Vi lider utan klappar och kramar

Att fysisk kontakt är viktigt för människan är ett känt faktum, men de flesta av oss tänker inte på hur mycket vi använder fysisk närhet och beröring i vanliga fall – när det inte är pandemi.

– Beröring och närhet är så mycket mer än bara kramar. Man lägger till exempel handen på axeln på någon för att betona något och visa att man är där, säger Helena Backlund Wasling, forskare i neurofysiologi vid Sahlgrenska akademin.

Hon forskar på hjärnan och mekanismerna för beröring och social interaktion. Utan möjligheten till beröring känner vi att vi blir handikappade i vårt sätt att kommunicera, berättar hon.

– Beröring gör också att vi känner större tillit och är mer benägna att hjälpas åt. Det gör oss mer generösa och är väldigt viktigt för att skapa relationer.

För 39-åriga Annika Lindström har avsaknaden av fysisk närhet blivit kännbar under hösten när hon suttit hemma och studerat.

– Jag har ju ingen att prata med eller krama på dagarna, så jag sitter som en igel på min man när han kommer hem.

Hon känner sig frustrerad över att inte kunna röra vid folk som förr.

– Jag kan inte uttrycka mig som jag brukar. Man kan säga "jag gillar dig" men det är inte samma sak som att kunna krama eller klappa på någon. Det tär på en. Och personen som behöver en klapp eller kram blir utan och det är en sorg i sig.

För henne blev det väldigt konkret när en god vän förlorade en förälder.

– Jag skickade en blomma och det kändes så jäkla stelt. Det är inte samma som att åka dit och krama om. Det blir så ytligt och platt.

Vad som händer när man tar bort den fysiska beröringen i sociala sammanhang under längre tid är svårt att säga.

– Kanske leder det till en osäkerhet mot andra människor, att man blir mer på sin vakt, funderar Helena Backlund Wasling.

Fysisk beröring påverkar våra hormoner, som oxytocin som visat sig vara viktigt för anknytningen mellan mor och barn, förklarar Backlund Wasling. Det påverkar vår känsla av tillit och verkar lugnande.

– Så det hade varit väldigt bra om folk kunde klappa lite extra just nu när så många är oroliga.

Avsaknaden av fysisk närhet drabbar alla, men särskilt dem som av olika skäl, som ålder eller sjukdom, fått isolera sig och avstå från sådant de tidigare kunnat göra, som att hämta barnbarn eller gå till frisören.

– När man tittar på vad som är viktigt för oss som människor, vad det är som får oss att stiga upp på morgonen så är det att vi behövs, att någon räknar med oss. När vi utesluter människor från social gemenskap utsätter vi dem för smärta, hjärnan reagerar på samma sätt som vid fysiskt lidande och smärta.

Känseln är ett av våra sinnen som står i direktkontakt med omvärlden. När vi tar i saker känner vi att de är på riktigt. Samma sak gäller för personer som inte blir vidrörda.

– Om ingen tar i oss känner vi att vi inte finns på riktigt. Man känner sig fullkomligt osynlig, säger Helena Backlund Wasling, som tror att vi kommer att se fler kliniska depressioner i pandemins kölvatten.

– Det är inte meningen av vi ska vara så här avskurna från varandra.

Det finns ingenting som ersätter fysisk kontakt eller den sociala effekten av fysisk beröring. Men finns det något vi kan göra för att få oss själva och andra att må bra?

Helena Backlund Wasling säger att vi kan försöka tänka att vi just nu blivit av med ett sinne och får kompensera med de andra.

– Om vi ändå kan ses, om än på avstånd, var noga med att möta blick så att den du möter verkligen blir sedd.

Hon vill också slå ett slag för samtal – och inte minst att lyssna.

– Nuförtiden kanske man skickar ett sms eller mejl, en glad gubbe eller tummen upp. I stället skulle man kunna lyfta luren bara för att prata och höra hur någon mår. Och lyssna och låta dem prata till punkt.

Vi kan också utnyttja den moderna teknikens möjligheter att se den vi pratar med.

– När jag ser två människor kramas reagerar min hjärna som om jag själv får en kram.

– Om du har videosamtal kan ge dig själv en kram och stryka med händerna över armarna och säga "nu får du en kram" och den du pratar med kan "krama" tillbaka.

Det är våra spegelneuroner som reagerar, samma som gör att vi smittas av en väns skratt eller börjar gäspa när vi ser någon annan gäspa.

Annika Lindström har inte kramat sina föräldrar på länge. Men hon har träffat dem, på avstånd.

– Då har jag sträckt mig så långt som att ge dem en klapp på handen. Det är inte samma sak som en kram, men bara att se dem och vara i närheten är tusen gånger bättre än att inte ens åka dit.

Boel Holm/TT