Instrumentalmusik var oerhört populärt på 1960-talet. Det var de stora orkesterledarnas tid med namn som Bert Kaempfert, Paul Mauriat, Henri Mancini och Hugo Montenegro. Här hemma hade vi orkestrar under ledning av Lasse Samuelsson, Sven-Olof Walldoff, Ivan Renliden och Mats Olsson. Instrumental musik stod högt i kurs och dominerade den nystartade melodiradion.

Men det är ingen av de nämnda som var min favorit. Nej, det var den amerikanske trumpetaren Herb Alpert och hans Tijuana Brass som jag för övrigt fortfarande inte kan motstå. Hans luftiga sound med lättnynnade melodier var och är fortfarande efter ett halvt århundrade riktiga humörhöjare. Dessutom gillar jag de mexikanska influenserna i många av låtarna.

Ibland faller man för reklamen. Den här gången var det mannen som föll. Oj, vad han föll. Det blev liksom ett dubbelt fall. Alltså. Så här gick det till. En av landets större hamburgerkedjor gjorde reklam för en superhamburgare. Den skulle liksom gå till historien med sin sensationella smak och sammansättning. Mannen, som inom parentes aldrig besöker någon slags hamburgerrestaurang, gick fullständigt i spinn. Surade när jag tyckte att det var väl onödigt, tacka vet jag en fet pizza, men okej då. Han vann.

Förväntansfulla stegade vi in på snabbmatstället och gjorde, efter många om och men, vår beställning på pekskärmen. Bara det är ju en insats. Och vi valde förstås den megastora, saftiga och snart historiska hamburgaren som bara skulle gästspela i Sverige under en kortare tid.

Tänkte fortsätta den tråden, slog mig ner vid tangenterna, startade Google och skrev in orden ”Sverige om 100 år” för att få lite idéer. Skulle jag inte ha gjort.

Första träffen lyder ”Sverige om 50 år: Nya sjukdomar, fler turister och huskris”.

När denna krönika läses befinner jag mig i Nederländerna, dit jag anslutit via bilresa genom Tyskland, för att tillbringa några dagar med min käresta som flugit ner för att hälsa på släkten. För övrigt är landets korrekta namn just Nederländerna, inte Holland, vilket vi i Sverige mest använder även om Holland bara är en del av landet.

Genom min relation har följt ett växande intresse för Nederländerna, ett land jag tidigare hade rätt ytlig kunskap om som främst stack ut via sina skickliga fotbollsspelare och sin liberala syn på hasch och prostitution.

En av de första rockidolerna här hemma i Sverige var engelsmannen Tommy Steele. Han var till och med så stor att han besegrade självaste Elvis Presley i en omröstning som anordnades av tidningen Bildjournalen. Så här i efterhand är det kanske inte så lätt att förstå detta och det var många som tyckte att det var horribelt att ens jämföra de bägge rockartisterna. Den tidige rockaren och grundaren av gruppen Streaplers, Gert Lengstrand, kallade hånfullt Steele för rockens Åsa-Nisse. Men jag tycker nog att den engelske rocksångaren förtjänar sin plats i rockhistorien med sin sju topp tio-placeringar på den engelska topplistan.

Tommy Steele föddes som Thomas Hicks den 17 december 1936 i Londonstadsdelen Bermondsey. Vilket betydde att hans som barn fick uppleva hemska saker under andra världskriget. Bland annat var lille Tommy vittne till när hans mamma med en av hans systrar i barnvagn blev påkörda av en lastbil under ett tyskt flyganfall på väg till ett skyddsrum. Mamman klarar sig men systern i barnvagnen dödades i krocken. Efter skolgången gick han till sjöss och jobbade på diverse atlantångare. Vilket gjorde att Steele kom i kontakt med rockmusiken. Ett oförglömligt minne var när han i Norfolk, Virginia såg en konsert med Buddy Holly. Efter det var det ingen tvekan vad som gällde för Tommy Steele som för övrigt fick sitt artistnamn efter sin svenska mormor vars efternamn var Stil.

Längst ute på klippan står en ensam frusen fura och speglar sina vindplågade grenar i en sjö. Vågorna försöker fly kylan längre ut i sundet i hopp om att finna varmare strömmar vid en kal klippa. I bakgrunden står den svarta skogens vägg, hotfull som en kontrollerande husbonde. Dagen färgar fortfarande himlen men dess ljus är maktlöst. Det ska snart gå förlorat när kvällens sky rör sig framåt som en skoningslös invasionsarmé. Längst bort tonar molnen ner i mörkt grått och längre fram i rosa och violett. På andra stranden formar grantopparna horisontlinjen till en taggig palissad. Snart ska allt slockna. Det ska andas höst och annalkande vinter på denna tavla som målades 1915 för att ge en bild av en sjö i norra Kanada.

Konstnären var Thom Thomson (1877-1917), en entusiastisk utomhusmänniska och hyllad kanadensisk 1900-talskonstnär. Han beskrivs som ”den första konstnären som försökte uttrycka en känsla av nationell identitet med sina distinkta livligt kolorerade landskapsmålningar”. Sannolikt är motivet hämtat från Norra Ontario; en av dessa väldiga kanadensiska provinser med sina fantasieggande ödemarker tillsynes utan slut. Kanske föreställer tavlan mötet mellan den väldiga havsviken Hudson Bay där den möter Kanadas tundra-liknande landmassa. Dess ödslighet och tystnad kan mätas i sibiriska mått. Bort raderas de ringar av ljus, värme och annan civilisation som strålar ut från storstadsregionen Toronto längst i söder.

Ju längre jag kommer i utbildningen desto mer av min tid tycks spenderas på studierna. Specifikt mer tid spenderas på att ha praktik på plats. Just nu bor jag till och med på sjukhuset. Bokstavligen. Jag stiger upp på morgnarna, byter direkt om till de vita kläderna, klämmer fast namnskylten, tar en macka i handen och går genom kulverten till morgonmötet. När jag slutar för dagen går jag samma väg tillbaka hem för att byta om till antingen träningskläder eller pyjamas. Jag behöver tekniskt sätt knappt ha några vardagskläder.

Det finns inget att klaga på. Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. I alla fall inte förrän jag får syn på hennes stora runda skogsgröna örhängen på ett av morgonmötena. De är lekfulla. Glada. Och lyckas fånga min uppmärksamhet genom att svänga till i rörelserna.

I kyrkan, på fotbollsplanen, i moskén – eller varför inte under tågresan till jobbet? Tysklands myndigheter gör allt för att erbjuda covidvaccin på olika platser där människor vistas och hoppas att de som är skeptiska ska kavla upp ärmen och ta en spruta.

I huvudstaden Berlin med sitt brokiga och färgstarka myller av människor pågår restaurang- och nöjeslivet dygnet runt. För en person från mellanmjölkslandet med statliga spritbutiker och lite präktig uppfostringsanda där nöjeslivet stänger klockan 01 blir det lika omtumlande varje gång jag kommer hit. Jag stämmer träff med mina vänner på Dave Lombardo, en lite sunkig restaurang i närheten av Rosenthaler Platz. Här kantas gatorna av klubbar, pubar och avantgardistiska gallerier. Här tar man med sig barnen och djuren och när musiken blir för hög går papporna hem med barnen, eller så sätter man hörlurar på telningarna.

Jag läste nyligen i fackföreningstidningen Arbetets nätupplaga att en städare får jobba i 245 år för att tjäna lika mycket pengar som Zlatan gör på ett år. En bilmekaniker får sticka näsan under motorhuven i cirka 200 år medan en polis och en grundskollärare får knega i runt 170 år.

Detta är givetvis ungefärliga siffror eftersom uppgifterna har ett par år på nacken och för att Zlatan får in pengar på allt möjligt annat än att spela fotboll. Det räcker att han öppnar munnen, kör en Volvobil eller lägger ut ett inlägg på Instagram så rasslar det till i börsen. Så egentligen får yrkesgrupperna ovan säkerligen ligga i ett par hundra år till för att nudda Zlatans inkomst.