförmiddag i utkanten av den bygd där vår mor är uppvuxen. Där väntar syrran utrustad med massäck och en karta med tio utmärkta platser som vi ska besöka till fots. Till varje punkt på kartan har vår hembygdsforskande mor skrivit ner några rader om människor som en gång levt och verkat där.

Vi passerar stenträdgården där någon anlagt märkliga stenformationer på terasser i en skogsbacke. Någon kilometer längre bort kommer vi till torpruinen Ryllens. En gång fanns det ett boningshus och stall här. I dag är det bara taggiga ruiner kvar av det som en gång var husens grunder.

Det har varit en händelserik pendlingsvecka på tåget mellan Hässleholm och Malmö. Eller ska jag kanske kalla det för fyra händelserika år?

Låt mig förklara. Under onsdagskvällen, när jag befann mig någonstans mellan Eslöv och Lund, såg jag hur Joe Biden svors in som USA:s president. I torsdags, någonstans mellan Lund och Malmö, pratade jag och min vän Nora på telefon om samme man. Eller; egentligen handlade samtalet mest om hur vi såg upp till poeten Amanda Gorman, som under ceremonin framförde sin dikt ”The hill we climb”.

Astrid Lindgren har gett oss ett nytt ord i arv: krumeluns. När hon skrev sina sagor använde hon sig av krumelunser. Det var hennes uttryck för stenografiska tecken. I Astrid Lindgren-arkivet och på Svenska Barnboksinstitutet i Stockholm finns 670 stenografiska block efter henne. Men vem kan tyda dessa konstiga streck och punkter?

I sitt yrke som sekreterare fick hon full användning för sina kunskaper i stenografi. Astrid lärde sig stenografi enligt det så kallade Melinska systemet under sin sekreterarutbildning 1926-27. Men att hon stenograferade ner manuskript även till bland annat Bröderna Lejonhjärta och Karlsson på taket smyger igen, var inte känt. Forskarna hoppas att med hjälp av en dator, som tränas att lära in stenografi och ett 100-tal stenografikunniga volontärer, kunna knäcka koderna. I stenografi nedtecknas ord snabbt och rationellt genom att orden förvandlas till något som mest liknar kortfattade symboler. Framförallt knyts denna yrkesutövning till riksdagsstenograferna. Glöm därför chefens sekreterare i de svartvita pilsnerfilmerna som stenograferade i knäet på uppdragsgivaren. Men har inte talsynteser och annan ny teknik jagat ut stenografin från riksdagen?

Kan ni tycka att det blir tomt när julgranen åker ut? Kan ni börja längta efter något som kan fylla tomrummet där det nu bara ligger några gamla barr?

Nej, inte jag heller. Men min fru ansåg att det blev väldigt tomt i vardagsrummet efter julgranens sorti.

Funderar då och då på det där med genus och häromdagen var det dags igen. Jag skulle skapa ett konto på en hemsida med bildtips på typ gör-det-själv och ombads fylla i en ruta om jag var ”kvinna, man eller annat”.

Nu tänker jag med berått mod göra en höna av en fjäder, det handlar ju bara om en bildhemsida, jag tycker rutan är symptomatisk för vårt i det här sammanhanget något krångliga samhälle.

Vad krävs för att bli bäst i en sport? Givetvis behövs en viss grundtalang och den hade inte Isac Ahlqvist. Inte i ishockey.

Ishallen hade varit pappa Peters domäner och därför var det naturligt att Isac, som liten grabb, introducerades för just ishockey. ”Jag ville ju att han skulle spela hockey eller fotboll men såg rätt snabbt att det inte passade Isac med en lagidrott. Och bollsinne har han absolut inget”, skrattar ”Pidda” när Norra Skåne har den stora äran att dela ut pokalen på Barrstigen i Osby.