GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Aningslösa argument från (M)

Krönika • Publicerad 8 februari 2021 • Uppdaterad 25 november 2021
YTUBL72O82WoL1AFC4pFrTNLBtE.jpg
YTUBL72O82WoL1AFC4pFrTNLBtE.jpg
Foto: BERTIL ERICSON

Moderatledaren Ulf Kristersson har bara lite rätt. Sverigedemokraterna har förändrats, och det gäller framför allt synen på arbetsmarknad, skatter, privata lösningar och välfärdsfrågor i stort. I traditionella höger-vänsterfrågor har partiet glidit åt höger. Däremot är partiet sig likt när det gäller hjärtefrågorna, flyktingpolitik och integration och kultur.

Visst har partiet mjukat upp skrivningarna i sitt principprogram, filat bort de mest stötande formuleringarna, men när det gäller synen på svenskhet, public service, internationellt samarbete, mänskliga rättigheter och asylrätt är partiet konsekvent genom åren. Därför haltar Kristerssons och Moderaternas förklaring till varför de numera kan tänka sig att regera med hjälp av Sverigedemokraterna.

Självklart vill SD ha betalt för sitt stöd. Och som alla andra partier vill man ha betalt i sina hjärtefrågor. Jag tvivlar inte på Ulf Kristerssons demokratiska trovärdighet, och jag är helt säker på att han i grunden är beredd att försvara öppenhet och internationellt samarbete. Men hans argument är aningslösa.

Över huvud taget tror jag inte på tanken att krama ihjäl högernationalismen. Erfarenheterna från USA, Ungern och Polen visar att radikaliteten inte försvinner vid inträdet i maktens boningar.

Jag är även skeptisk till mitt eget partis strategi för att bemöta högernationalisterna. Det är förstås frestande att bunta ihop alla partier till höger och beskriva det som en blåbrun röra. Som om de tillsammans utgör ett potentiellt hot mot våra grundläggande demokratiska värden.

Problemet är att en sådan retorik riskerar spä på polariseringen. Den polarisering som skapar bästa tänkbara jordmån för ytterkantspartier. När argumenten blir allt hårdare och tonläget höjs, då försvinner alla nyanser och till slut skriker alla i falsett. Då vinner den som skriker mest.

Donald Trump fick drygt 70 miljoner röster men det betyder inte att lika många delar hans uppfattning om journalister och forskare. En del fruktade alternativet mer, och de uppfattade att alternativet var en lika extrem politik, men åt vänster.

De svenska högernationalisterna ser sig som ett skyddsvärn mot öppna gränser, släpphänthet mot kriminalitet och ett ointresse för vanliga människors drömmar och behov. Det finns inga mellanlägen, asylrätt eller fri invandring. Stängda gränser eller fritt fram för grovt kriminella. Och så vidare.

Som sagt, ju högre tonläge desto lättare att få stöd för uppfattningen att det bara finns två alternativ. Därför är jag helt övertygad om att högernationalismen bäst bemöts med resonemang, med nyanserade resonemang om sakfrågorna. Det gäller att visa i ord och handling att det är möjligt att kombinera asylrätt med en kontrollerad invandring. Att det går att bekämpa den grova kriminaliteten utan att stänga gränserna. Och det gäller att sakligt argumentera för public service och för den professionella journalistikens betydelse.

Kort sagt, det gäller att bemöta Sverigedemokraterna på det sätt som både Socialdemokraterna och Moderaterna har visat att de behärskar, nämligen som den vuxne i rummet. Om landets två regeringsbärande partier skriker okvädningsord i munnen på varandra, då kommer sannolikt båda att vara förlorare.

Lars Stjernkvist
Så här jobbar Norra Skåne med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.