Äldrevården var av naturliga skäl det största debattämnet för den första riksdagsdebatten sedan pandemistarten. Alla slåss om att ”äga” den tidigare föga attraktiva politiska frågan om kvaliteten på äldrevården. Debatten blev oundvikligt rörig eftersom systemfelen som kanske (vi har ännu inte tillräckligt med information och ingen ordentlig utvärdering har hunnits med) orsakade coronarelaterade dödsfall har byggts upp under en längre tid och under mer än ett styre. Skulden är inte är lätt att fördela. Debatten är oavsett det välkommen: vi måste lära oss av detta och äldrevården har varit i behov av reformer länge. Eftersom frågan är komplicerad, borde den helst diskuteras över partigränserna.

Debatten var både en början och ett slut: Isabella Lövin lämnar språkrörsposten och ministerposten och Nooshi Dadgostar gjorde sin första debatt som Vänsterledare. Dadgostar gjorde ett lugnt och vederhäftigt intryck, även om en viss osäkerhet är oundviklig i början. Bonuspoäng för att hon påpekade att en välfungerande äldrevård faktiskt är en komplicerad fråga. Jonas Sjöstedt har inte alltid varit så mån om att nyansera.

Donald Trump och upploppen i Washington blev också hett omdebatterade och även i Sverige finns en splittring kring bilden av hur en demokrati vid sunda vätskor fungerar.

Jimmie Åkesson menade att stormningen av kongressen var jämförbar med vänsterns demonstrationer mot utnämningen av Amy Coney Barrett eller black lives matter och att svenska politiker som uttryckte bestörtning över attacken mot kongressen borde protesterat då också. Det är omöjligt att han inte förstår skillnaden mellan gatudemonstrationer som utmynnar i skadegörelse eller våld och en stormning av en demokratisk institution med hot om våld och mord mot folkvalda. Sverigedemokraterna uppmärksammar gärna hot mot egna partimedlemmarna; hot mot USA:s vicepresident är knappast mindre allvarligt. Åkesson har dock en poäng i att svenska politiker lätt hamnar i gnabb om Donald Trump när det finns gott om inrikespolitiska frågor att diskutera efter ett så turbulent år.

Orättvisa och ojämlikhet har alltid funnits, men om någon trodde att pandemin skulle ändra på det visar årets ojämlikhetsrapport från Oxfam att det är fullkomligt fel. Ojämlikheten har i stället ökat i takt med coronavirusets utbredning visar rapporten som presenterades i samband med Världsekonomiskt Forum.

Debatten handlar ofta om att arbeta hemifrån eller om e-handel, men det är perspektiv inriktade på medelklassen. Många människor runtom i världen har inte möjlighet att utföra sitt arbete hemifrån, om de ens har ett arbete nu när pandemin helt har ändrat förutsättningarna. Alla har inte möjlighet att beställa hem mat eller andra varor, då man saknar digital uppkoppling och inte skulle ha råd med det heller.

De miljardärer som drabbades ekonomiskt av pandemin under våren 2020 hade redan före årsskiftet återhämtat sig igen. Medan de som mist sina jobb på grund av coronakrisen behöver åratal för att återhämta sig. Oxfam skriver att enbart ökningen av förmögenheten under coronaåret hos de tio rikaste i världen, för övrigt vita män, skulle räcka till att betala för vaccin till alla i världen och dessutom rädda alla från fattigdom.

Vita män klarar sig bättre om de blir sjuka i covid-19 än vad svarta gör, beroende på vilka jobb de har, om de har jobb och hur de lever i övrigt. Män klarar sig också bättre än kvinnor inom alla grupper. Inte så konstigt eftersom kvinnor är i majoritet i de yrken som måste utföras på plats och ofta med större risk för smittspridning. Kvinnor har lågbetalda jobb med osäkra anställningar och kvinnor är överrepresenterade som vårdpersonal.

Rapporten visar att dödligheten i covid-19 i England är dubbelt så hög i fattiga områden som i rika. Skillnader finns garanterat i Sverige också, men kanske inte i lika hög grad. Det som Oxfam konstaterar är att ojämlikhet inte är någon naturlag, det går att ta politiska beslut som motverkar ojämlikhet. Men det kräver förstås modiga politiker som vågar se strukturerna. Likaväl som att de flesta ser klimatförändringarna och det finns planer och mål för att minska och komma tillrätta med dem, borde de djupa sociala klyftorna bli uppenbara för världens beslutsfattare. Strävanden mot en hållbar värld måste självklart gälla också ekonomin.

Ett underligt, men rätt ofta förekommande beteende hos politiker eller aspirerande politiker på högerkanten är att visa en tydlig åsiktsmässig tendens för att sedan förneka den. Det gäller allt från främlingsfientlighet till abort.

Kristdemokratiska kvinnoförbundets ordförande Sara Havneraas har utsetts för att leda partiets arbete med en ny jämställdhetspolitik. För de flesta svenskar tillhör kvinnors rätt att bestämma över sin egen kropp det som definierar svensk jämställdhetspolitik. Havneraas har varit med i ett antal föreningar som är mot abort. I en har hon suttit i styrelsen. Trots detta säger hon att hon själv inte är mot abort. Det är oklart varför man skulle sitta i styrelsen för en organisation som motarbetar aborträtten om man själv är för abort. Dagens Nyheter uppmärksammar att hon också skrivit för en abortkritisk nättidning, men att hennes namn tagits bort i efterhand.

Kanske har Havneraas bytt åsikt i frågan. Det måste man såklart kunna göra. Det är i så fall bättre att tala om det: det är mer betryggande om en politiker berättar om ett åsiktsbyte än att de försöker radera spår av åsikter som de inte vill stå för.

Fallet Adaktusson visar att Kristdemokraternas hållning i abortfrågan är ett känsligt ämne: när det visade sig att partiets Europaparlamentariker röstat mot aborträtten 22 gånger under sin tid i Bryssel drog många öronen åt sig.

Rent strategiskt är det kanske klokt att förneka abortmotstånd, men väljarna har rätt att veta var KD står. Om Havneraas är tveksam till aborträtten måste hon stå för det eller berätta att hon bytt åsikt. Att ha en kontroversiell åsikt men förneka det har tråkiga ekon av när främlingsfientliga säger sig bli upprörda över att kallas rasister, trots att allt i deras beteende tyder på att de faktiskt har främlingsfientliga åsikter. Man kan fråga sig vad vitsen är med att kandidera till politiska uppdrag med åsikter man inte har.

I samband med stormningen av Kapitolium i Washington DC den 6 januari har debatten kring den extrema högern accentuerats även i Sverige. Många har diskuterat om det skulle kunna hända i Sverige, särskilt när man hör att Sverigedemokraterna och deras vänner längre ut på högerkanten inte vill ta avstånd från Donald Trumps agerande som uppviglare.

Ett av de märkligaste argumenten kommer upp hela tiden, och har så gjort sen SD gjorde sitt intåg i riksdagen. Nämligen att man inte kan eller bör kritisera Sverigedemokraterna eftersom de är demokratiskt valda av nästan en femtedel av svenska väljare. Med samma logik gällande USA skulle man inte kunna kritisera Trump och hans agerande, för att han har över 70 miljoner väljare bakom sig. Det faller på sin egen orimlighet.

Bara för att ett parti och dess företrädare är valda i ett demokratiskt val betyder inte att demokratin kan tas för given. Om det är ett parti vars företrädare under hela dess existens kommit med tveksamma uttalanden kring frågor som har med demokrati att göra kan man inte låta bli att kritisera företrädarna för att de har många väljare. Att respektera demokratin behöver inte betyda att man respekterar alla partiföreträdares åsikter. Om man tror att demokratin är i fara är det nödvändigt att kritisera ett parti och utfärda varningar för att ge det för mycket makt.

Det som hänt i USA nu, det som hänt i Ungern för inte så länge sen och det som hänt i Tyskland på 30-talet - allt skulle under olyckliga omständigheter kunna hända även här. Att tro något annat är aningslöst.

Det är många år sen som Centerpartiet i Malmö första gången lanserade förslaget om att använda stadens kanaler på bättre sätt än ditintills. Bland annat borde kanalerna rensas så att det vore möjligt att bada i dem. Troligen fick förslagen aldrig fäste eftersom Centerpartiet på den tiden inte satt i kommunfullmäktige.

Sedan 2018 finns emellertid Centerpartiet representerade i stadens högsta beslutade organ. Man har tagit tillfället i akt och kommit med många nya och innovativa förslag inom stadens ansvarsområden. De unga företrädarna kompletteras av gamla garvade som var med på den tiden partiet satt i kommunfullmäktige förra gången.

Nu har partiet lämnat in två motioner där man vill se en satsning på stadens kanaler och hamnbassänger. Det är glädjande att partiet tar upp frågan tydligt igen och det vore konstigt om motionerna inte får bifall. Malmö har verkligen potential att bli Sveriges Amsterdam. Centerpartiet föreslår i den ena motionen att kanalerna bör rensas upp och få bättre vattenkvalitet. Nedskräpningen har hittills varit omfattande och det krävs ett omfattande och regelbundet arbete för att hålla efter detta. Kanske kan kanalerna få så bra vattenkvalitet att det går att bada i dem? Åtminstone i de gamla hamnbassängerna borde detta vara möjligt att åstadkomma.

Det är obegripligt att Malmö inte tidigare dragit större nytta av sina kanaler och hamnbassänger. De flesta städer i världen som ligger vid vatten försöker göra sitt bästa för att använda denna tillgång för att göra staden ännu mer attraktiv.

Centerpartiets andra motion tar upp möjligheten att bo på husbåtar och liknande boenden i stadens kanaler och hamnbassänger. Det gjordes en husbåtsutredning för ett antal år sen, men den behöver uppdateras. Hjälmarekajen och Skeppsbron kan utvecklas ytterligare till att bli riktiga ”kulturhamnar”, medan andra vattenområden lämpar sig bättre för boende. Självklart måste detta göras på ett grannlaga sätt så att inte kanalerna blir helt ockuperade av bostäder och aktiviteter. De naturnära upplevelserna på vattnet måste upprätthållas. Vattenstaden Malmö vore en spännande satsning som skulle glädja många.

Just nu pågår ett viktigt samråd. Trafikverket tar in synpunkter på hur nya stambanor ska dras och där är det särskilt viktigt för berörda kommuner att komma in med synpunkter. Sträckan Hässleholm-Lund är en av de första deletapperna i det nya systemet.

Det finns två förslag vad gäller placering av station i Hässleholms kommun. Det ena är anknytning till den befintliga stationen Hässleholm C, det andra kallas alternativ Finja, men ligger i själva verket mellan Finja och Tyringe. Klokt nog säger flera av kommunens politiker nej till Finjaalternativet redan innan frågan behandlats i kommunstyrelsen.

Kommunstyrelsens ordförande Lars Johnsson (M) ser att dragningen via Finja skulle omöjliggöra smidiga byten till lokal- och regionaltåg. Även Johan Hammarqvist (C) säger nej och menar att placeringen inte skulle ge maximal samhällsnytta. Dessutom skulle en placering utanför Finja i framtiden kunna användas som argument för att inte göra stopp på en station som inte drar tillräckligt många passagerare. Tågen är tänkta att köra mycket fortare än de gör idag och då är förstås antalet stopp avgörande för hur lång totaltiden blir. Det blir en avvägning för trafikplanerarna och säkert en frestelse att i framtiden hoppa över vissa stationer. Därför är det viktigt att Hässleholmspolitikerna tydliggör sin ståndpunkt att Hässleholm C är det enda rimliga alternativet.

Även i Lund är ett av förslagen att lägga den nya stationen nära Nova Lund i de västra delarna. Det är inte lika ”farligt” för Lund, eftersom detta läge ligger närmare staden och har en större befolkning i närheten även från närliggande kommuner. Men även i Lund vore det dumt att satsa på ett annat läge än i närheten av nuvarande Lund C. Tunnelalternativet vore förstås det bästa, men det handlar om att klara av redan höga kostnader. Där måste kommunen vara behjälplig och kreativ för att bekosta en tunnel.

Nyamko Sabunis utspel om att lämna budgetsamarbetet med Socialdemokraterna förefaller inte ha varit förankrat hos partistyrelsen, vilket bidrar till ytterligare förvirring kring partiets ståndpunkt kring att orsaka regeringskris genom att lämna januariavtalet. Det är ett underligt val av partiledaren att inte diskutera saken med partiets ledning innan hon går ut med ett sådant utspel.

Liberalerna för en tynande tillvaro under riksdagsspärren och lyckas dåligt att ta plats i debatten med sina förslag, vilket gör det extra viktigt att man är tydlig med var man står. Var man befinner sig ideologiskt är svårtytt, förutom att det kan konstateras att det finns splittring kring samarbete med Socialdemokraterna och om migrationspolitiken.

Man kan göra en jämförelse med Centerpartiets interndebatt kring ett idéprogramsförslag från 2013, som tvingade C in i en uppriktig diskussion om vem man var och vart man ville. En sådan debatt är nästan alltid bra för ett parti, om den är konstruktiv. Det är dock svårt att veta hur en konstruktiv interndebatt skulle se ut för Liberalerna, som har en konfliktfylld partikultur, där man på gott och ont bråkar med varandra på tidningarnas debattsidor istället för bakom lyckta dörrar. Det är dock uppenbart att det måste ske.

Sabuni måste antingen visa att hon har stort internt stöd för linjen att lämna samarbetet, eller avgå. Det gäller särskilt om hon framfört kontroversiella åsikter utan att förankra dem.

För ett liberalt parti är och bör det vara en stor sak att hjälpa högerpopulister till makten. Det är ingen liberal ståndpunkt. Om Sabuni för partiet i riktning mot att samarbeta med Moderaterna, som i sin tur samarbetar med Sverigedemokraterna bör det vara väl genomdiskuterat. Kanske bör man i samma veva fundera på ett namnbyte. Liberalernas ståndpunkt blir i så fall allt annat än liberal: liberalismen ska vara en motpol till högerpopulism.

En kvinna berättar för Sveriges Television hur hon fick svåra biverkningar av botoxinjektioner i ansiktet. Hon trodde till en början det rörde sig om stroke eller ALS.

Av Susanne Wallgrens berättelse framgår att hon låtit en sköterska göra injektionerna i hemmet, på soffan, utan koll på att personen visste vad de sysslade med. Wallgren fick symptom som kunde dödat en fysiskt svagare person, som konstanta kräkningar, förlamning och andnöd.

Skönhetsbehandlingar är inte reglerade på samma sätt som övrig vård, vilket leder till betydligt sämre patientsäkerhet och risk för allvarliga biverkningar som dessa om behandlingen utförs av någon utan tillräcklig kompetens. Det kan också vara svårt att få upprättelse, särskilt när det som här skett i hemmet.

Botox är ett gift och som alla gift handlar det om dosering: Wallgren har uppenbarligen fått för mycket, eller felbehandlats på annat sätt. Hon hade turen att en läkare hon träffade förknippade hennes släta ansikte med giftinjektionerna och kunde hjälpa henne innan det blev för sent.

Av någon anledning tar folk risker när de gör skönhetsbehandlingar som de aldrig skulle tagit om det rörde sig om vanlig sjukvård. Fallet Wallgren visar på hur farligt det är att genomgå skönhetsbehandlingar ”svart”. Det är bra att Susanne Wallgren berättar sin historia och avråder andra. Att vara rynkfri är inte värt dödsfara.

Svar till MP. MP lyfter behovet av att snabbt göra en omställning från fossilt till förnybart. Det man avsiktligt inte nämner är att det svenska kraftsystemet sedan decennier redan är fossilfritt. Detta främst tack vare vår kärn- och vattenkraft. För att ställa om andra sektorer till fossilfrihet är elektrifiering en möjlig väg, men då måste man kunna lita på att el finns att tillgå under årets alla timmar. Det klarar vi inte utan kärnkraften.

Globalt har produktionen från kärnkraft ökat varje enskilt år som de rödgröna suttit vid makten. Men i Sverige har kärnkraften upplevt en borttynande tillvaro under den rödgröna regeringen. Efter sitt tillträdande har man beordrat statliga Vattenfall att avbryta sina planer på att bygga ersättningsreaktorer och drivit fram förtida nedläggningar av fullt fungerande kärnkraftsreaktorer – något som sker mot väljarnas vilja.

Istället för investeringar i svensk kärnkraft sker sådana insatser utanför landet, bland annat i Estland där Vattenfall deltar i arbetet för att ta fram modulära reaktorer. Vattenfall anser alltså att kärnkraft är lönsamt i Estland men inte i Sverige. Problemet är således inte kärnkraften utan MP:s fanatiska symbolpolitik.

Faktum är att Sverige i detta nu importerar kolkraft samt eldar olja i Karlshamnsverket för att klara effektbehovet vintertid. Då spelar det ingen roll hur mycket elektricitet vindkraften exporterar under sommaren.

Mattias Bäckström Johansson (SD)

Energipolitisk talesperson