Känner hur jag denna dag egentligen borde skriva om starten av Mellocirkusen i afton. Men jag brukar titta först under finalen, då åtminstone en del av de stolligaste "underhållning för hela familjen”-akterna sållats bort. Dessutom lyssnar jag hellre på radion. Då slipper jag förfasas över deltagarnas utstyrslar, och eventuella medtittare slipper höra nämnda klädgnäll.

På tal om konstiga utstyrslar såg jag att den horn- och pälsutstyrde ”shamanen” som var med och stormade Kapitolium i Washington nu hade surnat till på Donald Trump för att ex-presidenten inte benådat den kongressinvaderande mobben innan han tog helikoptern från jobbet samma dag som Joe Biden svors in som ny president. Han var så sur att han till och med kunde tänka sig att vittna mot Trump i riksrättsprocessen.

Det behövs en ny Lennart Hyland. Citatet är hämtat från en insändare i en av våra veckotidningar. Instämmer.

Lennart var en underhållare och sportkommentar i radio och TV med förmågan att fånga lyssnare och TV-tittare. Han kunde i sina program ha helt galna upptåg men fick folk att ställa upp på dem. Vem minns inte ”frufridagen”, då mannen i huset tvingades att laga söndagsmiddan, dammsuga och putsa fönster medan hustrun lojt kopplade av och iakttog spektaklet.Hade det varit i dag skulle den frejdige TV-mannen fått folk att allmänt bära munskydd och vaccinera sig

Jag har medvetet valt att låta bli att skriva om det där c-viruset eftersom jag tycker att det skrivs och pratas om det överallt och hela tiden. Men nu känner jag att jag behöver yttra mig i ämnet.

Det handlar om hur vi beter oss mot andra människor när vi tycker att de är dåliga på att hålla avstånd. I söndags tog maken och jag oss till Hovdala med ett par vänner för att gå en vandringsled. Efter en lyckad tur på Höjdarnas höjdarled strosade vi förnöjda genom slottsparken på väg till bilarna. Jag och väninnan gick några meter bakom de båda herrarna och i ögonvrån såg både hon och jag att två kvinnor gick på gräset vid sidan om den lilla grusvägen där vi långsamt promenerade.

I mitt stilla sinne undrar jag om Anders Tegnell, statsepidemiolog, är på riktigt. Han måste väl ha något slags världsrekord i tålamod?! Att karln orkar. Visserligen är det hans jobb att svara på frågor och förklara, men det borde väl finnas gränser. Att dessutom bli mordhotad när man gör sitt jobb så gott man förmår borde få vem som helst att först flyga i atomer av ilska och sedan bli inlagd på psyket för vård.

Inte Tegnell. Han bara står där och förklarar och förklarar. Svarar på samma frågor gång på gång. Sammanbiten och allvarlig. Vet ni. Ibland längtar jag efter att han ska bli riktigt tvärarg. För jag tycker att vi, svenska folket, i mångt och mycket beter oss som bortskämda barnungar. Vi bevisar ju gång på gång att vi inte kan hantera det där med att ha frihet under ansvar. Tegnell & Co rekommenderar och vädjar. Och många gör tvärt emot. Tegnell: ”Åk helst inte på sportlovssemester till fjällen”. Och vad gör folk? Åker så klart. I andra hand ska vi åka smittsäkert. Min undran: hur enkelt är det?

Gångna helgen dök det upp ett minne från något jag inte tänkt på många, många år.

Nämligen Radio Luxembourg (eller Radio Luxemburg som vi sade i Sverige.)

Döden, jag vill prata djupt, länge och ingående om döden men också om livet. Och jag vill göra det med mina föräldrar, hemma hos dem, sittande i min stol på min egen plats vid deras runda köksbord. Jag tror aldrig jag längtat så intensivt efter något som egentligen är så självklart och vardagligt. Något jag tagit för givet i hela mitt liv och som inte alls kan tas för givet längre.

Under min uppväxt var köksbordet därhemma centralt. Varje eftermiddag efter skola och bussresa hem hade mamma fikat redo åt oss. Där kunde syrran, jag och våra kompisar sitta diskutera saker med mamma i timmar. Det gick så långt att jag ibland misstänkte att en del vänner ville följa med hem för att umgås med min mamma i stället för mig, men det gjorde inte så mycket för vi hade väldigt trevligt.

Svensk pop från 1960-talet avhandlas den här veckan i form av den fina samlingen ”Swedish Graffiti”. Ett dubbelalbum som 1975 gavs ut av Sonet och som tack vare att de övriga svenska skivbolagen släppte till sitt material innehåller idel topplåtar från tio i topp. Journalisten Hans Sidén och skivbolagsdirektören Gunnar Bergström låg bakom produktionen på skivan som inte blev sämre av det läckra omslaget vars grafiska form Lasse Åberg låg bakom.

60-talet var ett omvälvande årtionde med kallt krig och dramatiska rymdresor. Det var inte mindre händelserikt inom popmusiken både internationellt och här hemma i Sverige. Där startades decenniet med The Violents upprockade skillingtryck ”Alpens ros” och avslutades med Pugh Rogefeldts debut-LP ”Ja, dä ä dä”. The Violents, som även kompade Jerry Williams, spelade gitarrmusik i Shadows anda medan Pugh var en av de första som gjorde rockmusik på svenska. Båda grupperna hade för övrigt fina gitarrister, i det första fallet Hasse Rosén medan Jojje Wadenius stod för välljudet i det andra.

Ta dig en snabb titt runtomkring. Handen på hjärtat, hur många saker ser du, som du blivit hemmablind för, och som egentligen inte hade tagit någon direkt tid att åtgärda?

Eftersom jag är i full färd med att renovera huset jag bor i – och ja, det är ett hus med några år på nacken, så jag vet att det per definition innebär att jag kan renovera under resten av livet, och det skulle ändå alltid finnas något nytt att ta tag i – behöver jag inte leta överdrivet mycket.